Visar resultat för..."Vestigo Ab"

TIDEN och PATINAN är ett genomgående tema i romanen, som utspelar sig i städerna Kamakura och Kyoto. Den karta som Yasunari Kawabata lägger ut framför oss i Skönhet och Sorg är en vägledning till den gamla kejsarstadens kulturella minnesmärken. Förutom den melodramatiska intrigen ger han oss en inblick i den konst och kultur som riskerar att bli satt på undantag när de samtida stadsplanerarna ska förverkliga sina idéer.

Moderniteten har nått Japan. Automobilerna trängs med rikshadragarna på Tokyos gator. Bobbat hår bryter mot geishornas gammalmodiga koaffyrer. Författaren Kinpei lever med den betydligt yngre Ginko ... en förortsgeisha som överlevt upp- och nedgångar och öppnat eget hus. Hennes liv som fånge i professionen rullas upp i berättelser där jakten på äktenskap och rika beskyddare pågår jämt. För de fattiga i den växande huvudstaden är döttrarnas kulturellt förfinade sexhandel deras sista hopp. Ginko blir både offer och förövare. Författaren likaså. Mötet mellan den intellektuelle Kinpei från samurajsläkt och den prostituerade flickan från landet blir till en myllrande resa ... ett mikrokosmos ... med författarens position i skeendets centrum ... innan romanen plötsligt tar slut ... Nobelpristagaren Yasunari Kawabata beskriver Mikrokosmos så här:Redan innan jag började läsa Mikrokosmos ante det mig att jag inte skulle få lust att recensera den. Här hade jag framför mig en fulländad klassiker, ett mästerverk där författaregot har trätt tillbaka. Det hörs inget moraliserande eller ideologiserande. Hans andning är helt utan behov att framhäva sig själv i sociala eller humanistiska betraktelser, konstnärliga ambitioner eller avsikter. Inte heller syns tillstymmelse till ansträngning att skildra objektivt. Livet, eller människan som hon är, konsten i sig själv liksom författaren själv får utgöra det sällsynta tillfälle då de tre elementen direkt kommer till liv i ett enskilt verk.Tokuda Shusei föddes 1872, några år efter det feodala samhällets kollaps. Familjen Tokuda var av samurajsläkt och hade gynnats av det gamla klansystemet under militärjuntan ledd av shogun. Shuseis familj fick det ekonomiskt svårt. Pojken ogillade skolan men hankade sig fram. På omvägar lärde han sig engelska ... en ovanlig kunskap på den tiden. Han inledde sitt skrivande som lärling i ett ungt författarkollektiv där han förfinade sin teknik. Som en av få litterära skribenter kunde han försörja sin stora familj tack vare en omfattande produktion. Under sin livstid var han uppburen som få. Det sista verket, Mikrokosmos, förblev oavslutat. Berättelsen om geishan Ginko och författaren Kinpei gick 1941 som följetong i en morgontidning strax före Stilla havskrigets utbrott. Men censuren la sig i och Tokuda protesterade genom att lägga ned pennan för gott ... mitt i en mening. Han dog i november 1943. Under den nya politiska tiden efter Andra världskriget dalade hans stjärna, mycket beroende på att den nyvaknade kritiken ansåg att Tokuda inte hade gjort upp med den feodala historien. Men Tokuda Shusei har fått en renässans bland litteraturvetarna. Den amerikanske professorn Richard Torrance har skrivit en ingående avhandling om honom. Och sedan 2005 finns i hemstaden Kanazawa ett Tokuda Shusei-muséum.

Moderniteten har nått Japan. Automobilerna trängs med rikshadragarna på Tokyos gator. Bobbat hår bryter mot geishornas gammalmodiga koaffyrer. Författaren Kinpei lever med den betydligt yngre Ginko ... en förortsgeisha som överlevt upp- och nedgångar och öppnat eget hus. Hennes liv som fånge i professionen rullas upp i berättelser där jakten på äktenskap och rika beskyddare pågår jämt. För de fattiga i den växande huvudstaden är döttrarnas kulturellt förfinade sexhandel deras sista hopp. Ginko blir både offer och förövare. Författaren likaså. Mötet mellan den intellektuelle Kinpei från samurajsläkt och den prostituerade flickan från landet blir till en myllrande resa ... ett mikrokosmos ... med författarens position i skeendets centrum ... innan romanen plötsligt tar slut ... Nobelpristagaren Yasunari Kawabata beskriver Mikrokosmos så här:Redan innan jag började läsa Mikrokosmos ante det mig att jag inte skulle få lust att recensera den. Här hade jag framför mig en fulländad klassiker, ett mästerverk där författaregot har trätt tillbaka. Det hörs inget moraliserande eller ideologiserande. Hans andning är helt utan behov att framhäva sig själv i sociala eller humanistiska betraktelser, konstnärliga ambitioner eller avsikter. Inte heller syns tillstymmelse till ansträngning att skildra objektivt. Livet, eller människan som hon är, konsten i sig själv liksom författaren själv får utgöra det sällsynta tillfälle då de tre elementen direkt kommer till liv i ett enskilt verk.Tokuda Shusei föddes 1872, några år efter det feodala samhällets kollaps. Familjen Tokuda var av samurajsläkt och hade gynnats av det gamla klansystemet under militärjuntan ledd av shogun. Shuseis familj fick det ekonomiskt svårt. Pojken ogillade skolan men hankade sig fram. På omvägar lärde han sig engelska ... en ovanlig kunskap på den tiden. Han inledde sitt skrivande som lärling i ett ungt författarkollektiv där han förfinade sin teknik. Som en av få litterära skribenter kunde han försörja sin stora familj tack vare en omfattande produktion. Under sin livstid var han uppburen som få. Det sista verket, Mikrokosmos, förblev oavslutat. Berättelsen om geishan Ginko och författaren Kinpei gick 1941 som följetong i en morgontidning strax före Stilla havskrigets utbrott. Men censuren la sig i och Tokuda protesterade genom att lägga ned pennan för gott ... mitt i en mening. Han dog i november 1943. Under den nya politiska tiden efter Andra världskriget dalade hans stjärna, mycket beroende på att den nyvaknade kritiken ansåg att Tokuda inte hade gjort upp med den feodala historien. Men Tokuda Shusei har fått en renässans bland litteraturvetarna. Den amerikanske professorn Richard Torrance har skrivit en ingående avhandling om honom. Och sedan 2005 finns i hemstaden Kanazawa ett Tokuda Shusei-muséum.

Hon flydde ett hopplöst äktenskap. Han hade en kvinna på tehus men blev brädad. Hon är en enkel flicka från landet och knappt läskunnig. Han är från utblottad samurajsläkt och klassiskt skolad i gymnasium. Hennes mor tar hushållstjänst hos honom. Han manglas av sin mentor M... sensei och blir professionell författare. Hon följer med sin mor och deltar i hushållarbetet. Han låter henne flytta in. Hon blir med barn. Han är Sasamura. Hon är o-Gin. De var alla unga i början av förra seklet – de personer som du nu kommer att stifta bekantskap med. Det mesta var upp-och-ned i det nya Japan efter feodalismens fall. Landet hade på kort tid vunnit två krig – mot Kina och Ryssland. Fattigdom drev folk från landet, storstäderna växte. Vi befinner oss i tidiga 1900-talets Tokyo hos en man som ägnar dagarna åt att författa och försöka få pengarna att räcka till genom att sälja in sina alster till höger och vänster. I romanens första mening får vi veta, att ett barn har kommit till världen och att fadern registrerar äktenskap och föräldraskap nästan samtidigt. I rätt ordning så att barnet slipper att klassas som utomäktenskapligt. Så blickar berättaren tillbaka och låter oss följa familjen Sasamuras första fem år – från våren 1902 till försommaren 1907. Han är 30, hon är nio år yngre. I själva verket författaren Tokudas och hustrun Hamas egen historia.

FörkläddEn roman av den store japanske naturalisten Tokuda Shūsei (1872-1943)Den franska författarinnan Colette (1873-1954) var den framgångstörstande unga japanska societetskvinnan Yamada Junkos stora förebild. Junko (1901-1961) strävade oförtrutet mot den japanska litterära parnassens högsta tinnar. Med giganten Tokuda Shūsei (1872-1943) som främsta språngbräda blev åren 1926-1929 en räcka tilltrasslade kärleksaffärer mellan Junko och ett antal attraktiva män (kända konstnärer och förläggare och män med pengar och inflytande) – men alltid med den 30 år äldre och grymt frustrerade Tokuda som hemmahamn. Det omaka paret blir föremål för den tidens spott och spe. När trebarnsmamman Junko (nyskild) är ute på sina erövringar av position (barnen var bortlämnade) ligger Tokuda (nybliven änkling med flera barn) sömnlös och läser om August Strindbergs svårartade förhållande med Siri von Essen i den japanska översättningen av En dåres försvarstal. Tokuda omsätter nu sitt eget krångliga treåriga förhållande med Junko i sitt eget 'försvarstal' – klart inspirerad av sin 22 år äldre svenske författarkollega. Liksom slutet i strindbergsboken (Jag har hämnats – vi är kvitt) är slutet i Tokudas Förklädd ett slags vedergällning för utstådd svartsjuka, bitterhet och den åldrade mannens tillfälliga och förlorade föryngring. Junkos litterära framgångar uteblir medan Tokudas långa roman, skriven 10 år efter förhållandet, är en enorm framgång i raden av hans många andra.När den äldre författaren och nyblivne änklingen får impulsen att bjuda med sig sin unga adept på hotell för ’att arbeta’ får han anledning att ångra sig både en och två gånger. Hans sovande åtrå väcks och han blir sina lustars fånge. Men liksom August Strindberg kan han profitera på affären – så som Tokuda gör i sin turbulenta relation under ett par år på 1920-talet med den omsvärmade och sköna unga Yamada Junko som söker sin plats som författare bland den tidens litterära kändisar i det brusande nymoderna Tokyo. De blir skandalpressens gunstlingar och förevigas i Tokudas mästerliga berättelse om Yōzō och Yōko och det gäng vältecknade kulturfigurer som utgör en del av det kulturella etablissemanget. Förklädd – nu på svenska – den första översättningen någonsin.

Om vi vill, kan vi läsa den korta berättelsen om Danserskan som den unge gymnasistens sinnesuppror och hans ansträngning att en gång för alla skingra molnen – ett ’nu får det vara nog’. Han ger sig ut på vandring på Izu. Han återvänder flera gånger, slår sig ned på varmbadhusen i trakten, insuper atmosfären, skriver och nedkommer som genom ett trollslag med den mest daggfriskt förföriska berättelse om sig och sitt möte med det vandrande teatersällskapet. Under deras få dagar på väg tillsammans får vi också vara med och se mycket – de obönhörliga sociala skikten i språk och åtbörder, den ogrumlade förälskelsen som berusar den unge mannen under några få höstdagar och det oundvikliga slutet där en stilla gråt ombord på ångaren mot storstaden får väcka till insikt om en vunnen erfarenhet – eller om man så vill – en ung mans försoning med tillvaron som den är. I berättelsen Varmbadhusen har Kawabata hunnit se mer av det krassa livet bakom fasaderna till stadsbornas semestertillhåll i badbyarna. Trogen sin fäbless för årstidsväxlingarna låter han oss följa de prostituerades kamp för sitt uppehälle under hög och lågsäsong – och han gör det med alla känselspröt ute – med sensualitet och humor. Som en försiktig betraktare någonstans i närheten av händelsernas centrum och med suverän känsla för atmosfär – inte minst för de spelande lustarna i de ångande baden.