Moderniteten har nått Japan. Automobilerna trängs med rikshadragarna på Tokyos gator. Bobbat hår bryter mot geishornas gammalmodiga koaffyrer. Författaren Kinpei lever med den betydligt yngre Ginko ... en förortsgeisha som överlevt upp- och nedgångar och öppnat eget hus. Hennes liv som fånge i professionen rullas upp i berättelser där jakten på äktenskap och rika beskyddare pågår jämt. För de fattiga i den växande huvudstaden är döttrarnas kulturellt förfinade sexhandel deras sista hopp. Ginko blir både offer och förövare. Författaren likaså. Mötet mellan den intellektuelle Kinpei från samurajsläkt och den prostituerade flickan från landet blir till en myllrande resa ... ett mikrokosmos ... med författarens position i skeendets centrum ... innan romanen plötsligt tar slut ...

Nobelpristagaren Yasunari Kawabata beskriver Mikrokosmos så här:
Redan innan jag började läsa Mikrokosmos ante det mig att jag inte skulle få lust att recensera den. Här hade jag framför mig en fulländad klassiker, ett mästerverk där författaregot har trätt tillbaka. Det hörs inget moraliserande eller ideologiserande. Hans andning är helt utan behov att framhäva sig själv i sociala eller humanistiska betraktelser, konstnärliga ambitioner eller avsikter. Inte heller syns tillstymmelse till ansträngning att skildra objektivt. Livet, eller människan som hon är, konsten i sig själv liksom författaren själv får utgöra det sällsynta tillfälle då de tre elementen direkt kommer till liv i ett enskilt verk.

Tokuda Shusei föddes 1872, några år efter det feodala samhällets kollaps. Familjen Tokuda var av samurajsläkt och hade gynnats av det gamla klansystemet under militärjuntan ledd av shogun. Shuseis familj fick det ekonomiskt svårt. Pojken ogillade skolan men hankade sig fram. På omvägar lärde han sig engelska ... en ovanlig kunskap på den tiden. Han inledde sitt skrivande som lärling i ett ungt författarkollektiv där han förfinade sin teknik. Som en av få litterära skribenter kunde han försörja sin stora familj tack vare en omfattande produktion. Under sin livstid var han uppburen som få. Det sista verket, Mikrokosmos, förblev oavslutat. Berättelsen om geishan Ginko och författaren Kinpei gick 1941 som följetong i en morgontidning strax före Stilla havskrigets utbrott. Men censuren la sig i och Tokuda protesterade genom att lägga ned pennan för gott ... mitt i en mening. Han dog i november 1943. Under den nya politiska tiden efter Andra världskriget dalade hans stjärna, mycket beroende på att den nyvaknade kritiken ansåg att Tokuda inte hade gjort upp med den feodala historien. Men Tokuda Shusei har fått en renässans bland litteraturvetarna. Den amerikanske professorn Richard Torrance har skrivit en ingående avhandling om honom. Och sedan 2005 finns i hemstaden Kanazawa ett Tokuda Shusei-muséum.

Moderniteten har nått Japan. Automobilerna trängs med rikshadragarna på Tokyos gator. Bobbat hår bryter mot geishornas gammalmodiga koaffyrer. Författaren Kinpei lever med den betydligt yngre Ginko ... en förortsgeisha som överlevt upp- och nedgångar och öppnat eget hus. Hennes liv som fånge i professionen rullas upp i berättelser där jakten på äktenskap och rika beskyddare pågår jämt. För de fattiga i den växande huvudstaden är döttrarnas kulturellt förfinade sexhandel deras sista hopp. Ginko blir både offer och förövare. Författaren likaså. Mötet mellan den intellektuelle Kinpei från samurajsläkt och den prostituerade flickan från landet blir till en myllrande resa ... ett mikrokosmos ... med författarens position i skeendets centrum ... innan romanen plötsligt tar slut ...

Nobelpristagaren Yasunari Kawabata beskriver Mikrokosmos så här:
Redan innan jag började läsa Mikrokosmos ante det mig att jag inte skulle få lust att recensera den. Här hade jag framför mig en fulländad klassiker, ett mästerverk där författaregot har trätt tillbaka. Det hörs inget moraliserande eller ideologiserande. Hans andning är helt utan behov att framhäva sig själv i sociala eller humanistiska betraktelser, konstnärliga ambitioner eller avsikter. Inte heller syns tillstymmelse till ansträngning att skildra objektivt. Livet, eller människan som hon är, konsten i sig själv liksom författaren själv får utgöra det sällsynta tillfälle då de tre elementen direkt kommer till liv i ett enskilt verk.

Tokuda Shusei föddes 1872, några år efter det feodala samhällets kollaps. Familjen Tokuda var av samurajsläkt och hade gynnats av det gamla klansystemet under militärjuntan ledd av shogun. Shuseis familj fick det ekonomiskt svårt. Pojken ogillade skolan men hankade sig fram. På omvägar lärde han sig engelska ... en ovanlig kunskap på den tiden. Han inledde sitt skrivande som lärling i ett ungt författarkollektiv där han förfinade sin teknik. Som en av få litterära skribenter kunde han försörja sin stora familj tack vare en omfattande produktion. Under sin livstid var han uppburen som få. Det sista verket, Mikrokosmos, förblev oavslutat. Berättelsen om geishan Ginko och författaren Kinpei gick 1941 som följetong i en morgontidning strax före Stilla havskrigets utbrott. Men censuren la sig i och Tokuda protesterade genom att lägga ned pennan för gott ... mitt i en mening. Han dog i november 1943. Under den nya politiska tiden efter Andra världskriget dalade hans stjärna, mycket beroende på att den nyvaknade kritiken ansåg att Tokuda inte hade gjort upp med den feodala historien. Men Tokuda Shusei har fått en renässans bland litteraturvetarna. Den amerikanske professorn Richard Torrance har skrivit en ingående avhandling om honom. Och sedan 2005 finns i hemstaden Kanazawa ett Tokuda Shusei-muséum.