Birgitta Sandberg-Hultman – författare

De unga visste inte så mycket. Särskilt okunniga var de om ?"det där."? De viskade och undrade och försökte finna lösningar på livets mysterier hos varandra och i Fickjournalen.

Margita är tretton år när den läsarrosade romanen om henne börjar med en skolavslutning 1955.

?- Fick du BC i engelska? Frågan hängde kvar i luften. Den gick att ta på. Röra vid. Högre Allmänna Läroverket står det med fet svart text överst på betyget. En Perplex ögonmascara kostar 2:65.

Margita är inte dum, hon inser instinktivt att hon inte är dum. Men hon är inte van att läsa läxor, har aldrig tidigare behövt. Hon som en gång hade guld-och silverstjärnor i alla sina skriv- och räkneböcker. Hon som var bäst i klassen i folkskolan. Hon är för lång också! Naturligtvis är hon för lång! Precis som alla unga flickor är antingen för korta eller för långa eller för tjocka eller för magra eller har för stora fötter eller för små bröst ? så är hon för lång.

Margita är med andra ord fullkomligt normal. Och trots BC:t i engelska ? eller kanske tack vare! ? registrerar hon i allt det framspringande femtiotalet.

Romanen som är den första i en serie om fyra var anmäld till Augustpriset år 2005.

Året är 1958. Margita har just slutat skolan. I väntan på ett riktigt arbete plockar hon potatis hos bönderna. Little Gerhard turnerar land och rike runt i folkparkerna. Buena Sera och Ett litet rött paket dånar fram ut jukeboxarna. En låt tjugofem öre, fem för en krona. På bioduken härskar Marlon Brando.

I hemmet härskar fadern, han som vet vilka krafter som döljer sig inom de unga männen när de kastar lystna blickar efter den långbenta dottern.

Margita är 17 år, hennes liv en hisnande balansgång mellan å ena sidan föräldraauktoritet och eget intellektuellt förnuft å andra sidan bråda djup över dunkande pulsars eggande känslosvall.

Efter "Banana boat song" gör Harry Belafonte ett nytt musikaliskt segertåg över världen, nu med "Island in the sun", ledmotivet ur den undersköna filmen med samma namn. Två musikaliska verk som oberoende av varandra kommer att bilda bakgrund till livsavgörande möten i Margitas liv.

Fjärde och avslutande delen i den läsarrosade romanen om Margita.

Året är 1960. Margita är 18 år gammal, på gränsen mot vuxenlivet.

I ett år – från höst till höst – får vi följa författaren på hennes vandringar i omgivningarna runt Södergård i Göinge i nordöstra Skåne. Här trampar hon samma stigar som de på våren lössläppta kvigorna och – ibland – även vildsvinen. Här möter hon hösten. Solen som inte stiger upp och naturen som håller andan! Och vintern! Som att vandra i en tunnel av vitaste vitt. Att inget höra, att knappast se. Snön som värdigt fäller sin väldiga tysta ridå. Ljudlöst och mäktigt döljande varje spår hon lämnar efter sig. Som om hon aldrig funnits! Vid horisonten skymtar åsen med sanatorieskogen. Och barnpaviljongen, där förr de vita sängar stod! Här möter hon markens täcke av utslagna vitsippor. Vitt och grönt i en aldrig sinande ögonfröjd. Här korsar hon meterhög hundloka genom porten mot sommaren. Här möter hon högsommarens under: det nästan öronbedövande spelandet av tusen sinom tusen syrsor. Och sensommarens långa skuggor då hon tänker på näktergalen – och på den vår som kommer igen. Kanske för dig. Kanske för mig. För oss – om vi får ännu en stund på vår jord.

En tankeväckande bok om vårt förhållande till de vuxna barnen och deras inverkan på våra liv.

Ur innehållet: Generationsklyftan, Är moderskärleken evig? Får man de barn man förtjänar? Koderna.

Ett urval Familjekåserier i morgontidningen Norra Skåne med Södergård i Lunnom som bas.

Vi började vårt sökande efter Stället. Någonstans mellan Kalmar i norr och Kristianstad i söder tänkte vi oss. Vi lusläste allt i sydsvensk annonsväg, hade själva välpreciserade annonser, kontaktade lantbruksnämnderna och talade med strängt taget varenda mäklare söder om Kalmar.

Och svar fick vi: Allt från små stugor om 75 kvadratmeter i Småland till östgötska herresäten. – Det är så stort, sa en rar gammal farbror utanför Oskarshamn. Tre rum och kök och det är så stora rum så. – Två millioner vill jag ha, sa en herrgårdsägare i Blekinge. Mangårdsbyggnad om 600 kvm och två flygelbyggnader om vardera 200 kvm. Fantastiskt låg oljeförbrukning. Bara 11 kbm för mangårdsbyggnaden. Två millioner kostade också en herrgård på Östgötaslätten. Parkett i mönster på golven, stuckaturer och målningar i taken, tre tunnland park med gräsmattor, fontäner och statyetter. – Det är väl inte riktigt vad vi tänkt oss sa jag som var den som mottog samtalet och hade svårt att hålla mig för skratt. Tänka sig att släppa in en modern trebarnsfamilj på de där fina golven. För att inte tala om våra tänkta grisar ute på gräsmattan bland statyetterna. – Uthus! flämtade en äldre landsortsfarbror som svarat på en annan av våra annonser och svävade på målet. Njae, det finns väl inte precis. Men jag tror nog att ni skulle kunna få låna grannens halva vedbod. – Grisar? utbrast en annan äldre farbror och det blev tyst i luren en lång stund. Nej det går nog inte det. Det ligger vid torget det här.

Gården i Lunnom dök upp för oss redan på ett tidigt stadium men avfärdades emedan den låg för långt från kusten. Så plötsligt en dag kom gården i Lunnom på tapeten igen. – Vi kan väl åka dit och titta, sa vi.

Som en sandwich! Men de vuxna barnen på ena sidan och de gamla föräldrarna på den andra.

Efter sina två tidigare tankeväckande böcker MOR SOM HAVER BARNEN KÄR och I MORGON RINGER JAG HEMTJÄNST knyter författaren ihop säcken med denna tredje debattbok: Så var det ju barnbarnen också! Och den fyrtio år långa debatten om förskolans vara som enda politiskt korrekta alternativ inom barnomsorgen.

OM VALFRIHET: Det började med en artikel i tidningen Arbetet där tidigare statssekreteraren i Arbetsmarknadsdepar-tementet Berit Rollén uttalade sig om Äldreomsorgen. Jag vill ha möjlighet att kunna välja det som passar mig även när jag inte längre klarar mig helt själv, säger Rollén och fortsätter: Inom äldreomsorgen i dag ska det vara lika för alla. Varför då? När det inte har varit lika för alla under resten av livet?

Har det inte? Har det inte varit lika för alla tidigare i livet? undrar jag.Har Berit Rollén glömt bort att hon i sin roll som statssekreterare i Arbetsmarknadsdepartementet tillsammans med Socialdemokratiska Kvinnoförbundets ordförande Maj-Lis Lööw för en generation sedan slogs med näbbar och klor för en likriktning inom barnomsorgen? Mot föräldrars vilja att själva ta hand om och fostra sina egna barn. Ingen förälder ansågs då myndig att själv välja form för barnomsorgen. Har Rollén glömt bort det? Eller tycker hon måhända annorlunda idag när hon själv tvingas in i ett system som hon inte själv har valt?

AKTIVITETS-PARODIN En valhandledning! (som är rolig oxå)

Så sade hon, min studentkamrat från sextiotalet. Det var inför Valet för några valrörelser sedan. Vi träffas inte så ofta. Men vi skriver till varandra. Och ringer. Nu är det snart Val igen och de politiska schackpjäserna står åter på de rutor som då den här händelsen utspelade sig. Vad blir nästa schackdrag den här gången? Vilken färg hämtar hem det vinnande draget schackmatt?

Det är en lördag i november. Väldigt mycket november. Marion kommer med Expresståget söderifrån till Stockholm Central. Två resväskor och en axelremsväska i läder innehållande bland annat de fyra mest älskade EP-skivorna är bagaget. På Centralen väntar Henrik. Året är 1960.

Hundratals flickor bodde i det väldiga komplexet ADM i rött tegel vid Karolinska Sjukhuset, en av få arbetsplatser i Stockholm som erbjöd bostad till hemifrånflyttade unga flickor från landsbygden. Hundratals flickor som med förfärande klarsyn insåg att avskedet från familjen varit deras livs smärtsammaste. Flickor i blomman av sin ungdom som gick igenom kvinnocykelns skärseld varje månad med mens, försenad mens, mens som kanske inte ens kom! Och så arbetet på det stora sjukhuset. Ett arbete på liv och död.

Det äldre biträdets röst hängde kvar i väggarna: Kerstin har tentat! Och Lillys ett par veckor tidigare: Varför slänger hon inte ut böckerna? När det ändå inte tjänar någonting till. Marion vände blicken mot enkelsalen längst bort i korridoren. Salen där den unga studentskan låg. En ung flicka med cancer som snart skulle dö. Jag är så tacksam, hade hon sagt. Så tacksam! För att hon fått göra sina tentamina fast hon låg på sjukhus! Marions ögon svämmade över av tårar! Som en het flod forsade de över kinderna. Flickan som skulle dö var tacksam! Medan hon! Hon som hade en framtid, var otacksam och elak. Hon som ägde livet grät så hon skakade.

Boken är anmäld till Augustpriset 2018.

Scen 1: – Så fröken Berggren funderar på att läsa till ingenjör? Rektorn betraktade sin presumtiva elev över glasögonbågarna. Så som medelålders män vanligen gjorde, innan de skaffade glasögon för långseende med läsruta i nederkanten. – Inte bara funderar, utan tänker bli. – Bara tre procent av eleverna är flickor, fortsatte rektorn. Och de läser nästan uteslutande kemi. Strängt taget nästan bara kemi. Men fröken Berggren har tänkt läsa maskinlinjen har jag förstått? Marion nickade och rektorn räckte över en inträdesansökan. – Vi kallar till inträdesprov i höst. Men fröken Berggren ska veta att det är en hård utbildning att läsa på kvällstid vid sidan av ett förvärvsarbete. Marion nickade åter. Tio klasser på fem år. På dagarna arbetade hon 45 timmars arbetsvecka på LM Ericssons stora ritkontor vid Telefonplan.

Scen 2: Det var lördag och de satt på ett fik vid torget i Södertälje. Gula fernissade bord med en liten rutig bordsduk. Fönsterbord. Den rutiga duken andades vår, den nybakade kakan andades vår, takdroppet utanför fönstret andades vår. Allting andades vår. Innanför fönsterglaset kändes det verkligen vår. Det var vår! Och det var sex dagar över tiden! Marion hade just sänt in ett graviditetsprov till RFSU. Jodå, hon visste mycket väl att det skulle vara tio dagar, men förra gången hade provet faktiskt visat svagt positivt redan vid ”ingen” dag. För kvällen hade de biljetter till teatern och Porgy and Bess.

Boken är anmäld till Augustpriset 2019

Ett urval Krönikor från Radio Kristianstad - med Södergård i Lunnom som bas.

Ett par käpphästar är skövlingen av regnskog i Amazonas och den homogeniserade mjölken.

Författaren Birgitta var ganska ny i Skåne. Tillsammans med make och tre barn hade hon bytt sitt ordnade stockholmsliv mot ett liv på landet med några höns, gammal traktor (makens) och hushållsgris. Maken hade ett ordnat arbete i stan. Själv sökte Birgitta alternativ till sin lämnade tjänst som frilansande ingenjör för LM Ericsson i Stockholm, för att även hon få in lite kulor till försörjningen. Det räckte liksom inte med att bara ha en hushållsgris.

Birgitta sökte i sina själsliga gömmor efter dolda förmågor och fann snart en som hon började förkovra sig i. Ungefär samtidigt uppvaktade hon chefredaktören på en av morgontidningarna och erbjöd tidningen att få henne som kåsör i tidningen en gång i veckan. Chefredaktören samtyckte och under fem år var Birgitta varje torsdag Veckans Birgitta med läsekretsen. Efter dessa fem år sade hon tack och adjö. Då hade hon hunnit köra fel i Lönsboda, få motorstopp i Älmhult, hennes grisar ha drabbats av rödsjuka, bina svärmat, skånerabbor visat sig vara skräppor, fårahagen visat sig vara en vång och utekatten blivit kung i rumssoffan. En stockholmska på drift i Skåne hade helt enkelt inte mer att tillföra i ämnet. Då - tänka sig så lämpligt! - sökte Radion programledare. Sökande uppmanades att sända in ett röstprov. Utan att egentligen fundera, valde Birgitta ett av sina kåserier från morgontidningen; Mårten Gås, ett kåseri som fortfarande - tjugo år senare - får både henne själv och andra som var med på den tiden att drabbas av skrattanfall. Hon fick jobbet. Om det berodde på att även kanalchefen fick ett skrattanfall och inte förmådde säga annat än Ja när han hörde henne på bandet, eller, om han ansåg att hon hade en bra radioröst, vet hon inte. Efter ett antal år som frilansande programledare på Radion fortsatte Birgitta i alla fall som krönikör i samma kanal en gång i veckan. Ett par käpphästar var skövlingen av regnskog i Amazonas och den homogeniserade mjölken.

För några år sedan sammanställde Birgitta ett urval av sina kåserier i morgontidningen under titeln Veckans Birgitta. Nu är det dags för Veckans Krönika. Krönikor alltså, inte kåserier den här gången. Lite allvarligare. Men fortfarande med en hel del skratt.

Sent på kvällen, långt efter det att anständigt folk vanligen ringer till varandra, ringde telefonen hemma hos maken och mig. Maken svarade. Från den ena sekunden till den andra ändrades hans ansiktsfärg från normalrosa till vitt. Vad handlade det om? Så här mitt i natten? Och maken! Han blev bara blekare och blekare! Drygt ett år tidigare hade vi tagit det första steget mot att adoptera ett barn från Indien. ? En pojke! sa maken, då han lagt på luren. Det finns en liten pojke på tio veckor på ett barnhem i Bangalore. Det är bråttom, fortsatte han. Vi måste fixa det sista redan i morgon, kontakta Indiska Ambassaden och sedan skicka alla handlingar express. Och så avslutningsorden: En av oss måste resa till Indien direkt efter jul och genomföra adoptionen på plats! En av oss ? - det var jag! Att resa utomlands var alltjämt ganska ovanligt. Än ovanligare att resa som ensam kvinna. Nu kände jag att jag måste vara lika blek om nosen som maken. ? Nåå, sa han. Vad säger du? Då äntligen bröts min förlamning. Jag kände hur blodet rusade genom krop-pen i våldsam fart. Barn! Hjälp! Du Store! Vi har fått barn! Klockan var elva. Det var mitt i natten, mitt i Advent 1970. Med det börjar berättelsen om Arvind - Tidig Morgon.

Författaren Birgitta Sandberg-Hultman är en glad och okonventionell maskiningenjör och radiokrönikör. Hon är också en populär föredragshållare. Efter ett tiotal böcker inom olika områden, varav flera succéböcker inom leva-väl-genren kom författaren med början år 2005 med den läsarrosade femtiotalsromanen i fyra delar om tonårsflickan Margita. Föreliggande bok om den egenupplevda adoptionsresan till Indien är inte bara lika spännande som kaotisk, den är också humoristisk och rolig.

Vilken mat vill du äta? Vilken värld vill du ha? Det är några av de synnerligen svåra frågor författaren ställer i sin studentkokbok. Med humor och ett leende på läpparna lotsar författaren läsaren genom enkla recept utan sönderkemikaliserade ingredienser och de svåra frågorna om hur vi med vår mathållning kan undvika att stödja multinationella storföretags rovdrift på tredje världen.

Varför blir vi feta av lättmaten? Varför är syra-bas-balansen så viktig för vår mathållning? Hur ser en broccoli ut och varför blir vi feta av lättmaten? Vad är reaktortransfett? I boken finns svaren. Alldeles naturligt bygger den här kokboken också på den så kallade GI-metoden. Ett modernt namn på en grundläggande sund mathållning. Författaren förklarar sammanhanget.

Redan då första utgåvan av den här boken kom ut skrev Bibliotekstjänst i sin anmälan: ”Detta är inte bara en kokbok utan snarare en KLOKbok … Denna bok borde finnas i köket till varenda studentkorridor”. Ett fint omdöme som upprepades när boken kom i ny utgåva fem år senare. En uppmaning som gäller i än högre grad idag när den tredje uppdaterade utgåvan av boken föreligger. En KLOKbok. För kloka studenter och andra kloka människor.

Ringpärm, plastade blad.