Författarens uppdrag i Indien är att hjälpa hem fem indiska barn till adoptivfamiljer i Europa. Jag fattar det inte först. Fattar inte att det är värmen. I sinnevärlden befinner jag mig fortfarande vid Charles de Gaulles Airport i Paris, befinner mig i de långa, inkapslade snablarna som löper mellan den enorma vänthallen och de olika planen. Det omsluter mig fullständigt. Det för ögat ogenomträngliga mörkret och den fuktiga hettan som på ett ögonblick får strumporna att klibba fast vid benen, som på en bråkdels sekund tränger in överallt; under kläderna, upp i hårfästet, in i näsan och in i munnen. Ögonen vänjer sig vid mörkret och det är då jag upptäcker det: Trappan jag går i har inga väggar. Det jag uppfattat som någonting instängt i en tunnel är i själva verket värmen och natten. Den indiska värmen och den indiska natten. Herregud, har jag glömt? Med möda kväver jag det skratt som hotar att tränga upp ur strupen. Efter fem år är jag här igen, men jag har glömt. Hur är det möjligt?
