Ivar Lo-Johansson – författare

Gårdfarihandlaren är den sannfärdiga berättelsen om vad som hände Ivar Lo-Johansson när han i tjugoårsåldern bröt sig ur den trånga uppväxtmiljön och med femton kronor på fickan gav sig av på cykel för att bli gårdfarihandlare och lära känna världen och människorna. Ivar Lo-Johanssons Gårdfarihandlaren publicerades ursprungligen år 1953 och är den andra delen av åtta i samlingen En proletärförfattares självbiografi.

När Ivar Lo-Johansson 1931 gav ut pamfletten Jag tvivlar på idrotten väckte den stor uppmärksamhet. Ivar Lo var upprörd över en rad negativa tendenser inom den snabbt framväxande idrottsrörelsen. Många betraktade därför författaren som idrottshatare. Men enligt Ivar Lo var det inte en bok om idrott utan en bok om kultur. Bokens huvudperson den desillusionerade idrottsmannen Kvickenberg för en dialog med en vän om idrottens nackdelar. De diskuterar idrottens kommersialisering, växande huliganism, och dopning. Viktiga frågor som även i dag är mycket aktuella i idrottsdebatten Boken är försedd med ett förord av fil. dr. Torbjörn Andersson, fotbollshistoriker och lektor vid Malmö högskola. Kutte Jönsson, filosof och fil. dr., också han vid Malmö högskola, ställer i ett efterord de frågor som utgör dagens idrottskritik.

I Bara en mor skildras en statarhustrus sociala öde med en förmåga till identifikation och empati som i långa stycken är könsöverskridande. Mauritz Edström var den första att konstatera den märkliga likheten mellan författaren och hans kvinnliga alter ego: "Det finns något av honom själv i Rya-Ryas gestalt: den svällande sensualismen, upplevelsestyrkan och hals-starrigheten hos denna kvinna känns på något vis välbekant " Bara en mor publicerades ursprungligen år 1939. Bara en mor I är den första av två delar.

I Bara en mor skildras en statarhustrus sociala öde med en förmåga till identifikation och empati som i långa stycken är könsöverskridande. Mauritz Edström var den första att konstatera den märkliga likheten mellan författaren och hans kvinnliga alter ego: "Det finns något av honom själv i Rya-Ryas gestalt: den svällande sensualismen, upplevelsestyrkan och hals-starrigheten hos denna kvinna känns på något vis välbekant " Bara en mor publicerades ursprungligen år 1939. Bara en mor II är den andra delen av två böcker.

Ivar Lo-Johansson skrev romanen Måna är död år 1929, men boken publicerades av privata själ först år 1932. Det var det året som förhållandet som ligger till grund för boken tog slut.

I Ordets makt skildrar Ivar Lo-Johansson i tio avsnitt ordets makt att härska, bilda, väcka och skapa. Boken sträcker sig över primaterna, jägaren, bonden, filosoferna i Athen och fram till vår tid. Ordets makt publicerades ursprungligen år 1973.

Till en författare är Ivar Lo-Johanssons sista bok och består av en samling essäer. Essäerna riktar sig till en yngre, blivande författare, till vilken Lo-Johansson berättar om sina erfarenheter som författare. Till en författare publicerades ursprungligen år 1988.

Journalisten omfattar ett tidsförlopp på ett halvår under författarens journalistiska bana i Nynäshamns tidning. Nynäshamns Tidning, alias ”Sörmlandsörnen” var sedan ett par år en avläggare till Lidingö Tidning, alias ”Rikö Tidning”. Boken är ett äreminne över författarens mor och skiljer sig mycket från statarepiken. Ivar Lo-Johanssons Journalisten publicerades ursprungligen år 1956 och är den fjärde av åtta delar i En proletärförfattares självbiografi.

Astronomens hus är en roman om kärleken och äran. Boken är en fortsättning på Måna är död som publicerades 32 år före sin uppföljare. Ivar Lo-Johansson förvandlar Astronomens hus till Minnets hus, där söker han efter sina stjärnor Kärlek och Ära. Och han tror att minnet av Måna finns därute någonstans. Ivar Lo-Johanssons Astronomens hus publicerades ursprungligen år 1966.

Lastbara berättelser innehåller tjugotvå noveller, majoriteten av dem skrivna under 30-talet. I novellerna skildras bland annat sodomi, skamliga lustar och skendöd. Lastbara berättelser publicerades ursprungligen år 1974.

Karl Hatt och Rakel kommer till Öland för att skapa. De har beslutat sig för att leva i celibat för Konstens skull – ingenting ska störa det lugn och den andlighet som skapandet av Det stora mästerverket behöver. Men det blir inte som de har tänkt sig, Verkligheten tränger sig på och det upphöjda lugnet infinner sig inte. Tillvaron på det som först verkade vara Lycksalighetens ö blir mer och mer frustrerande och deras dröm alltmer svår att förverkliga. Ironiskt och bitskt skildrar Ivar Lo hur den jordnära vardagen skjuter undan andligheten. Handlingen är, liksom i många andra böcker av Ivar Lo, på många sätt självbiografisk. Under slutet av 1950-talet tog hand kärleksförhållande med en kvinnlig författare slut och Ivar Lo gick samtidigt igenom en författarkris. Upplevelserna och känslorna från denna tid samlades i romanen Blå Jungfrun som handlar om "den osinnliga objektivitetens ouppnåelighet". Blå Jungfrun visar Ivar Lo-Johanssons romantiska sida. Han såg romantiken i livets nödtorft men samtidigt det torftiga i romantiken. I sitt efterord skriver Ivar Lo att romanen leder fram till insikten att den riktiga konsten tas från livet självt med all dess lidelse, smärta och lycka.

Statarna I-II är ett novellepos och äreminne över statarna som har kallats för social fresk, statarkrönika och historiskt epos. Det finns en historisk uppläggning i verket, men kronologin behöver inte alltid stämma. I Statarna blandas folkliga sägner med hårdkokt prosa, romantiska berättelser med agitatorisk tendens, dråpliga skrönor med saklig fackföreningshistoria. Statarna I publicerades ursprungligen år 1936.

Lögnhalsarna är den sjätte delen av sju fristående delar i Ivar Lo-Johanssons novellepos Passionssviten. Novelleposet har frestat kritiker till att göra jämförelser med Boccaccio och Balzac och leder tankarna till föreställningen om de sju dödssynderna. Det är ett myller av passionerade och lidelsefulla människor som visar sig vara drivkraften i historien. Lögnhalsarna publicerades ursprungligen år 1971.

Vishetslärarna är den sjätte delen av sju fristående delar i Ivar Lo-Johanssons novellepos Passionssviten. Novelleposet har frestat kritiker till att göra jämförelser med Boccaccio och Balzac och leder tankarna till föreställningen om de sju dödssynderna. Det är ett myller av passionerade och lidelsefulla människor som visar sig vara drivkraften i historien. Vishetslärarna publicerades ursprungligen år 1972.

Vällustingarna är den femte delen av sju fristående delar i Ivar Lo-Johanssons novellepos Passionssviten. Novelleposet har frestat kritiker till att göra jämförelser med Boccaccio och Balzac och leder tankarna till föreställningen om de sju dödssynderna. Det är ett myller av passionerade och lidelsefulla människor som visar sig vara drivkraften i historien. Vällustingarna publicerades ursprungligen år 1970.

Girigbukarna är den tredje delen av sju fristående delar i Ivar Lo-Johanssons novellepos Passionssviten. Novelleposet har frestat kritiker till att göra jämförelser med Boccaccio och Balzac och leder tankarna till föreställningen om de sju dödssynderna. Det är ett myller av passionerade och lidelsefulla människor som visar sig vara drivkraften i historien. Girigbukarna publicerades ursprungligen år 1969.

Karriäristerna är den fjärde delen av sju fristående delar i Ivar Lo-Johanssons novellepos Passionssviten. Novelleposet har frestat kritiker till att göra jämförelser med Boccaccio och Balzac och leder tankarna till föreställningen om de sju dödssynderna. Det är ett myller av passionerade och lidelsefulla människor som visar sig vara drivkraften i historien. Karriäristerna publicerades ursprungligen år 1969.

Passionerna är den första delen av sju fristående delar i Ivar Lo-Johanssons novellepos Passionssviten. Novelleposet har frestat kritiker till att göra jämförelser med Boccaccio och Balzac och leder tankarna till föreställningen om de sju dödssynderna. Det är ett myller av passionerade och lidelsefulla människor som visar sig vara drivkraften i historien. Passionerna publicerades ursprungligen år 1968.

Martyrerna är den andra delen av sju fristående delar i Ivar Lo-Johanssons novellepos Passionssviten. Novelleposet har frestat kritiker till att göra jämförelser med Boccaccio och Balzac och leder tankarna till föreställningen om de sju dödssynderna. Det är ett myller av passionerade och lidelsefulla människor som visar sig vara drivkraften i historien. Martyrerna publicerades ursprungligen år 1968.

Lyckan är Ivar Lo-Johanssons ljusaste roman och ansågs vid tiden för dess ursprungliga publicering "spränga sexvallen". Romanen är det positiva motstycket till Måna är död och handlar om två medelålders människors kärlek till varandra. Ivar Lo-Johanssons Lyckan publicerades ursprungligen år 1962.

Tröskeln är den tredje av fyra delar av Ivar Lo-Johanssons memoarer. I denna del skildrar Ivar Lo-Johannson arbetarlitteraturens framväxt under 1930-talet och sin flytt till Stockholm. Några porträtt av tidens författare och konstnärer ges, bland annat skildras Moa Martinson och Harry Martinson. Tröskeln publicerades ursprungligen år 1982.

Asfalt är den andra delen av fyra av Ivar Lo-Johanssons memoarer. Lo-Johansson blir stenhuggare i Stockholm och drömmer om att bli "något stort". Han reser till Frankrike och England och förälskar sig i Macka. Asfalt publicerades ursprungligen år 1979.

Stockholmaren behandlar samma tidsperiod och bearbetar samma erfarenheter som i Kungsgatan, men böckerna är ändå väldigt olikartade. Stockholmaren är obehaglig och uttrycker i långa stycken villrådighet och självförakt. Men också en absurd humor, som tävlar med Fellinis. Författarens möte med den döde Dan Andersson beskrivs i Stockholmaren. På natten den 17 septemper, 1920, efter det att nyheten om Dan Anderssons förgiftningsdöd på ett hotell i Klara stod att läsa i stockholmspressen, sökte sig Ivar Lo-Johansson ut till Karolinska institutets bårhus, som hyste diktarens döda kropp. Han lyckas få en poliskonstapel att släppa in honom. Äntligen får han beskåda den diktare han dyrkat men aldrig fått möta som levande: Han liknade inte porträtten. Ändå såg jag genast att det var han. Han verkade mindre än jag trott honom var. Han såg också vanligare ut än jag tänkt mig, men det kunde inte ändras på. Hans strupe var öppnad. Den var åter höpsydd. Det var den som hade sjungit "Svarta ballader".
  I mitt exalterade tillstånd ägde jag annars knappast någon iakttagelseförmåga. Min blick flackade hastigt över den döde. Jag upplevde ingenting särskilt, utom skam över att jag stulit mig till att få se någon som jag dyrkat.
  När jag såg den reservationslösa öppenhet och värnlöshet med vilken hans gestalt låg död blev skamkänslan överväldigande. Jag tror att det gick bara några sekunder. Jag tackade och bad poliskonstapeln åter breda över presenningen. Stockholmaren publicerades ursprungligen år 1954 och är den tredje delen av åtta i samlingen En proletärförfattares självbiografi.

Elektra. Kvinna år 2070 är en framtidsroman inspirerad av Edward Bellamys framtidsutopi Looking backward 2000-1887. Poeten Peter Bly från Trosa är en observant och nyfiken person som blir nedsövd för att vakna upp ett århundrade senare. Han söker svar på teknikens framsteg, livets lycka, religion och döden, men framför allt om kvinnan. Elektra är ett av Ivar Lo-Johanssons kvinnoporträtt, i denna bok porträtteras framtidens emanciperade kvinna. Ivar Lo-Johanssons Elektra publicerades ursprungligen år 1967.

Vid 80 års ålder återupptog Ivar Lo-Johansson ett kärt men sedan länge åsidolagt tema. Han sammanställde då sina dikter och kompletterade dem med en essä om poesiskrivandets vedermödor. Resultatet blev en i flera avseenden unik bok. Här ingår debutsamlingen Ur klyvnadens tid, i dag en raritet på antikvariaten, tillsammans med rader av okända huggskott och kärlekspoem från författarens genombrottsperiod.

Statarna I-II är ett novellepos och äreminne över statarna som har kallats för social fresk, statarkrönika och historiskt epos. Det finns en historisk uppläggning i verket, men kronologin behöver inte alltid stämma. I Statarna blandas folkliga sägner med hårdkokt prosa, romantiska berättelser med agitatorisk tendens, dråpliga skrönor med saklig fackföreningshistoria. Statarna II publicerades ursprungligen år 1937.