Ivar Lo-Johansson – författare

/LÄTTLÄST/

Adrian vet inte vad han ska göra med sitt liv. Han tar olika slags arbeten och läser mycket. Adrian kommer från landet. Men i mötet med staden förändras han.I klassikern Kungsgatan beskriver Ivar Lo-Johansson livet i Stockholm på 1920-talet och vad människorna gör för att kunna bo kvar i staden.Kungsgatan av Ivar Lo-Johansson är bearbetad till lättläst av Johan Werkmäster. Susanna Alakoski har skrivit förord.

Lättlästnivå: 4(1 är lättast och 6 svårast)

Krönikor kallade våra äldsta historiska författare sina mer eller mindre litterära skildringar av de svenska kungarna, och En krönika kallas denna boks berättelser om furstar från Gustav Vasa till Karl XII. Det är fullt logiskt att Ivar Lo-Johansson, som förut skrivit om statarna och om arbetarna, om helgon och prostituerade, om tjuvar och bödlar och allsköns patrask, till slut också skrev en hel bok om furstarna. Det är demokratiskt att räkna också kungarna till mänskligheten, utan dem skulle författarens samhällsbild inte stå färdig.

Furstarna är, både genom sin kraftfulla konstnärliga gestaltning, sin djupa förtrogenhet med vår svenska historia och sin förmåga att nå fram till en bärkraftig och levande människotolkning långt bortom den förstenade historiesynens schabloner, ett av de märkligaste verken i Ivar Lo-Johanssons författarskap.

Denna kärleksroman, som Ivar Lo-Johansson betraktade som sin egentliga skönlitterära debut som författare, skrevs redan 1929, men gavs av privata hänsyn inte ut förrän tre år senare. Först då avslutades det verkliga kärleksförhållande som tar en sådan fiktiv ände med förskräckelse i romanen.

Höstens klassiker från Albert Bonniers klassikerserie rymmer fyra svenska genombrottsromaner från 1900-talet.

Godnatt, jord (1933) fick det sociala mörker som omgav statarna, vårt lantarbetarproletariat, att rämna. I dess obarmhärtiga ljus kunde man äntligen se hur stort förtrycket och armodet var. Rykande av verklighet skildrar romanen statarnas liv på ett gods i Sörmland – vardagsslit och fattigmiljöer, kuvad längtan och okomplicerad glädje. Ur det myllrande kollektivet framträder en rad enskilda människoöden med förunderlig närhet. Omkring dem alla doftar det sörmländska landskapet, lummigt av ekar, prunkande av vallmo. Den var 30–talets första statarroman.

Godnatt, jord är också den första och stilbildande av arbetarförfattarnas självbiografiska romaner – en berättelse om barndomens oändliga äventyr och ungdomens revolt. Godnatt, jord är både som socialt dokument och förblivande dikt en av de viktigaste böckerna från förra århundrade.

När Ivar Lo-Johansson dog 1990 efterlämnade han ett verk av enastående bredd och omfång.Han föddes i en släkt som under generationer hade varit lantarbetare på Södertörn i Sörmland. Efter en tid på folkhögskola och en rad olika kroppsarbeten i Stockholm, Frankrike och andra länder blev han författare.Hans första böcker var resereportage, men i det tidiga 30-talet återvände han till sin ursprungsmiljö och började skildra de svenska statarnas liv och arbete. 50-talet ägnade han åt en serie självbiografiska berättelser i åtta delar. Ett annat block i hans stora produktion är den s k passionssviten: novellböcker grupperade kring sju olika passioner och laster. I sjuttioårsåldern samlade han sig till sitt sista stora verk, en memoarserie i fyra band, inledd med Pubertet och avslutad med Frihet 1985, då författaren var över åttio år.Till hundraårsdagen av Ivar Lo-Johanssons födelse 1901 utges tre av hans mest lästa böcker.

I Analfabeten (1951) reser Ivar Lo-Johansson ett äreminne över sin far, stataren och herrgårdstorparen med generationer av lantarbetare bakom sig. Det är en varm och levande bok, buren av försiktig ömhet men också leende humor.

När Ivar Lo-Johansson dog 1990 efterlämnade han ett verk av enastående bredd och omfång.Han föddes i en släkt som under generationer hade varit lantarbetare på Södertörn i Sörmland. Efter en tid på folkhögskola och en rad olika kroppsarbeten i Stockholm, Frankrike och andra länder blev han författare.Hans första böcker var resereportage, men i det tidiga 30-talet återvände han till sin ursprungsmiljö och började skildra de svenska statarnas liv och arbete. 50-talet ägnade han åt en serie självbiografiska berättelser i åtta delar. Ett annat block i hans stora produktion är den s k passionssviten: novellböcker grupperade kring sju olika passioner och laster. I sjuttioårsåldern samlade han sig till sitt sista stora verk, en memoarserie i fyra band, inledd med Pubertet och avslutad med Frihet 1985, då författaren var över åttio år.

Ivar Lo-Johansson har i Författaren nått fram till det skede då han skrev sina första romaner. Vi befinner oss mitt i den svenska arbetardikterns genombrottsår vid trettitalets början. Drömen om den nya människan i det nya samhället hägrar för den unga diktaren bland Stockholmsutställningens funkiskulisser, och han föresätter sig att ge henne form i en stor roman. Vågorna svallar obehärskat i diskussionen bland författarkollegerna. Ett ovanligt händelserikt stycke svensk litteraturhistoria görs här levande med enastående konkretion.

Självbiografiska berättelser av Ivar-Lo Johansson består av Analfabeten, Gårdfarihandlaren, Stockholmaren, Journalisten, Författare, Socialisten, Soldaten och Proletärförfattaren.

"Den gången Adrian hade fyllt sju år, tog hans far, bonden i Humla by, honom med in till Stockholm i ett lövlass. Det var natten före midsommarafton. Det var blått i luften. På marken var det tyst och vått. Adrian fick sitta på en säck framme i skrindan. Hela natten åkte de sorundabornas urgamla stadsväg förbi fält, gårdar, kyrkor och glesa, malmartade skogsmarker. Så småningom fick de sällskap med andra landsbor, som också skulle sälja löv. Vägen före och efter dem kom till slut att likna en vandrande skog av björkar."Ivar Lo-Johansson, 1901-1990, var en av de mest uppmärksammade och lästa proletärförfattarna. Kungsgatan är en av hans tidigare romaner.

Bara en mor (1939) är kanske höjdpunkten i Ivar Lo-Johanssons författarskap. Med djup kunskap och varm inlevelse skildrar han Rya-Ryas utveckling från ung flicka, vacker, levnadsglad och kärlekshungrig, till sliten och utsläpad statarhustru. Den svenska litteraturen rymmer knappast någon annan kvinnoskildring så gripande och sann som Rya-Rya och berättelsen om hennes fåfänga kamp för att bli mer än ”bara en mor”.

Ivar Lo-Johanssons (1901-1990) stora sociala kampromaner om de svenska statarna har säkrat honom uppskattning och beundran hos hela vårt folk. Det märkliga med Lo-Johansson är inte bara att han fann litterärt fullödiga uttryck för sitt mänskliga och sociala patos utan att han kunnat dokumentera sin skildring med sådan kraft att hans arbete ledde till verkliga praktiska resultat: statsystemetets avskaffande.

"– Vad ni skaffar till världen mycket barn, sade folk ibland åt statarna. Era barn föds hit som loppor, som loppor precis föds de … Sluta upp med att skaffa flera barn!"Ivar Lo-Johansson, 1901-1990, var en av de mest uppmärksammade och lästa proletärförfattarna.

När Ivar Lo-Johansson dog 1990 efterlämnade han ett verk av enastående bredd och omfång.Han föddes i en släkt som under generationer hade varit lantarbetare på Södertörn i Sörmland. Efter en tid på folkhögskola och en rad olika kroppsarbeten i Stockholm, Frankrike och andra länder blev han författare.Hans första böcker var resereportage, men i det tidiga 30-talet återvände han till sin ursprungsmiljö och började skildra de svenska statarnas liv och arbete. 50-talet ägnade han åt en serie självbiografiska berättelser i åtta delar. Ett annat block i hans stora produktion är den s k passionssviten: novellböcker grupperade kring sju olika passioner och laster. I sjuttioårsåldern samlade han sig till sitt sista stora verk, en memoarserie i fyra band, inledd med Pubertet och avslutad med Frihet 1985, då författaren var över åttio år.

Frihet är en fristående del av Ivar Lo-Johanssons memoarer. Berättelsen börjar vid andra världskrigets utbrott och går fram till 1960-talets mitt. Skildringen av beredskapsåren blir en barsk avheroisering av militärlivet och hemmafronten. Det neutrala Sverige förlorar moraliskt kriget. Ivar Lo-Johanssons berättelse om sitt författarliv rymmer en rad porträtt av andra författare och publicister som gör boken till ett stycke personlig litteraturhistoria. De romaner och noveller han skrev jämte kampanjerna för statarna, de ungas sexualfråga, åldringarnas, zigenarnas och inte minst den realistiska litteraturens frihet får här sin motivering. I slutet av Frihet återvänder Ivar Lo-Johansson till resorna, inte längre ungdomens vagabondfärder utan privilegierad som författare. Han skildrar vallfärder till det gamla Rysslands heliga orter, Pusjkins, Tolstojs, Dostojevskijs, Gorkijs och Majakovskijs, och därefter till de unga sovjetförfattarna i författarbyarna Krasnaja Pachra och Peredelkino samt i författarhemmet på Krim. För första gången i detta märkliga memoarverk berättar Ivar Lo-Johansson mera utförligt om kärlekens roll i sitt liv.

Den unge Bo Propst står i valet mellan Månas kärlek, som kräver allt och hotar att uppsluka honom, och sin ärelystnad som förutsätter att han viger sitt liv åt arbetet, åt diktens uppdrag. Under en sommar på en norrländsk fäbodvall utspelas ett brinnande passionsdrama som leder fram till att Bo Propst offrar kärleken för att kunna genomföra sitt verk.

Romanen om författaren Bo Propst och hans liv med Måna utgör en kärleksroman utan motstycke i svensk litteratur. Ivar Lo-Johansson skrev den redan 1929 och betraktade den som sin egentliga skönlitterära debut som författare, men den gavs av privata hänsyn inte ut förrän tre år senare. Först då avslutades det verkliga kärleksförhållande som tar en fiktiv ände med förskräckelse i romanen.

Asfalt är en realistisk skildring av Ivar Lo-Johanssons ungdoms- och vandringsår. Boken omfattar tiden från 1918 till omkring 1930. Den väg han beskriver är hans egen, med den tidens stockholmsarbetare och intellektuella, socialdemokratiska ungdomsklubbister och trashöljda stadsoriginal. Därpå följer det fem år långa vagabonderandet utomlands, till att börja med till Medelhavsländerna Frankrike, Italien och Spanien och sist England och Ungern.

Boktiteln står för föreställningen om Staden, först Stockholm som längtans mål, vidare en handfull städer i Europa som Berlin, Paris och London. Bilden av Ur, jordens äldsta kända stad, växer till visionen om Urbs, världsstaden. Titeln står också för drömmen om Den nya människan.

Asfalt är en memoarbok och en tidsmålning som bakgrund för ett självutlämnande jagporträtt, och den slutar med en kärlekshistoria, berättelsen om Måna, som markerar avslutningen av ett skede i författarens liv.

I Astronomens hus återvänder Ivar Lo-Johansson till ungdomskärleken Måna. Huvudpersonen Bo Propst har, rik och höljd i ära sedan han dödat sin kärlek för att vinna äran, återvänt till sin ungdomstrakt som dräng. I hemsocknen ligger den storhetsgalne astronomen Dixterius hus, ett kråkslott, en produkt av den mäktigt symbolskapande fantasin hos denne de väldiga ansatsernas diktare. Att detta hus, uppfört till ingen rimlig nytta, till slut blir Propsts egendom, säger också något om den roll som fantasins, minnets och drömmens sinnebilder spelar i denna roman.

Astronomens hus erbjuder flera tolkningar. Enligt den enklaste läsningen är den en berättelse om en stormande kärlek som inte kunde dö, även sedan föremålet för hans kärlek är borta. Men sina finaste hemligheter skänker romanen åt de läsare som ger sig hän åt bokens djupare liv. Romanen har både ungdomsförälskelsens hetta, mannaålderns kraft och höstens stränga, ödsliga klarhet.

”Till en början satte jag mig att försöka skriva resten av manuskriptet utan a. Jag tänkte att jag efteråt kunde fylla i tomrummen för den felande bokstaven med bläck. Jag skrev också ett par sidor på det sättet. Men aldrig förr har jag vetat att mitt språk innehöll så många a:n.”

Det här är ingen bok som lär ut själva skrivandet som hantverk. Det här är en bok om de händelser som kan infinna sig när man som författare är mitt uppe i sin skrivprocess. Närmare bestämt är det en bok om när författaren Ivar Lo-Johansson skriver sin roman Godnatt, jord. Ett intressant perspektiv om hur processen går till från idé till färdigt manus. Inte minst ett historiskt dokument om hur det gick till på den tiden då varken dator eller USB fanns att tillgå.

Att skriva en roman publicerades första gången 1957.

”Det finns ju inget vi vill göra, som inte redan han har gjort. Förnya reseskildringens genre? Han gjorde det redan på 20-talet. Politiskt engagemang, ingripa i samhällslivet? En stor dagstidning, en reformriksdag, ett helt ämbetsverk skulle kunna yvas över hans gärning.”

Sven Delblanc i Trampa vatten

När Ivar Lo-Johansson dog 1990 efterlämnade han ett verk av enastående bredd och omfång. Han föddes i en släkt som under generationer hade varit lantarbetare på Södertörn i Sörmland. Efter en tid på folkhögskola och en rad olika kroppsarbeten i Stockholm, Frankrike och andra länder blev han författare. Dagar och dagsverken från 1975 samlar debattinlägg skrivna under åren 1930–1975.

När Ivar Lo-Johansson dog 1990 efterlämnade han ett verk av enastående bredd och omfång. Han föddes i en släkt som under generationer hade varit lantarbetare på Södertörn i Sörmland. Efter en tid på folkhögskola och en rad olika kroppsarbeten i Stockholm, Frankrike och andra länder blev han författare. Hans första böcker var resereportage som skildrade fattigdomen och arbetarklassens hårda tillvaro. Dagbok från 20-talet är en samlingsvolym med dessa dokumentära skildringar, tillika Ivar Lo-Johanssons fyra första böcker. Utgåvan innehåller Vagabondliv i Frankrike, Nederstigen i dödsriket, Kolet i våld samt Mina städers ansikten.

Den 50-årige Peter Bly, som fullt vetenskapligt sövts till sin hundraårssömn på Svenska flaggans dag, väcks på samma dag år 2070 till en månads nådatid att leva i den nya världen. Han är aktiv och nyfiken på hur människorna lever. De sju frågor han främst söker svar på gäller teknikens framsteg, om hur människorna älskar, krigens avskaffande, om Gud, om döden, om livets lycka och om skaldernas liv.

När Peter Bly gör sina undersökningar om kärleken och lyckan, uppstår komplikationer. Han kan med egna ögon se hur förmånen av att få arbeta har krympts – entimmesvecka förekommer – och att idrotten och sensationen i form av råa våldsbrott fyller människornas dag.

Kärleken blir för Peter Bly en fråga om livets mening i och med att han oåterkalleligt förälskar sig i den nya tidens kvinna, Elektra. Peter och Elektra förunnas tre kärleksnätter, innan hans tid är ute och han hämtas tillbaka till skuggornas värld.

Sann och medryckande, kvick och allvarlig, äkta och upprörande är denna roman om framtidens kvinna. Ivar Lo-Johanssons roman Elektra är olik andra framtidsskildringar då framtiden är ljus. I stället för den hos utopister normala mardrömmen om morgondagen utstrålar denna roman hemkänsla i universum, sedan krigen, överbefolkningshotet, bostadsnöden och svälten avskaffats.

Sedan 1930-talets början har Ivar Lo-Johanssons romaner och noveller ur statarmiljön tagit plats i den litterära debatten och upptagit läsarnas intresse. I En arbetares liv har åtta berättelser med arbetarmotiv – utom titelnovellen – sammanförts. De är tagna ur Passionerna, Karriäristerna, Girigbukarna, Lögnhalsarna, Vällustingarna, Vishetslärarna, Nunnan i Vadstena och Lastbara berättelser.

Ivar Lo-Johanssons Geniet utkom 1947 och blev på mycket kort tid en oerhörd sensation, som än mer befäste Lo-Johanssons rykte som en färgstark och orädd författare med en originell och klar målsättning. Romanen är, som det stod på försättsbladet, ”en anklagelseskrift mot uppfostran i vår tid”, och en flammande anklagelse.

Den tragiska historien om Kristian Dahl, den ytterst begåvade pojken, som blir satt i läroverk är en grym och svidande vidräkning med de svårigheter som en äldre generation staplar upp framför fötterna på den uppväxande ungdomen på 1940-talet. Chockerande öppet och ohöljt skildrar Lo-Johansson skolpojkarnas pubertetsproblem och skapar genom en ytterligt tillspetsad intrig ett typexempel.

Geniet angriper inte bara de vuxnas och samhällets hemlighållande av fakta om sexuallivets yttringar utan gestaltar med oerhörd kraft svensk diktnings intensivaste pubertetsskildring.

Det är genom berättarglädjen och den inre spänningen de femton historierna i Ivar Lo-Johanssons Girigbukarna får sin storhet. Det energiskt fasthållna temat – girigheten som elementär passion, som formar karaktärer, inte bara individers utan också nationers – varieras med en fantasins rikedom som ger läsaren känslan av att läsa universalnoveller. Samtidigt som berättelserna bär sin författares särprägel ger de läsaren upplevelsen att föras in i nya världar, som ändå är paradoxalt förtrogna som endast det självupplevda kan vara.

Passionssviten består av Passionerna, Martyrerna, Girigbukarna, Karriäristerna, Vällustningarna, Lögnhalsarna samt Vishetslärarna, som alla kan läsas fristående.

Gårdfarihandlaren är den sannfärdiga berättelsen om vad som hände Ivar Lo-Johansson när han i tjugoårsåldern bröt sig ur den trånga uppväxtmiljön och med femton kronor på fickan gav sig av på cykel för att bli gårdfarihandlare och lära känna världen och människorna.

Med ett litet varulager i en unikabox styr han en vårnatt norrut på sin gamla cykel. Han får snart pröva på köld och svält, drabbas av hungerhallucinationer i Dalarna och är nära att dö av lunginflammation i ödemarken. Han övernattar bland gummorna på ett ålderdomshem och blir av en nitisk fjärdingsman inburad, misstänkt för mord. En tid är han i tjänst hos en Jämtlandsbonde, där han får stilla sin hunger vid jättelika måltider. Till slut efter att ha bott samman med en sällsam enstöring, en handelsman och före detta Lofotenfiskare, vid Malgomaj i Lappmarken, styr han kosan hemåt.

Det är ett utomordentligt porträtt av en ung man författaren tecknar – en yngling som i känslan av att vara en utvald, en diktens förklädde prins, är för stolt att ta emot den vänlighet och ömhet efter vilken han samtidigt törstar. Med en poesi lika frisk som den nordiska natur som inramar berättelsen, träs den ena novellistiska pärlan efter den andra på handlingens irrande tråd, episoder som växlar mellan det mardrömslikt hemska, det fattigsvenskt idylliska och det dråpligt humoristiska.

Ivar Lo-Johanssons serie av självbiografiska berättelser består av Analfabeten, Gårdfarihandlaren, Stockholmaren, Journalisten, Författaren, Socialisten, Soldaten och Proletärförfattaren. De åtta böckerna kan var och en läsas fristående.

”Det var två de mest olika folkslag, som mötts på denna fläck jord, man visste inte på hur lång tid: de hemmavanda, förslavade statarna och de befarna, fördomsfria och suveräna rallarna, som i bygdens potentater såg endast vridna gubbar, snåljonsar, föremål för rallarnas hejdlösa drift.”

Novellsamlingen Jordproletärerna utkom 1941 och är en fortsättning på Statarna. Ivar Lo-Johansson (1901–1990) är med sina prosaverk en av den svenska litteraturens främste samhällsförfattare, vars skildringar av den svenska statarklassen resulterade i statarsystemets avskaffande 1945. Han var en berättare av det stora formatet, på en gång social omgestaltare och konstnärlig gestaltare, skildrare av människor i livskamp.

Den sjudande livsaptit och framtidstro som drev Ivar Lo-Johansson ut på vägarna som gårdfarihandlare och som sedan gjorde honom till stockholmare vänder i Journalisten hans håg mot tidningsskrivande. En ofattbar tur ger honom platsen som lokalredaktör i den nystartade tidningen ”Sörmlandsörnen” och han återvänder till sin barndomstrakt, fast besluten att ge dess storhet uttryck i dikt. Ortsborna möter emellertid den unge journalisten med misstro och betraktar det närmast som en nesa att komma i tidningen. Stort upplagda reportage krymper till notiser och tidningens ägare är mera intresserad av annons- och prenumerantanskaffning än av dikter och sociala brandartiklar. På en prosa av sällsynt renhet, med humor, ömhet och allvar låter Ivar Lo-Johansson en trakt och dess människor uppstå livslevande.

Ivar Lo-Johanssons serie av självbiografiska berättelser består av Analfabeten, Gårdfarihandlaren, Stockholmaren, Journalisten, Författaren, Socialisten, Soldaten och Proletärförfattaren. De åtta böckerna kan var och en läsas fristående.

Med Karriäristerna fullföljde Ivar Lo-Johansson 1969 sitt Lidelsernas epos. Det är en passionskatedral med flera torn, men byggkroppen utgörs av den mänskliga lustan. Kärlek, passion, glädje, sorg, martyrskap, girighet, maktlystnad är passionskvartettens innehåll och främsta budskap.

Karriäristerna är, liksom de föregående Passionerna, Martyrerna och Girigbukarna fullt fristående böcker, rör sig över var sitt tema, och kan därför mycket väl läsas i vilken ordning man önskar. Ingen lidelse är så renodlad att den utesluter de andra. Författaren har syftat till att koncentrerat berätta om intressanta människor, som helt ger sig hän åt sina passioner, och hur människans storhet och elände är beroende av dem.

De tio berättelserna i Karriäristerna handlar om hävdelsedriften, om lusten att komma sig upp, att dominera, vid behov också förtrycka andra. Det är självfallet att boken på grund av sitt ämne rör sig om så kallade handlingens män och kvinnor, som tycks ha lyckats i livet. Det är inte fråga bara om enkla strebrar, utan om konstnärer, kungar, politiker, uppfinnare, affärsmän, kyrkoherdar, lycksökare, skökor, tjuvar, bödlar som drar förbi i ett uppkomlingarnas brokiga upptåg.

Kolet i våld är resultatet av studier såväl i fuktiga gruvgångar som i välsorterade bibliotek. Som resebok innehåller den arbetslivsskildringar, som pekar fram mot författarens senare arbetardiktning. Eller vad sägs om hans första upplevelse av en kolgruvearbetares "slagsmål med en kolflöts tvåhundra meter ner under den gröna och leende jordytan":

"Det var till en början en magisk, en förtrollande syn. En halvnaken, svettig man i hophukad ställning mot den gnistrande svarta väggen, mörka muskler i en sällsamt skimrande polityr av svett och kol och hans eget magra och hålögda ansikte stelt tillbakalutat för borrslagen. En enkel bräcklig människa, men en man, som svurit av sig mycket av livet. Han log oss till mötes - jag minns så tydligt detta eldsvedda, manliga leende. Det hade kunnat slå mig än djupare till marken, medan en våg av jäsande hat från mannens sida på sin höjd skulle ha gjort oss till jämlikar. Jag bekänner att jag greps av beundran inför denna art av mänsklig förnöjsamhet, ett brott till döden mot all social framåtanda."

Kolet i våld publicerades första gången 1928.

Lastbara berättelser är titeln på dessa tjugotvå längre och kortare berättelser, alla ägnade de mänskliga laster, förvillelser och dårskaper som Ivar Lo-Johansson i den senare delen av sitt författarskap så ofta och med sådant mästerskap skildrat.

I ”Kvinnofabriken” försöker en ung arbetsledare på en kvinnodominerad textilfabrik utnyttja sin maktställning för att få spela tupp i hönsgården, men sätts ömkligt på plats av ett handlingskraftig kvinnokollektiv. Om vad skamliga lustar, skendöd och social välfärd kan ställa till för ett gammalt undantagspar handlar den muntert makabra ”En sodomit”. ”De sju lördagarna” berättar om hur en byskomakare i kärleksbesvär för att beveka sin vrånga käring tar sig till att stjäla hennes äggpengar och därigenom köpa sig äktenskaplig lycka.

Perspektiv och stämningslägen skiftar oupphörligt i dessa berättelser. Här möter vi i berättelserna från en äldre tid till exempel Casanova, Rousseau och Thoreau i fängslande närporträtt, här öppnas avgrunden mellan dikt och verklighet i en stackars porrförfattares fantasivärld och den grå verklighet han lever i. Här berättas om ett par svenska trubadurers sällsamma upplevelser av Norge, norska jenter och norsk skidåkning.

Lastbara berättelser utkom 1974 och utgör ännu ett vittnesbörd om Ivar Lo-Johanssons skaparkraft och fabuleringsförmåga, hans djupa människokunskap, humor, hans unika förmåga av insikt och inlevelse i vitt skilda epoker och miljöer.