Blå jungfrun

Karl Hatt och Rakel kommer till Öland för att skapa. De har beslutat sig för att leva i celibat för Konstens skull – ingenting ska störa det lugn och den andlighet som skapandet av Det stora mästerverket behöver. Men det blir inte som de har tänkt sig, Verkligheten tränger sig på och det upphöjda lugnet infinner sig inte. Tillvaron på det som först verkade vara Lycksalighetens ö blir mer och mer frustrerande och deras dröm alltmer svår att förverkliga. Ironiskt och bitskt skildrar Ivar Lo hur den jordnära vardagen skjuter undan andligheten. Handlingen är, liksom i många andra böcker av Ivar Lo, på många sätt självbiografisk. Under slutet av 1950-talet tog hand kärleksförhållande med en kvinnlig författare slut och Ivar Lo gick samtidigt igenom en författarkris. Upplevelserna och känslorna från denna tid samlades i romanen Blå Jungfrun som handlar om "den osinnliga objektivitetens ouppnåelighet". Blå Jungfrun visar Ivar Lo-Johanssons romantiska sida. Han såg romantiken i livets nödtorft men samtidigt det torftiga i romantiken. I sitt efterord skriver Ivar Lo att romanen leder fram till insikten att den riktiga konsten tas från livet självt med all dess lidelse, smärta och lycka.