Johannes av Korset – författare

Den helige Johannes av Korset är allra mest känd som den dunkla nattens mystiker. Detta gör honom evigt aktuell, men alldeles särskilt i vår tid. Den svenska översättningen av Själens dunkla natt kommer nu ut i sin femte upplaga, medan den första upplagan av hans "ljusare" böcker (Andlig sång och Levande kärlekslåga)ännu inte blivit slutsåld. Många känner igen något av sig själva i Johannes beskrivning av den dunkla natten. I ett brev till karmelitordens general (14 dec 1990) talade påven Johannes Paulus Ii om en kollektiv dunkel natt. Guds skenbara frånvaro - "skenbar" eftersom Gud i verkligheten aldrig kan vara frånvarande - som plågar mystikerna under vissa krisperioder, har blivit en allmän erfarenhet. Gud är inte längre någon självklar verklighet som löser alla problem och besvarar alla frågor. Många människor upplever tillvaron som en dunkel natt, ja som ett helvete. Det är säkert inte alltid Johannes av Korsets dunkla natt i dess egentliga bemärkelse. Ändå finns vissa gemensamma element. Och de som råkar få helgonets bok i händerna, känner igen en hel del av sig själva. Man kan alltså tala om en viss universalisering av natten, förutsatt att vi tar begreppet "dunkel natt" i en utvidgad betydelse. Trots att Johannes av Korset skildrar erfarenheten av att-vara-utan-Gud i de mörkaste färger och med hjälp av mnga citat från profeterna och framför allt Job, är hans bok ändå en "liber consolationum", en tröstens bok. I detta avseende liknar den Uppenbarelseboken. Den som läser Själens dunkla natt till slut känner sig "tröstad". Och trösten består i att mörkret blir genomskinligt. Fysiskt och psykiskt lidande, ångest, ensamhet, allt får en mening. Allt detta är Gud i full aktivitet. Det som verkar vara tecken på Guds frånvaro är i själva verket tecken på hans intensiva, man skulle nästan säga alltför intensiva, närvaro. Det är helgonets stora förtjänst att han så tydligt visar att kontakten med Gud nödvändigtvis leder till natt. Natten är inte något pedagogiskt trick som Gud funnit på. Det rör sig här om en inre nödvändighet. Gud är ljus som bländar, eld som förtär. Men liksom vi äter Kristi kropp och dricker hans blod under brödets och vinets gestalt, så kan Guds bländande ljus också träffa oss under gestalten av plågsamma omständigheter: sjukdom, dödsfall, ålderdomens avtacklande, förödmjukelser, misslyckanden, en skilsmässa, psykiska svårigheter. Allt som gör människan liten, allt som "störtar härskare från deras troner", kan bidra till den slutgiltiga förvandlingen. Människan måste bli gudomlig. Det gamla livet skall dö för att det nya skall kunna uppstå. Ur BTJ-häftet: "... I tjugofem kapitel behandlas den troende själens vandring genom mystikens olika stadier: rening, upplysning och förening. Johannes har sin styrka i skildringen av det mörker som själen kan komma in i. Förtrogenhet med kristen terminologi förutsätts, men den katolska bakgrunden dominerar inte, och skriften har alltid kunnat läsas över konfessionsgränserna... Översättningen förefaller välgjord, men flyter på grund av ämnet ganska tungt." (av Sten Hidal)

Ur Wilfrid Stinissens introduktion:"Bestigningen av berget Karmel" och "Själens dunkla natt" bildar en enhet. Båda böckerna behandlar samma ämne: hur man "på kort tid" kan nå föreningen med Gud. Men infallsvinklarna är olika. Bestigningen talar huvudsakligen om det som människan gör, hur hon skall förhålla sig på vägen till Gud. Själens dunkla natt beskriver samma väg men sedd från Guds sida: vad han gör med människan. Bestigningen handlar om människans aktiva och mödosamma ansträngning och framställer vägen som en rörelse uppåt. Dunkla natten talar om det som faller över människan och nästan tvingar henne till passivitet; här är det fråga om en rörelse som har sitt ursprung i Gud och därför kommer ovanifrån. Bestigningen svarar med andra ord på frågan: vad måste jag göra? och Själens dunkla natt: vad måste jag låta Gud göra?<> Det centrala i Johannes av Korsets lära är att Gud alltid är närvarande, alltid utgångspunkt, alltid centrum, alltid mål. Ständigt återkommer de kända orden "i jämförelse med Gud". Radikaliteten i hans askes har sin grund i hans ovillkorliga behov att "jämföra". Men samtidigt gör detta hans askes enkel och självklar. Den radikala askesen är inte hård, eftersom den inte innebär att man ger avkall på något utan i stället väljer något bättre. Man föredrar ständigt det bästa.