Ur Wilfrid Stinissens introduktion:"Bestigningen av berget Karmel" och "Själens dunkla natt" bildar en enhet. Båda böckerna behandlar samma ämne: hur man "på kort tid" kan nå föreningen med Gud. Men infallsvinklarna är olika. Bestigningen talar huvudsakligen om det som människan gör, hur hon skall förhålla sig på vägen till Gud. Själens dunkla natt beskriver samma väg men sedd från Guds sida: vad han gör med människan. Bestigningen handlar om människans aktiva och mödosamma ansträngning och framställer vägen som en rörelse uppåt. Dunkla natten talar om det som faller över människan och nästan tvingar henne till passivitet; här är det fråga om en rörelse som har sitt ursprung i Gud och därför kommer ovanifrån. Bestigningen svarar med andra ord på frågan: vad måste jag göra? och Själens dunkla natt: vad måste jag låta Gud göra?<> Det centrala i Johannes av Korsets lära är att Gud alltid är närvarande, alltid utgångspunkt, alltid centrum, alltid mål. Ständigt återkommer de kända orden "i jämförelse med Gud". Radikaliteten i hans askes har sin grund i hans ovillkorliga behov att "jämföra". Men samtidigt gör detta hans askes enkel och självklar. Den radikala askesen är inte hård, eftersom den inte innebär att man ger avkall på något utan i stället väljer något bättre. Man föredrar ständigt det bästa.
