Johannes av Korset - Böcker

Den helige Johannes av Korset är allra mest känd som den dunkla nattens mystiker. Detta gör honom evigt aktuell, men alldeles särskilt i vår tid. Den svenska översättningen av Själens dunkla natt kommer nu ut i sin femte upplaga, medan den första upplagan av hans "ljusare" böcker (Andlig sång och Levande kärlekslåga)ännu inte blivit slutsåld. Många känner igen något av sig själva i Johannes beskrivning av den dunkla natten. I ett brev till karmelitordens general (14 dec 1990) talade påven Johannes Paulus Ii om en kollektiv dunkel natt. Guds skenbara frånvaro - "skenbar" eftersom Gud i verkligheten aldrig kan vara frånvarande - som plågar mystikerna under vissa krisperioder, har blivit en allmän erfarenhet. Gud är inte längre någon självklar verklighet som löser alla problem och besvarar alla frågor. Många människor upplever tillvaron som en dunkel natt, ja som ett helvete. Det är säkert inte alltid Johannes av Korsets dunkla natt i dess egentliga bemärkelse. Ändå finns vissa gemensamma element. Och de som råkar få helgonets bok i händerna, känner igen en hel del av sig själva. Man kan alltså tala om en viss universalisering av natten, förutsatt att vi tar begreppet "dunkel natt" i en utvidgad betydelse. Trots att Johannes av Korset skildrar erfarenheten av att-vara-utan-Gud i de mörkaste färger och med hjälp av mnga citat från profeterna och framför allt Job, är hans bok ändå en "liber consolationum", en tröstens bok. I detta avseende liknar den Uppenbarelseboken. Den som läser Själens dunkla natt till slut känner sig "tröstad". Och trösten består i att mörkret blir genomskinligt. Fysiskt och psykiskt lidande, ångest, ensamhet, allt får en mening. Allt detta är Gud i full aktivitet. Det som verkar vara tecken på Guds frånvaro är i själva verket tecken på hans intensiva, man skulle nästan säga alltför intensiva, närvaro. Det är helgonets stora förtjänst att han så tydligt visar att kontakten med Gud nödvändigtvis leder till natt. Natten är inte något pedagogiskt trick som Gud funnit på. Det rör sig här om en inre nödvändighet. Gud är ljus som bländar, eld som förtär. Men liksom vi äter Kristi kropp och dricker hans blod under brödets och vinets gestalt, så kan Guds bländande ljus också träffa oss under gestalten av plågsamma omständigheter: sjukdom, dödsfall, ålderdomens avtacklande, förödmjukelser, misslyckanden, en skilsmässa, psykiska svårigheter. Allt som gör människan liten, allt som "störtar härskare från deras troner", kan bidra till den slutgiltiga förvandlingen. Människan måste bli gudomlig. Det gamla livet skall dö för att det nya skall kunna uppstå. Ur BTJ-häftet: "... I tjugofem kapitel behandlas den troende själens vandring genom mystikens olika stadier: rening, upplysning och förening. Johannes har sin styrka i skildringen av det mörker som själen kan komma in i. Förtrogenhet med kristen terminologi förutsätts, men den katolska bakgrunden dominerar inte, och skriften har alltid kunnat läsas över konfessionsgränserna... Översättningen förefaller välgjord, men flyter på grund av ämnet ganska tungt." (av Sten Hidal)

Ur Wilfrid Stinissens introduktion:"Bestigningen av berget Karmel" och "Själens dunkla natt" bildar en enhet. Båda böckerna behandlar samma ämne: hur man "på kort tid" kan nå föreningen med Gud. Men infallsvinklarna är olika. Bestigningen talar huvudsakligen om det som människan gör, hur hon skall förhålla sig på vägen till Gud. Själens dunkla natt beskriver samma väg men sedd från Guds sida: vad han gör med människan. Bestigningen handlar om människans aktiva och mödosamma ansträngning och framställer vägen som en rörelse uppåt. Dunkla natten talar om det som faller över människan och nästan tvingar henne till passivitet; här är det fråga om en rörelse som har sitt ursprung i Gud och därför kommer ovanifrån. Bestigningen svarar med andra ord på frågan: vad måste jag göra? och Själens dunkla natt: vad måste jag låta Gud göra?<> Det centrala i Johannes av Korsets lära är att Gud alltid är närvarande, alltid utgångspunkt, alltid centrum, alltid mål. Ständigt återkommer de kända orden "i jämförelse med Gud". Radikaliteten i hans askes har sin grund i hans ovillkorliga behov att "jämföra". Men samtidigt gör detta hans askes enkel och självklar. Den radikala askesen är inte hård, eftersom den inte innebär att man ger avkall på något utan i stället väljer något bättre. Man föredrar ständigt det bästa.

Ur Kieran Kavanaughs företal: "Även om man medger att Johannes av Korset beskriver sina levande mystiska erfarenheter i poetiska bilder och symboler, så kan man ställa sig frågan ifall dessa bilder är verkligt originella. Det kan knappast förnekas att det i Andlig Sång likaväl som i hans övriga diktverk finns rikligt med drag som är representativa för den kastilianska poesins tradition. Men mer än något annat verk så var det Höga Visans inspirerade text som tjänade som källa. Det var den som gav temat för dikten och den pastorala atmosfären."

Ord av ljus och kärlek utgörs dels av maximer, avsedda att ge stöd och vägledning åt enskilda ordensbröder och nunnor som begärt Johannes av Korsets råd, dels av utdrag ur hans predikningar och föreläsningar. "Ord av ljus och kärlek" utgör även en del av volymen "Levande kärlekslåga och Mindre skrifter" men kompletterade med några andra texter, illustrerade med foton.Författarens prolog:"O, Gud min glädje! Av kärlek till dig har min själ velat hänge sig åt dessa ord av ljus och kärlek, trots att jag som uttrycker dem med munnen inte gör det i gärning och i dygd, detta som behagar dig, Herre, mer än deras form och visdom. Kanske skall andra människor, uppmuntrade av dem, göra framsteg i din tjänst och i kärlek till dig, där jag brister, och så skall min själ trösta sig med att ha varit orsak till att du hos andra kanske finner vad hon saknar.Herre, du älskar eftertanken, du älskar ljuset, du älskar kärleken mer än själens alla andra gärningar. Må därför dessa ord vara till eftertanke, ljus på vägen och kärlek under vandringen. Fjärran vare världens storordighet, fjärran den snillrika men kraftlösa mänskliga klokskapens mångordighet och torra vältalighet, som aldrig behagar dig. Låt oss tala ord till hjärtat, bräddfyllda av ljuvlighet och kärlek i vilka du har stort behag, för att kanske undanröja hinder och stötestenar för många själar som snubblar utan att veta och utan att veta far vilse. Så skall de kanske visas hän mot vad det är att efterfölja din Son, vår mildaste Herre Jesus Kristus för att bli lika honom i liv, handling och dygd och iklädas hans andes utblottelse och renhet. Men du må ge det, barmhärtighetens Fader, ty utan dig kan ingenting göras, Herre."

"Introduktion till strof 28 Eftersom vi har sagt att Gud inte gör bruk av något annat än kärlek, så vill jag här ange skälet till detta innan vi förklarar strofen. Orsaken är att alla våra verk och ansträngningar, även om de vore de största tänkbara, ingenting är i Guds ögon. Genom dem kan vi nämligen inte ge honom någonting eller uppfylla hans enda önskan, vilken är att upphöja själen. För egen del önskar han ingenting eftersom han inte har behov av det. Om något är honom välbehagligt är det själens upphöjelse. Och eftersom det inte finns något annat sätt på vilket han kan upphöja henne än genom att göra henne till sin jämlike, finner han sitt behag i att hon älskar honom. Det som kännetecknar kärleken är att den gör den som älskar lik den älskade. Då nu själen i detta tillstånd äger fullkomlig kärlek kallas hon Guds Sons Brud, vilket innebär jämlikhet med honom. I denna vänskapens jämlikhet har de båda allt gemensamt, vilket Brudgummen själv säger till sina lärjungar: 'Jag har kallat er vänner, därför att jag har låtit er veta allt vad jag har hört av min Fader' (Joh 15:15) Ur BTJ-häftet: "Detta långa diktverk tillhör världslitteraturen, men det är inte lätt att förstå. Dikten består av 40 strofer med diktarens utförliga kommentarer och förklaringar till varje strof. Ämnet är själens andliga väg och längtan till det eviga livet, till föreningen med Gud... Dikten bör lämpligen läsas en strof i taget under koncentration och meditation." (av Birgitta Gren)