De kom från öar - Böcker

En realistisk och kärleksfull berättelse med ett persongalleri som känns helt äkta och som man inte kan få nog av. Lyckligtvis är det här bara första delen av tre. ... Missa den inte! Eva Åström, Expressen Söndag

Kräva liv av livet. Att inte bara andas och arbeta och sköta sig, utan att också dra ner hela andetagen i lungorna, dra ner själva livet i lungorna, i kroppen, och låta det sippra ut igen. Låta livet flöda över till någon annan.

1945. Artonåriga Dagmar har sitt arbete som spritkassörska på hotellet i Slite, hon har sina tre systrar, hon har en pappa som blir alltmer grå och en mamma som börjat förlora kontakten med verkligheten. Hon har havet och hon har sin dröm om att livet ska börja på riktigt. Men skulle hon i så fall ha modet att ta del av det som erbjuds?

En dag lägger ett fartyg till i Slite hamn, och besättningen inkvarteras på hotellet. Sjömannen Holger från Tjörn börjar samtala med Dagmar, han ser henne på ett sätt som ingen annan gjort och Dagmar får de konturer som hon alltid känt att hennes personlighet har saknat. Men kan hon hänge sig åt förälskelse när så många runtomkring henne har det svårt?  

Två unga människor, från två helt olika öar. Men det som avskiljer öfolk från resten av världen är det som håller dem samman sinsemellan - vattnet. Och närheten till vattnet gör att de vet allt om förluster.

De kom från öar är första delen i trilogin om Dagmar och Holger, tre romaner som formar berättelsen om en familj men också om det svenska folkhemmet, från små kustsamhällen till nybyggda höghus i industristaden. Det är en varm och stämningsfull berättelse med ovanligt levande karaktärer. 

Den här boken är mycket mer än en spirande kärlekshistoria; det är en historia om hur det är att vara människa och att alltid ha havet heltnära sig. Förhållandet mellan öborna och havet tar stor plats i berättelsen och det beskrivs på ett ömsint och respektfullt sätt. Språket skimrar, glittrar och lyser som mareld i havet om hösten. Helhetsbetyg 5, Birgitta Ehn Eliason,  Bibliotekstjänst

Författaren tecknar med säker hand porträtten av Dagmar och Holger och det lilla samhället omgivet av havet. Språket är vackert och rättframt, orden så precisa och välavvägda att fantasin får fritt spelrum, och plötsligt står du där i Skärhamn en mörk höstkväll och ser Dagmar hasta förbi på cykeln för ett nattdopp. Helhetsbetyg: 5, Briljant Bibliotekstjänst

Malin Haawind har ett språk som flinkt lyfter fram atmosfär och miljöer. ... naturligtvis vill vi läsa fortsättningen. Bodil Juggas, Arbetarbladet

Vattnet är detsamma och ändå helt annat. Hon är densamma och ändå helt annan. Hon är mor nu, snart till två. Men ja, hon dyker fortfarande bäst av alla, även i det salta. Hon är inte längre rädd för brännmaneter. Men det finns annan rädsla, och det finns annat att bränna sig på. Fler hjärtan som dunkar, mer att förlora.

Det är 1950-tal på Tjörn. Hit har Dagmar och Holger och deras lilla familj flyttat, till Holgers släkt. Efter en första tids osäkerhet börjar Dagmar finna sig till rätta i det nya livet på västkusten och som sjömanshustru. Hon är ofta ensam, men hon har väninnorna, ett systerskap att lita på. Och det kan behövas, för det finns en annan ensamhet när sjömännen är hemma och ändå inte där. Kärleken till Holger är stark, men tomflaskorna han lämnar efter sig blir allt fler, för många.

Om nätterna sitter Dagmar med tankar och cigaretter på balkongen och hör hamnens alla ljud skvalp, mastknarr, vajrar som slår i vinden och hon undrar varför hon hade så bråttom att bli vuxen, och vad som krävs för att rädda en familj som hotas sköljas över av en våg de inte kommer kunna klara.

Och havet gav igen är andra delen i trilogin om Dagmar och Holger och deras livsresa genom Folkhemssverige. Del ett i trilogin, De kom från öar, har älskats av såväl kritiker som publik.     

... intensivt och så innerligt beskrivet. Författaren har förmågan att skriva sig in i hjärtats innersta vrå och vrida om, likväl som att förmedla kvillrande glädje och lycka. Det är en tankeväckande och rörande historia om öbor, deras liv i havets närhet och tjänst som når ett värdigt slut i In mot stenig strand. Helhetsbetyg: 5 Briljant. Bibliotekstjänst

Skickligt om allt outsagt. Kerstin Särneö M-Magasin

Dagmar lackar naglarna röda i nya köket medan det rivs nere i centrum. För infödda Södertäljebor är rivningarna en sorg, men inte för Dagmar, hon är ny här, har inte knutit an till det gamla. För henne finns det bara gott i det nya, en vibrerande spänning och fräschör. Hon andas byggdamm med tillförsikt och det är skjuts i steget när hon går ner på stan, det gamla ligger bakom. Barnen är större och Holger är hemma, inte alltid, men oftare. Det var hon som räddade honom.  

Att bryta upp från livet som sjömanshustru på västkusten och bli stadsbo var lättare än Dagmar någonsin hade kunnat tro. Hon och familjen bor nu i lägenhet två våningar upp, men aldrig har hon stått stadigare på marken. Rinnande vatten i kranen, en make som kommer hem varje helg och befrielsen i att inte alla hon möter vet hela hennes historia. Men ju mer hon önskar frysa tiden desto snabbare verkar den rusa. Hon skurar handfat medan samhället och världen förändras, hon rullar köttbullar medan barnen påbörjar sin resa ut ur barndomen. Och oron, hennes ständiga följeslagare när allt är som ljusast visar det sig att den hela tiden var befogad.  

In mot stenig strand är den tredje och avslutande delen i trilogin om Dagmar från Slite och Holger från Skärhamn och deras resa genom Folkhemssverige. De två tidigare delarna, De kom från öar och Och havet gav igen, har älskats av såväl kritiker som läsare.    

Malin Haawind är utöver sitt författande verksam som redaktör, översättare och skrivarkurslärare.  

Det är ett värdigt avslut på trilogin. Att handlingen är baserad på författarens egen släkthistoria, där Dagmar och Holger har likheter med hennes mormor och morfar, ger ytterligare ett djup till läsupplevelsen. Mariestads-Tidningen

Malin Haawinds trilogi om folkhemmets hemmafru är så läsvärd. Smålands-Posten Dagmar och hennes familj, deras öden i hjärtat av Folkhemssverige, speglar miljöer och tidsanda i förändring på ett övertygande sätt. Malin Haawind skriver varmt målande och gör fina iakttagelser ur Dagmars perspektiv. ... en innerlig och välskriven familjesaga med ambition att skapa förståelse mellan generationerna. Haawind styr sin havstrilogi stadigt i hamn. Arbetarbladet

Författaren tecknar med säker hand porträtten av Dagmar och Holger och det lilla samhället omgivet av havet. Språket är vackert och rättframt, orden så precisa och välavvägda att fantasin får fritt spelrum, och plötsligt står du där i Skärhamn en mörk höstkväll och ser Dagmar hasta förbi på cykeln för ett nattdopp. Helhetsbetyg: 5, Briljant Bibliotekstjänst

Malin Haawind har ett språk som flinkt lyfter fram atmosfär och miljöer. ... naturligtvis vill vi läsa fortsättningen. Bodil Juggas, Arbetarbladet

Vattnet är detsamma och ändå helt annat. Hon är densamma och ändå helt annan. Hon är mor nu, snart till två. Men ja, hon dyker fortfarande bäst av alla, även i det salta. Hon är inte längre rädd för brännmaneter. Men det finns annan rädsla, och det finns annat att bränna sig på. Fler hjärtan som dunkar, mer att förlora.

Det är 1950-tal på Tjörn. Hit har Dagmar och Holger och deras lilla familj flyttat, till Holgers släkt. Efter en första tids osäkerhet börjar Dagmar finna sig till rätta i det nya livet på västkusten och som sjömanshustru. Hon är ofta ensam, men hon har väninnorna, ett systerskap att lita på. Och det kan behövas, för det finns en annan ensamhet när sjömännen är hemma och ändå inte där. Kärleken till Holger är stark, men tomflaskorna han lämnar efter sig blir allt fler, för många.

Om nätterna sitter Dagmar med tankar och cigaretter på balkongen och hör hamnens alla ljud skvalp, mastknarr, vajrar som slår i vinden och hon undrar varför hon hade så bråttom att bli vuxen, och vad som krävs för att rädda en familj som hotas sköljas över av en våg de inte kommer kunna klara.

Och havet gav igen är andra delen i trilogin om Dagmar och Holger och deras livsresa genom Folkhemssverige. Del ett i trilogin, De kom från öar, har älskats av såväl kritiker som publik.    

Den här boken är mycket mer än en spirande kärlekshistoria; det är en historia om hur det är att vara människa och att alltid ha havet heltnära sig. Förhållandet mellan öborna och havet tar stor plats i berättelsen och det beskrivs på ett ömsint och respektfullt sätt. Språket skimrar, glittraroch lyser som mareld i havet om hösten. Helhetsbetyg 5, Birgitta Ehn Eliason,  Bibliotekstjänst

Kräva liv av livet. Att inte bara andas och arbeta och sköta sig, utan att också dra ner hela andetagen i lungorna, dra ner själva livet i lungorna, i kroppen, och låta det sippra ut igen. Låta livet flöda över till någon annan.

1945. Artonåriga Dagmar har sitt arbete som spritkassörska på hotellet i Slite, hon har sina tre systrar, hon har en pappa som blir alltmer grå och en mamma som börjat förlora kontakten med verkligheten. Hon har havet och hon har sin dröm om att livet ska börja på riktigt. Men skulle hon i så fall ha modet att ta del av det som erbjuds?

En dag lägger ett fartyg till i Slite hamn, och besättningen inkvarteras på hotellet. Sjömannen Holger från Tjörn börjar samtala med Dagmar, han ser henne på ett sätt som ingen annan gjort och Dagmar får de konturer som hon alltid känt att hennes personlighet har saknat. Men kan hon hänge sig åt förälskelse när så många runtomkring henne har det svårt?

 Två unga människor, från två helt olika öar. Men det som avskiljer öfolk från resten av världen är det som håller dem samman sinsemellan - vattnet. Och närheten till vattnet gör att de vet allt om förluster.

De kom från öar är första delen i trilogin om Dagmar och Holger, tre romaner som formar berättelsen om en familj men också om det svenska folkhemmet, från små kustsamhällen till nybyggda höghus i industristaden. Det är en varm och stämningsfull berättelse med ovanligt levande karaktärer.