Malin Haawind – författare

Vinnare av Årets bok 2025! Priset delas ut av Bonniers Bokklubbar och det är läsarna som röstat fram romanen till årets bästa bok.

... griper tag i läsaren och vägrar släppa. Malin Haawinds språk är så vackert och träffsäkert att jag emellanåt måste stanna upp och hämta andan. Den här romanen kommer jag att bära med mig nära hjärtat, länge. BTJ. Helhetsbetyg: 5.

Plötsligt är den där - boken som får tankarna att snurra och själen att lyfta och som dessutom är skriven på ett så upphöjt vackert språk att varje ord tycks vägt på guldvåg. ... Detta är så fantastiskt bra! Hjärtslitande, klokt, komplext. Alingsås Tidning

Sommaren 1914 fotvandrar kokerskan och skomakardottern Malin Blomsterberg från Skåne till Östergötland. Målet med vandringen är Ellen Keys Strand vid Vättern, och avsikten är att bli kvar. För Malin vill komma nära de stora tankarna och tänkarna, och allra mest nära författaren Ellen Key.

Det blir som hon önskar, hon blir Ellens trotjänarinna, lärjunge och vän, sekreterare och förtrogna. Men med den stora tacksamheten kommer också rädslan för att inte duga, och för att förlora allt.

Den som följer en stjärna vänder inte om är en gripande roman om hushållerskan Malin Blomsterberg som levde bredvid den världsberömda Ellen Key, men som inom sig bar en helt egen värld. Det är en berättelse om arbetets och psykets gränser, om klass och längtan efter tillhörighet i en tid då allt är på väg att förändras. 

Journalisten och författaren Malin Haawind har gjort ett mästerverk som inte bara hedrar Malin Blomsterbergs minne, utan också pekar på bristerna i dokumentationen av andra kända personers osynliggjorda omgivning. Ölandsbladet

Det har blivit en så lyckad roman som visar på gapet mellan samhällsklasserna och samtidigt ger psykologisk fördjupning. Kanske är det föreningen av de två perspektiven som gör resultatet alldeles förträffligt. Som visar hur underdånigheten urholkar själen. ... Haawind väljer att vara stilla närvarande, som en röst som forskat i Kungliga bibliotekets arkiv, som söker spåren av Malin Blomsterberg. Greppet fungerar oväntat väl med precis lagom distanseringseffekt. Vi ska inse att det är både fakta och fantasi som blir till romanens sanning. Jag blir häftigt berörd av Malins öde. Arbetarbladet

Vinnare av Årets bok 2025! Priset delas ut av Bonniers Bokklubbar och det är läsarna som röstat fram romanen till årets bästa bok.

... griper tag i läsaren och vägrar släppa. Malin Haawinds språk är så vackert och träffsäkert att jag emellanåt måste stanna upp och hämta andan. Den här romanen kommer jag att bära med mig nära hjärtat, länge. BTJ. Helhetsbetyg: 5.

Det har blivit en så lyckad roman som visar på gapet mellan samhällsklasserna och samtidigt ger psykologisk fördjupning. Kanske är det föreningen av de två perspektiven som gör resultatet alldeles förträffligt. Som visar hur underdånigheten urholkar själen. ... Haawind väljer att vara stilla närvarande, som en röst som forskat i Kungliga bibliotekets arkiv, som söker spåren av Malin Blomsterberg. Greppet fungerar oväntat väl med precis lagom distanseringseffekt. Vi ska inse att det är både fakta och fantasi som blir till romanens sanning. Jag blir häftigt berörd av Malins öde. Arbetarbladet

Sommaren 1914 fotvandrar kokerskan och skomakardottern Malin Blomsterberg från Skåne till Östergötland. Målet med vandringen är Ellen Keys Strand vid Vättern, och avsikten är att bli kvar. För Malin vill komma nära de stora tankarna och tänkarna, och allra mest nära författaren Ellen Key.

Det blir som hon önskar, hon blir Ellens trotjänarinna, lärjunge och vän, sekreterare och förtrogna. Men med den stora tacksamheten kommer också rädslan för att inte duga, och för att förlora allt.

Den som följer en stjärna vänder inte om är en gripande roman om hushållerskan Malin Blomsterberg som levde bredvid den världsberömda Ellen Key, men som inom sig bar en helt egen värld. Det är en berättelse om arbetets och psykets gränser, om klass och längtan efter tillhörighet i en tid då allt är på väg att förändras. 

Journalisten och författaren Malin Haawind har gjort ett mästerverk som inte bara hedrar Malin Blomsterbergs minne, utan också pekar på bristerna i dokumentationen av andra kända personers osynliggjorda omgivning. Ölandsbladet

... intensivt och så innerligt beskrivet. Författaren har förmågan att skriva sig in i hjärtats innersta vrå och vrida om, likväl som att förmedla kvillrande glädje och lycka. Det är en tankeväckande och rörande historia om öbor, deras liv i havets närhet och tjänst som når ett värdigt slut i In mot stenig strand. Helhetsbetyg: 5 Briljant. Bibliotekstjänst

Skickligt om allt outsagt. Kerstin Särneö M-Magasin

Dagmar lackar naglarna röda i nya köket medan det rivs nere i centrum. För infödda Södertäljebor är rivningarna en sorg, men inte för Dagmar, hon är ny här, har inte knutit an till det gamla. För henne finns det bara gott i det nya, en vibrerande spänning och fräschör. Hon andas byggdamm med tillförsikt och det är skjuts i steget när hon går ner på stan, det gamla ligger bakom. Barnen är större och Holger är hemma, inte alltid, men oftare. Det var hon som räddade honom.  

Att bryta upp från livet som sjömanshustru på västkusten och bli stadsbo var lättare än Dagmar någonsin hade kunnat tro. Hon och familjen bor nu i lägenhet två våningar upp, men aldrig har hon stått stadigare på marken. Rinnande vatten i kranen, en make som kommer hem varje helg och befrielsen i att inte alla hon möter vet hela hennes historia. Men ju mer hon önskar frysa tiden desto snabbare verkar den rusa. Hon skurar handfat medan samhället och världen förändras, hon rullar köttbullar medan barnen påbörjar sin resa ut ur barndomen. Och oron, hennes ständiga följeslagare när allt är som ljusast visar det sig att den hela tiden var befogad.  

In mot stenig strand är den tredje och avslutande delen i trilogin om Dagmar från Slite och Holger från Skärhamn och deras resa genom Folkhemssverige. De två tidigare delarna, De kom från öar och Och havet gav igen, har älskats av såväl kritiker som läsare.    

Malin Haawind är utöver sitt författande verksam som redaktör, översättare och skrivarkurslärare.  

Det är ett värdigt avslut på trilogin. Att handlingen är baserad på författarens egen släkthistoria, där Dagmar och Holger har likheter med hennes mormor och morfar, ger ytterligare ett djup till läsupplevelsen. Mariestads-Tidningen

Malin Haawinds trilogi om folkhemmets hemmafru är så läsvärd. Smålands-Posten Dagmar och hennes familj, deras öden i hjärtat av Folkhemssverige, speglar miljöer och tidsanda i förändring på ett övertygande sätt. Malin Haawind skriver varmt målande och gör fina iakttagelser ur Dagmars perspektiv. ... en innerlig och välskriven familjesaga med ambition att skapa förståelse mellan generationerna. Haawind styr sin havstrilogi stadigt i hamn. Arbetarbladet

Författaren tecknar med säker hand porträtten av Dagmar och Holger och det lilla samhället omgivet av havet. Språket är vackert och rättframt, orden så precisa och välavvägda att fantasin får fritt spelrum, och plötsligt står du där i Skärhamn en mörk höstkväll och ser Dagmar hasta förbi på cykeln för ett nattdopp. Helhetsbetyg: 5, Briljant Bibliotekstjänst

Malin Haawind har ett språk som flinkt lyfter fram atmosfär och miljöer. ... naturligtvis vill vi läsa fortsättningen. Bodil Juggas, Arbetarbladet

Vattnet är detsamma och ändå helt annat. Hon är densamma och ändå helt annan. Hon är mor nu, snart till två. Men ja, hon dyker fortfarande bäst av alla, även i det salta. Hon är inte längre rädd för brännmaneter. Men det finns annan rädsla, och det finns annat att bränna sig på. Fler hjärtan som dunkar, mer att förlora.

Det är 1950-tal på Tjörn. Hit har Dagmar och Holger och deras lilla familj flyttat, till Holgers släkt. Efter en första tids osäkerhet börjar Dagmar finna sig till rätta i det nya livet på västkusten och som sjömanshustru. Hon är ofta ensam, men hon har väninnorna, ett systerskap att lita på. Och det kan behövas, för det finns en annan ensamhet när sjömännen är hemma och ändå inte där. Kärleken till Holger är stark, men tomflaskorna han lämnar efter sig blir allt fler, för många.

Om nätterna sitter Dagmar med tankar och cigaretter på balkongen och hör hamnens alla ljud skvalp, mastknarr, vajrar som slår i vinden och hon undrar varför hon hade så bråttom att bli vuxen, och vad som krävs för att rädda en familj som hotas sköljas över av en våg de inte kommer kunna klara.

Och havet gav igen är andra delen i trilogin om Dagmar och Holger och deras livsresa genom Folkhemssverige. Del ett i trilogin, De kom från öar, har älskats av såväl kritiker som publik.     

"en varm berättelse om att vara människa. Mycket bra!" Bibliotekstjänst

Det är om hösten som museet på Lejonslätten på Djurgården är som ­vackrast. När växtligheten som klänger längs fasaden skiftar från grönt till ­eldflammors palett. Grundaren Artur Hazelius hade ett motto för museet: Känn dig själv! Det är fint, men personligen är jag inte säker på att jag vill veta allt om mig. Vad jag vill, mer än något annat, är att känna mig utvald.  

Boel skriver avhandling i etnologi och ska fältarbeta på Nordiska ­museet. Hon är tjugonio år och i konstant konflikt med sig själv. När hon bjuds in i museets liv öppnar sig en ny värld, full av hierarkier och historia, ting som försvinner och saker som lägger sig till rätta. Hon får hjälp att ­navigera sin nya tillvaro av Oskar och Annika som arbetar på museet sedan länge, men som båda har sina egna sätt att gå vilse. Alla tre har sällskap av rädslan: Boel är rädd för att dö, Annika är rädd för att hennes ätstörda dotter ska dö och Oskar ja, han är rädd för att livet aldrig riktigt ska börja.  

Samla liv är en roman om kropp, tillhörighet och om att lära sig att stå ut med sig själv. Och så handlar det om dem som väljer vad vi ska minnas och vad vi ska glömma: museiarbetarna.  

Malin Haawind är författare, ­journalist, redaktör och översättare. Hennes förra roman, Den som följer en stjärna vänder inte om, fick en stor läsekrets och hyllades av recensenterna. De fängslades av Malins språk och förmåga att gestalta ett inre liv.

En realistisk och kärleksfull berättelse med ett persongalleri som känns helt äkta och som man inte kan få nog av. Lyckligtvis är det här bara första delen av tre. ... Missa den inte! Eva Åström, Expressen Söndag

Kräva liv av livet. Att inte bara andas och arbeta och sköta sig, utan att också dra ner hela andetagen i lungorna, dra ner själva livet i lungorna, i kroppen, och låta det sippra ut igen. Låta livet flöda över till någon annan.

1945. Artonåriga Dagmar har sitt arbete som spritkassörska på hotellet i Slite, hon har sina tre systrar, hon har en pappa som blir alltmer grå och en mamma som börjat förlora kontakten med verkligheten. Hon har havet och hon har sin dröm om att livet ska börja på riktigt. Men skulle hon i så fall ha modet att ta del av det som erbjuds?

En dag lägger ett fartyg till i Slite hamn, och besättningen inkvarteras på hotellet. Sjömannen Holger från Tjörn börjar samtala med Dagmar, han ser henne på ett sätt som ingen annan gjort och Dagmar får de konturer som hon alltid känt att hennes personlighet har saknat. Men kan hon hänge sig åt förälskelse när så många runtomkring henne har det svårt?  

Två unga människor, från två helt olika öar. Men det som avskiljer öfolk från resten av världen är det som håller dem samman sinsemellan - vattnet. Och närheten till vattnet gör att de vet allt om förluster.

De kom från öar är första delen i trilogin om Dagmar och Holger, tre romaner som formar berättelsen om en familj men också om det svenska folkhemmet, från små kustsamhällen till nybyggda höghus i industristaden. Det är en varm och stämningsfull berättelse med ovanligt levande karaktärer. 

Den här boken är mycket mer än en spirande kärlekshistoria; det är en historia om hur det är att vara människa och att alltid ha havet heltnära sig. Förhållandet mellan öborna och havet tar stor plats i berättelsen och det beskrivs på ett ömsint och respektfullt sätt. Språket skimrar, glittrar och lyser som mareld i havet om hösten. Helhetsbetyg 5, Birgitta Ehn Eliason,  Bibliotekstjänst

Året är 1897. Hela världen blickar mot Spetsbergen där ingenjör Andrée och hans män gör sig redo att erövra Nordpolen i vätgasballongen Örnen. Kvar i Stockholm finns två kvinnor vars liv aldrig mer ska bli sig lika.

Gurli Linder, en skarpsynt kulturpersonlighet fångad i ett kärlekslöst äktenskap, bär på en farlig hemlighet: hennes hjärta tillhör expeditionsledaren Salomon August Andrée. Anna Charlier, ung och lovande pianist, har just förlovat sig med expeditionens yngste medlem Nils Strindberg. När linorna kapas och ballongen stiger mot skyn inleds en väntan som ska vara i över trettio år.

Otillgänglighetens ö är en gripande roman om de som blev kvar. Med lyhördhet och skärpa skildrar Malin Haawind ett Sverige i förvandling, där drömmar om vetenskapliga framsteg krockar med den brutala verkligheten. Det är en berättelse om förbjuden kärlek, tärande ovisshet, och om löften som trotsar till och med döden.

"en varm berättelse om att vara människa. Mycket bra!" Bibliotekstjänst

Det är om hösten som museet på Lejonslätten på Djurgården är som ­vackrast. När växtligheten som klänger längs fasaden skiftar från grönt till ­eldflammors palett. Grundaren Artur Hazelius hade ett motto för museet: Känn dig själv! Det är fint, men personligen är jag inte säker på att jag vill veta allt om mig. Vad jag vill, mer än något annat, är att känna mig utvald.  

Boel skriver avhandling i etnologi och ska fältarbeta på Nordiska ­museet. Hon är tjugonio år och i konstant konflikt med sig själv. När hon bjuds in i museets liv öppnar sig en ny värld, full av hierarkier och historia, ting som försvinner och saker som lägger sig till rätta. Hon får hjälp att ­navigera sin nya tillvaro av Oskar och Annika som arbetar på museet sedan länge, men som båda har sina egna sätt att gå vilse. Alla tre har sällskap av rädslan: Boel är rädd för att dö, Annika är rädd för att hennes ätstörda dotter ska dö och Oskar ja, han är rädd för att livet aldrig riktigt ska börja.  

Samla liv är en roman om kropp, tillhörighet och om att lära sig att stå ut med sig själv. Och så handlar det om dem som väljer vad vi ska minnas och vad vi ska glömma: museiarbetarna.  

Malin Haawind är författare, ­journalist, redaktör och översättare. Hennes förra roman, Den som följer en stjärna vänder inte om, fick en stor läsekrets och hyllades av recensenterna. De fängslades av Malins språk och förmåga att gestalta ett inre liv.

Författaren tecknar med säker hand porträtten av Dagmar och Holger och det lilla samhället omgivet av havet. Språket är vackert och rättframt, orden så precisa och välavvägda att fantasin får fritt spelrum, och plötsligt står du där i Skärhamn en mörk höstkväll och ser Dagmar hasta förbi på cykeln för ett nattdopp. Helhetsbetyg: 5, Briljant Bibliotekstjänst

Malin Haawind har ett språk som flinkt lyfter fram atmosfär och miljöer. ... naturligtvis vill vi läsa fortsättningen. Bodil Juggas, Arbetarbladet

Vattnet är detsamma och ändå helt annat. Hon är densamma och ändå helt annan. Hon är mor nu, snart till två. Men ja, hon dyker fortfarande bäst av alla, även i det salta. Hon är inte längre rädd för brännmaneter. Men det finns annan rädsla, och det finns annat att bränna sig på. Fler hjärtan som dunkar, mer att förlora.

Det är 1950-tal på Tjörn. Hit har Dagmar och Holger och deras lilla familj flyttat, till Holgers släkt. Efter en första tids osäkerhet börjar Dagmar finna sig till rätta i det nya livet på västkusten och som sjömanshustru. Hon är ofta ensam, men hon har väninnorna, ett systerskap att lita på. Och det kan behövas, för det finns en annan ensamhet när sjömännen är hemma och ändå inte där. Kärleken till Holger är stark, men tomflaskorna han lämnar efter sig blir allt fler, för många.

Om nätterna sitter Dagmar med tankar och cigaretter på balkongen och hör hamnens alla ljud skvalp, mastknarr, vajrar som slår i vinden och hon undrar varför hon hade så bråttom att bli vuxen, och vad som krävs för att rädda en familj som hotas sköljas över av en våg de inte kommer kunna klara.

Och havet gav igen är andra delen i trilogin om Dagmar och Holger och deras livsresa genom Folkhemssverige. Del ett i trilogin, De kom från öar, har älskats av såväl kritiker som publik.    

Författaren tecknar med säker hand porträtten av Dagmar och Holger och det lilla samhället omgivet av havet. Språket är vackert och rättframt, orden så precisa och välavvägda att fantasin får fritt spelrum, och plötsligt står du där i Skärhamn en mörk höstkväll och ser Dagmar hasta förbi på cykeln för ett nattdopp. Helhetsbetyg: 5, BriljantBibliotekstjänst

Malin Haawind har ett språk som flinkt lyfter fram atmosfär och miljöer. ... naturligtvis vill vi läsa fortsättningen.Bodil Juggas, Arbetarbladet

Vattnet är detsamma och ändå helt annat. Hon är densamma och ändå helt annan. Hon är mor nu, snart till två. Men ja, hon dyker fortfarande bäst av alla, även i det salta. Hon är inte längre rädd för brännmaneter. Men det finns annan rädsla, och det finns annat att bränna sig på. Fler hjärtan som dunkar, mer att förlora.

Det är 1950-tal på Tjörn. Hit har Dagmar och Holger och deras lilla familj flyttat, till Holgers släkt. Efter en första tids osäkerhet börjar Dagmar finna sig till rätta i det nya livet på västkusten och som sjömanshustru. Hon är ofta ensam, men hon har väninnorna, ett systerskap att lita på. Och det kan behövas, för det finns en annan ensamhet när sjömännen är hemma och ändå inte där. Kärleken till Holger är stark, men tomflaskorna han lämnar efter sig blir allt fler, för många.

Om nätterna sitter Dagmar med tankar och cigaretter på balkongen och hör hamnens alla ljud skvalp, mastknarr, vajrar som slår i vinden och hon undrar varför hon hade så bråttom att bli vuxen, och vad som krävs för att rädda en familj som hotas sköljas över av en våg de inte kommer kunna klara.

Och havet gav igen är andra delen i trilogin om Dagmar och Holger och deras livsresa genom Folkhemssverige. Del ett i trilogin, De kom från öar, har älskats av såväl kritiker som publik.     

... intensivt och så innerligt beskrivet. Författaren har förmågan att skriva sig in i hjärtats innersta vrå och vrida om, likväl som att förmedla kvillrande glädje och lycka. Det är en tankeväckande och rörande historia om öbor, deras liv i havets närhet och tjänst som når ett värdigt slut i In mot stenig strand. Helhetsbetyg: 5 Briljant. Bibliotekstjänst

Skickligt om allt outsagt. Kerstin Särneö M-Magasin

Dagmar lackar naglarna röda i nya köket medan det rivs nere i centrum. För infödda Södertäljebor är rivningarna en sorg, men inte för Dagmar, hon är ny här, har inte knutit an till det gamla. För henne finns det bara gott i det nya, en vibrerande spänning och fräschör. Hon andas byggdamm med tillförsikt och det är skjuts i steget när hon går ner på stan, det gamla ligger bakom. Barnen är större och Holger är hemma, inte alltid, men oftare. Det var hon som räddade honom.  

Att bryta upp från livet som sjömanshustru på västkusten och bli stadsbo var lättare än Dagmar någonsin hade kunnat tro. Hon och familjen bor nu i lägenhet två våningar upp, men aldrig har hon stått stadigare på marken. Rinnande vatten i kranen, en make som kommer hem varje helg och befrielsen i att inte alla hon möter vet hela hennes historia. Men ju mer hon önskar frysa tiden desto snabbare verkar den rusa. Hon skurar handfat medan samhället och världen förändras, hon rullar köttbullar medan barnen påbörjar sin resa ut ur barndomen. Och oron, hennes ständiga följeslagare när allt är som ljusast visar det sig att den hela tiden var befogad.  

In mot stenig strand är den tredje och avslutande delen i trilogin om Dagmar från Slite och Holger från Skärhamn och deras resa genom Folkhemssverige. De två tidigare delarna, De kom från öar och Och havet gav igen, har älskats av såväl kritiker som läsare.    

Malin Haawind är utöver sitt författande verksam som redaktör, översättare och skrivarkurslärare.  

Det är ett värdigt avslut på trilogin. Att handlingen är baserad på författarens egen släkthistoria, där Dagmar och Holger har likheter med hennes mormor och morfar, ger ytterligare ett djup till läsupplevelsen. Mariestads-Tidningen

Malin Haawinds trilogi om folkhemmets hemmafru är så läsvärd. Smålands-Posten

Dagmar och hennes familj, deras öden i hjärtat av Folkhemssverige, speglar miljöer och tidsanda i förändring på ett övertygande sätt. Malin Haawind skriver varmt målande och gör fina iakttagelser ur Dagmars perspektiv. ... en innerlig och välskriven familjesaga med ambition att skapa förståelse mellan generationerna. Haawind styr sin havstrilogi stadigt i hamn. Arbetarbladet

Den här boken är mycket mer än en spirande kärlekshistoria; det är en historia om hur det är att vara människa och att alltid ha havet heltnära sig. Förhållandet mellan öborna och havet tar stor plats i berättelsen och det beskrivs på ett ömsint och respektfullt sätt. Språket skimrar, glittraroch lyser som mareld i havet om hösten. Helhetsbetyg 5, Birgitta Ehn Eliason,  Bibliotekstjänst

Kräva liv av livet. Att inte bara andas och arbeta och sköta sig, utan att också dra ner hela andetagen i lungorna, dra ner själva livet i lungorna, i kroppen, och låta det sippra ut igen. Låta livet flöda över till någon annan.

1945. Artonåriga Dagmar har sitt arbete som spritkassörska på hotellet i Slite, hon har sina tre systrar, hon har en pappa som blir alltmer grå och en mamma som börjat förlora kontakten med verkligheten. Hon har havet och hon har sin dröm om att livet ska börja på riktigt. Men skulle hon i så fall ha modet att ta del av det som erbjuds?

En dag lägger ett fartyg till i Slite hamn, och besättningen inkvarteras på hotellet. Sjömannen Holger från Tjörn börjar samtala med Dagmar, han ser henne på ett sätt som ingen annan gjort och Dagmar får de konturer som hon alltid känt att hennes personlighet har saknat. Men kan hon hänge sig åt förälskelse när så många runtomkring henne har det svårt?

 Två unga människor, från två helt olika öar. Men det som avskiljer öfolk från resten av världen är det som håller dem samman sinsemellan - vattnet. Och närheten till vattnet gör att de vet allt om förluster.

De kom från öar är första delen i trilogin om Dagmar och Holger, tre romaner som formar berättelsen om en familj men också om det svenska folkhemmet, från små kustsamhällen till nybyggda höghus i industristaden. Det är en varm och stämningsfull berättelse med ovanligt levande karaktärer. 

Kräva liv av livet. Att inte bara andas och arbeta och sköta sig, utan att också dra ner hela andetagen i lungorna, dra ner själva livet i lungorna, i kroppen, och låta det sippra ut igen. Låta livet flöda över till någon annan.

1945. Artonåriga Dagmar har sitt arbete som spritkassörska på hotellet i Slite, hon har sina tre systrar, hon har en pappa som blir alltmer grå och en mamma som börjat förlora kontakten med verkligheten. Hon har havet och hon har sin dröm om att livet ska börja på riktigt. Men skulle hon i så fall ha modet att ta del av det som erbjuds?

En dag lägger ett fartyg till i Slite hamn, och besättningen inkvarteras på hotellet. Sjömannen Holger från Tjörn börjar samtala med Dagmar, han ser henne på ett sätt som ingen annan gjort och Dagmar får de konturer som hon alltid känt att hennes personlighet har saknat. Men kan hon hänge sig åt förälskelse när så många runtomkring henne har det svårt?

 Två unga människor, från två helt olika öar. Men det som avskiljer öfolk från resten av världen är det som håller dem samman sinsemellan - vattnet. Och närheten till vattnet gör att de vet allt om förluster.

De kom från öar är första delen i trilogin om Dagmar och Holger, tre romaner som formar berättelsen om en familj men också om det svenska folkhemmet, från små kustsamhällen till nybyggda höghus i industristaden. Det är en varm och stämningsfull berättelse med ovanligt levande karaktärer. 

Författaren tecknar med säker hand porträtten av Dagmar och Holger och det lilla samhället omgivet av havet. Språket är vackert och rättframt, orden så precisa och välavvägda att fantasin får fritt spelrum, och plötsligt står du där i Skärhamn en mörk höstkväll och ser Dagmar hasta förbi på cykeln för ett nattdopp. Helhetsbetyg: 5, Briljant Bibliotekstjänst

Malin Haawind har ett språk som flinkt lyfter fram atmosfär och miljöer. ... naturligtvis vill vi läsa fortsättningen. Bodil Juggas, Arbetarbladet

Vattnet är detsamma och ändå helt annat. Hon är densamma och ändå helt annan. Hon är mor nu, snart till två. Men ja, hon dyker fortfarande bäst av alla, även i det salta. Hon är inte längre rädd för brännmaneter. Men det finns annan rädsla, och det finns annat att bränna sig på. Fler hjärtan som dunkar, mer att förlora.

Det är 1950-tal på Tjörn. Hit har Dagmar och Holger och deras lilla familj flyttat, till Holgers släkt. Efter en första tids osäkerhet börjar Dagmar finna sig till rätta i det nya livet på västkusten och som sjömanshustru. Hon är ofta ensam, men hon har väninnorna, ett systerskap att lita på. Och det kan behövas, för det finns en annan ensamhet när sjömännen är hemma och ändå inte där. Kärleken till Holger är stark, men tomflaskorna han lämnar efter sig blir allt fler, för många.

Om nätterna sitter Dagmar med tankar och cigaretter på balkongen och hör hamnens alla ljud skvalp, mastknarr, vajrar som slår i vinden och hon undrar varför hon hade så bråttom att bli vuxen, och vad som krävs för att rädda en familj som hotas sköljas över av en våg de inte kommer kunna klara.

Och havet gav igen är andra delen i trilogin om Dagmar och Holger och deras livsresa genom Folkhemssverige. Del ett i trilogin, De kom från öar, har älskats av såväl kritiker som publik.     

Dagmar lackar naglarna röda i nya köket medan det rivs nere i centrum. För infödda Södertäljebor är rivningarna en sorg, men inte för Dagmar, hon är ny här, har inte knutit an till det gamla. För henne finns det bara gott i det nya, en vibrerande spänning och fräschör. Hon andas byggdamm med tillförsikt och det är skjuts i steget när hon går ner på stan, det gamla ligger bakom. Barnen är större och Holger är hemma, inte alltid, men oftare. Det var hon som räddade honom.  

Att bryta upp från livet som sjömanshustru på västkusten och bli stadsbo var lättare än Dagmar någonsin hade kunnat tro. Hon och familjen bor nu i lägenhet två våningar upp, men aldrig har hon stått stadigare på marken. Rinnande vatten i kranen, en make som kommer hem varje helg och befrielsen i att inte alla hon möter vet hela hennes historia. Men ju mer hon önskar frysa tiden desto snabbare verkar den rusa. Hon skurar handfat medan samhället och världen förändras, hon rullar köttbullar medan barnen påbörjar sin resa ut ur barndomen. Och oron, hennes ständiga följeslagare när allt är som ljusast visar det sig att den hela tiden var befogad.  

In mot stenig strand är den tredje och avslutande delen i trilogin om Dagmar från Slite och Holger från Skärhamn och deras resa genom Folkhemssverige. De två tidigare delarna, De kom från öar och Och havet gav igen, har älskats av såväl kritiker som läsare.    

Malin Haawind är utöver sitt författande verksam som redaktör, översättare och skrivarkurslärare.  

Helhetsbetyg 4. BTJ

Det är om hösten som museet på Lejonslätten på Djurgården är som vackrast. När växtligheten som klänger längs fasaden skiftar från grönt till eldflammors palett. Museets grundare Artur Hazelius hade ett motto för museet: Känn dig själv! Det är fint, men personligen är jag inte säker på att jag vill veta allt om mig. Vad jag vill, mer än något annat, är att känna mig utvald.

Boel skriver avhandling i etnologi och ska fältarbeta på Nordiska Museet. Hon är tjugonio år och i konstant konflikt med sig själv. När hon bjuds in i museets liv öppnar sig en ny värld, full av hierarkier och historia, ting som försvinner och saker som lägger sig till rätta. Hon får hjälp att navigera sin nya tillvaro av Oskar och Annika som arbetar på museet sedan länge, men som båda har sina egna sätt att gå vilse. Alla tre har sällskap av rädslan: Boel är rädd för att dö, Annika är rädd för att hennes ätstörda dotter ska dö och Oskar ja, han är rädd för att livet aldrig riktigt ska börja.

Samla liv är en roman om kropp, tillhörighet och om att lära sig att stå ut med sig själv. Och så handlar det om dem som väljer vad vi ska minnas och vad vi ska glömma museiarbetarna.  

Malin Haawinds förra roman, Den som följer en stjärna vänder inte om, fick en stor läsekrets och hyllades av recensenter. De fängslades av Malins språk och förmåga att gestalta ett inre liv.

Kräva liv av livet. Att inte bara andas och arbeta och sköta sig, utan att också dra ner hela andetagen i lungorna, dra ner själva livet i lungorna, i kroppen, och låta det sippra ut igen. Låta livet flöda över till någon annan.

1945. Artonåriga Dagmar har sitt arbete som spritkassörska på hotellet i Slite, hon har sina tre systrar, hon har en pappa som blir alltmer grå och en mamma som börjat förlora kontakten med verkligheten. Hon har havet och hon har sin dröm om att livet ska börja på riktigt. Men skulle hon i så fall ha modet att ta del av det som erbjuds?

En dag lägger ett fartyg till i Slite hamn, och besättningen inkvarteras på hotellet. Sjömannen Holger från Tjörn börjar samtala med Dagmar, han ser henne på ett sätt som ingen annan gjort och Dagmar får de konturer som hon alltid känt att hennes personlighet har saknat. Men kan hon hänge sig åt förälskelse när så många runtomkring henne har det svårt?

 Två unga människor, från två helt olika öar. Men det som avskiljer öfolk från resten av världen är det som håller dem samman sinsemellan - vattnet. Och närheten till vattnet gör att de vet allt om förluster.

De kom från öar är första delen i trilogin om Dagmar och Holger, tre romaner som formar berättelsen om en familj men också om det svenska folkhemmet, från små kustsamhällen till nybyggda höghus i industristaden. Det är en varm och stämningsfull berättelse med ovanligt levande karaktärer. 

Dagmar lackar naglarna röda i nya köket medan det rivs nere i centrum. För infödda Södertäljebor är rivningarna en sorg, men inte för Dagmar, hon är ny här, har inte knutit an till det gamla. För henne finns det bara gott i det nya, en vibrerande spänning och fräschör. Hon andas byggdamm med tillförsikt och det är skjuts i steget när hon går ner på stan, det gamla ligger bakom. Barnen är större och Holger är hemma, inte alltid, men oftare. Det var hon som räddade honom.  

Att bryta upp från livet som sjömanshustru på västkusten och bli stadsbo var lättare än Dagmar någonsin hade kunnat tro. Hon och familjen bor nu i lägenhet två våningar upp, men aldrig har hon stått stadigare på marken. Rinnande vatten i kranen, en make som kommer hem varje helg och befrielsen i att inte alla hon möter vet hela hennes historia. Men ju mer hon önskar frysa tiden desto snabbare verkar den rusa. Hon skurar handfat medan samhället och världen förändras, hon rullar köttbullar medan barnen påbörjar sin resa ut ur barndomen. Och oron, hennes ständiga följeslagare när allt är som ljusast visar det sig att den hela tiden var befogad.  

In mot stenig strand är den tredje och avslutande delen i trilogin om Dagmar från Slite och Holger från Skärhamn och deras resa genom Folkhemssverige. De två tidigare delarna, De kom från öar och Och havet gav igen, har älskats av såväl kritiker som läsare.    

Malin Haawind är utöver sitt författande verksam som redaktör, översättare och skrivarkurslärare.  

Helhetsbetyg 4. BTJ

Det är om hösten som museet på Lejonslätten på Djurgården är som vackrast. När växtligheten som klänger längs fasaden skiftar från grönt till eldflammors palett. Museets grundare Artur Hazelius hade ett motto för museet: Känn dig själv! Det är fint, men personligen är jag inte säker på att jag vill veta allt om mig. Vad jag vill, mer än något annat, är att känna mig utvald.

Boel skriver avhandling i etnologi och ska fältarbeta på Nordiska Museet. Hon är tjugonio år och i konstant konflikt med sig själv. När hon bjuds in i museets liv öppnar sig en ny värld, full av hierarkier och historia, ting som försvinner och saker som lägger sig till rätta. Hon får hjälp att navigera sin nya tillvaro av Oskar och Annika som arbetar på museet sedan länge, men som båda har sina egna sätt att gå vilse. Alla tre har sällskap av rädslan: Boel är rädd för att dö, Annika är rädd för att hennes ätstörda dotter ska dö och Oskar ja, han är rädd för att livet aldrig riktigt ska börja.

Samla liv är en roman om kropp, tillhörighet och om att lära sig att stå ut med sig själv. Och så handlar det om dem som väljer vad vi ska minnas och vad vi ska glömma museiarbetarna.  

Malin Haawinds förra roman, Den som följer en stjärna vänder inte om, fick en stor läsekrets och hyllades av recensenter. De fängslades av Malins språk och förmåga att gestalta ett inre liv.

Hur är det att vara förälder – egentligen?

Med avstamp i egna erfarenheter berättar etnologen Malin Haawind om det lyckade i att misslyckas, om hur overallkrigen kan ge panikångest och om lättnaden i att ändå få den där varma lilla handen på kinden efter en bråkig dag.

Detta är en bok om livet med småbarn. Om de stoltaste ögonblicken som förälder men också (kanske framför allt)  de minst stolta. Om hoten, mutorna, trugandet, bekräftelsen, närheten, ömheten och känslan av att bara vilja fly till en plats där ingen kräver något av en. Om att föräldraskap inte är en uppgift eller ett projekt som kan bockas av, utan ett liv som ska levas, med barn. Och i detta ska allas personligheter få plats – både småmänniskornas och de vuxnas.

Det handlar om samhällets förväntningar, normer och krav på hur man ska vara som förälder och hur de äter sig in i en fast man försöker stå emot. Om allt man inte ”får” göra som förälder, om det präktiga duktighetskravet som sitter som en för trång och stickig kofta runt ens axlar och gör att det blir svårt att röra sig fritt och efter eget huvud.

Men det handlar också om stunderna när man lyckas frigöra sig och vara förälder på sitt eget sätt och hur bra det känns. Och om de allra bästa stunderna tillsammans med barnen, när allt helt plötsligt är enkelt.

Att äta är att leva och Malin Haawind tar maten och livsnjutandet på allvar. Personliga matupplevelser varvas här med experters funderingar och recept som doftar smör och vitlök.

 Haawind rasar mot hälsohets och själsdödande chiapudding, men oroas ändå av löpsedlar om farligheten i att vara tjock. För mat är inte okomplicerat; hunger, skuld och lycka är tätt knutna i ett samhälle som bara kan beskrivas som ätstört.

Ät din jävel är en bok om hur vi blir människor just genom vårt ätande, om hur vi bygger identitet genom att avstå viss mat och föredra annan och om det sorgliga med vuxna människor som äter som om de vore barn.

Malin Haawind är journalist och etnolog. Hon dras till ämnen som folk inte så gärna pratar om. Malin Haawind debuterade 2016 med boken Dra åt helvete en bok om gräl och skildrade sedan livet som små­barns­förälder i Sluta skrik för fan en bok om att leva med barn (2017).

Är det så himla farligt att skrika dra åt helvete åt sin älskade då och då när hen har förtjänat det?

Dra åt helvete är en rolig reportagebok som avdramatiserar grälandet och förklarar vad som händer när vi grälar, både inom oss som individer och mellan oss som par.

Med etnologens förmåga att komma nära har Malin Haawind intervjuat människor om deras upplevelser och tankar om gräl. Hon går också på djupet och utforskar de senaste rönen om bråk, och även parrelationens historia. Vi får höra experternas röster, som psykologer och familjerådgivare men framförallt: helt vanliga grälande människor.

Vad grälar alla andra om? (En ledtråd: precis samma saker som du grälar om.)Varför blir man lite dum i huvudet av att vara arg? (Det är inte så moget att vråla DET VAR DU SOM BÖRJADE!)Varför upprepar vi våra konfliktmönster om och om igen trots att vi av erfarenhet borde veta att de inte leder framåt?Och hur är det med de som säger att de aldrig grälar? Ljuger de? Har de det bättre än grälarna?

Med illustartioner av Louise Winblad.