Moderna Arabiska Författare – serie

Tre av pensionatsgästerna tillhör en yngre generation. En av dem är en Dostojevskijgestalt, en annan opererar på svarta börsen. Berättaren, en äldre journalist, som avsagt sig världen och söker ro på pensionatet, får ett ? bara alltför schematiskt ? exempel på tidens förbistring och tycker sig se världen som i en spegel. Alldeles uppbygglig är bilden inte. Den visar förräderi, opportunism, lyxbegär och cynism. Men mitt i denna depraverade halvvärld rör sig den renhjärtade Zahra, bondflickan som på samma gång inkarnerar det genuina Egypten och är omgiven av ett nästan överjordiskt ljus. Kanske har hon rentav något av Indras dotter och man erinrar sig Mahfouz uttalande: ?Skrivandet är min unga fästmö?. Miramar är en klassiker från 60-talets Egypten.

Jag inser det orimliga i att föreslå att denna djupt mänskliga, finstämda och ironiska roman görs till obligatorisk läsning på våra statliga verk. Men nog gjorde mången byrådirektör klokt i att ge bort ?Respektable herrn? i julklapp till strebrar i hierarkin. Gabi Gleichmann, Expressen

Byggandet av Höga Dammen i Egypten och en skoningslös klappjakt på oppositionella representerar två sidor av Nassers regim; å ena sidan vilja till ökat välstånd för de många, industrialisering och nationellt oberoende, å andra sidan den totalitära statens repression. Under de 18 år det tog att bygga dammen från 1952 till 1970, dvs hela Nassers epok, tjänade den som metafor för tidens alla förhoppningar, ständigt speglade och reflekterade i radio, press och TV, till en drömväv av myt och propaganda. Till denna fiktiva verklighetsbeskrivning bidrog också Sonallah Ibrahim och två av hans tidigare cellkamrater i ett reportage om Höga Dammens människa 1967, där dammen genom poetiska bilder och hyperboler får evig och mänsklig gestalt. Om lägren med tusentals politiska fångar och tortyren skrevs dock inte en rad. I Augustistjärnan dekonstrueras myten. Dammen blir grus och makadam och klippblock, dagsverken, maskiner och teknik avskalad alla symbolvärden till dess vi nalkas själva kärnan, byggandet i sig som skapelseakt och födelse. De djupaste drömmarna, de som kvävdes i repression, censur och personkult, blir de som skjuter in som drömbilder i texten. I fiktionen återfår verkligheten sina rätta proportioner, som de kolossala Ramsesstatyerna utanför Abu Simbel-templet sedda underifrån med sina basreliefer av tortyrscener och krigspropaganda. Sonallah Ibrahim (f. i Kairo 1938) fängslades i 20-årsåldern för att ha delat ut politiska pamfletter. Fem och ett halvt år tillbringade han i ett fångläger i öknen väster om Assuan. Under dessa år såg han medfångar torteras till döds, bland dem hans mentor och förebild Shuhdi Atiyya. Sonallah Ibrahim, som debuterade 1966, fick sitt publika erkännande i Egypten först 1994, med de första rejäla helsidorna i egyptisk press. Nästan alla Sonallahs verk hade då redan översatts till andra språk. 2004 vägrade han ta emot det egyptiska kulturministeriets årliga litteraturpris.

Mihyar är både undergångens och nyskapelsens profet. Han tecknas till stor del i negationer: han är "tvivlets såningsman", han åkallar "guden som sliter sönder sig i mina steg", hans ord är "vindar som uppviglar livet". Men han är också en lidelsefullt irrrande människa, en som har sin boning i själva sökandet, en ständig gränsöverskridare på spaning efter ett land bortom ont och gott, "en värld som börjar vid världens udde". Förtrogen med underjorden, med vanvettet är han en omstörtare som talar med blixtens stämma, han förebådar "vägrans syndaflod" men också en katharsis ("som om Historien tvådde sig i mina ögon") och en ny värld i det fördolda: Jag skapar åt de havande nätterna ett fosterland av rötternas aska. Ur förordet av Ingemar Leckius Flera av Adonis verk finns översatta till svenska och utgivna på Alhambra, bl. a. hans genombrottssamling från 1961, Sånger av Mihyar från Damaskus, samt essäsamlingarna En introduktion till arabisk poetik (1973) och Bönen och svärdet (1994) och diktantologin "En tid mellan askan och rosorna" (2003) som täcker åren 1969 till 1986.

Hur bevarar en människa sin självkänsla och integritet, när han eller hon livet igen utsätts för grova kränkningar? Vad finns det för överlevnadsstrategier? Berättarjaget i Kommittén fogar sig till bristningsgränsen i de kränkande villkoren, men utan att förlora sin innersta kärna, sitt jag. Att han finner sig i alla förödmjukelser, och anstränger sig så att vara till lags, göra ett gott intryck och göra sitt bästa, beror på att han hyser ganska höga tankar om sig själv och inte tappar tron på systemet. Han tror på möjligheten att överlista det och de dunkal spelreglerna, med flit och förnuft. Det är förstås en illusion. Men den bär hjälten över kränkningarna. Han uthärdar dem för att vinna en större sak. Tills det brister..... Sonallah Ibrahim (f. i Kairo 1938) fängslades i 20-årsåldern på politiska grunder. Fem och ett halvt år tillbringade han i ett fångläger i öknen väster om Assuan. Under dessa år såg han medfångar torteras till döds, bland dem hans mentor och förebild Shuhdi Atiyya. Sonallah Ibrahim, som debuterade 1966, fick sitt publika erkännade i Egypten först 1994, med de första rejäla helsidorna i egyptisk press. Nästan alla Sonallahs verk hade då redan översatts till andra språk.

Nabil Naoum, författaren till denna novellsamling är till yrket arkitekt. Han bor i Heliopolis, Kairo. Som kopt är han ättling i direkt nedstigande led till faraonerna, vilkas ande han låter sväva över bokens sidor. Som kopt är han också kristen. Nabil Naoum bjuder på överraskande läsning även för sina egna landsmän. Hans novellkonst pejlar mellan yta och djup, forntid och nutid, allegori och realism. Där finns märkliga relationer, talmystik, uråldriga myter, magiska shejker, cyniska företagare, vidskepliga nomader, moderna kvinnor och män i Kairo, Luxor och Alexandria, i berg och oaser -- och i deras mitt alltid densamme berättare, än arkitekt, än lärare, än företagare som alltid har Nabil Naoums egna, än så länge ganska okända drag. Han är den förste moderne koptiske författare som översatts till svenska.

Ur denna enkla och innerliga bok om hur Jesus uppfattades av sin samtid, stiger en mängd röster fram ur historien och bildar tillsammans ett flerstämmigt verk om den profet som skulle komma att skaka världen i sina grundvalar som ingen annan. Ingen klass och inget kön är här överrepresenterat; från de enkla, obildade till de sofistikerade i toppen av samhällspyramiden kommer de till tals, även de som har föga att säga om honom eller inte ville tro att han var Guds utvalde son. I en språkdräkt väl så skön som Höga Visan tar Gibran med oss tillbaka tvåtusen år i tiden, för att med ett unikt skönhetssinne och stor människokännedom påminna oss om Jesu liv och gärning här på jorden. Kahlil Gibran växte under sina första tolv år upp i en maronitiskt kristen by högst upp på Libanonbergets sluttning. Efter att Gibrans far skandaliserat familjen lämnade Kahlils mor tillsammans med sina barn byn och sin man och utvandrade till det begynnande nittonhundratalets pingstvänliga, kommersialistiska och kapitalistiska Boston, USA.

Asmahan skriver brev, desperat, vältaligt, fängslande för att ge mening åt sitt liv och kasta lite glans över det. Men hon skriver också för att belysa kriget som söndersliter hennes land och återkalla sina minnen av det forna Beirut arkitekturen, lukterna, folket, prakten innan det bleknar bort. I dessa stämningsmättade, sensuella, pregnanta och roliga brev frambesvärjer hon med avväpnande öppenhet en kvinnas liv och lustar i en krigshärjad stad och hennes känsla av att vara gisslan i sitt eget land. Medan hon skriver till en vän i exil, till sina älskare, till sin idol Billie Holiday, till sin älskade mormor växer den ena berättelsen ut ur den andra. Kärleksfullt registrerar hon de förbluffande detaljerna i sin tillvaro, umbärandena, de riskabla kärleksaffärerna, den svarta humorn, den småaktiga missunnsamheten i en delad stad och sin ambivalens inför den nya ordningen där feodalismen ersatts av vapenhandel och fruktodlingarna av opium. Till slut frestas hon att lämna staden med Jawad som hon har blivit ohjälpligt förälskad i, och i det sista brevet finner vi Asmahan på flygplatsen... Beirut Blues är en storartad roman: ett närgånget och gripande porträtt av en lidelsefull kvinna och en oförglömlig skildring av ett land vid korsvägen.

I ett icke namngivet arabiskt ökenland möts det gamla och det nya i en ohelig allians. Den nya penningekonomin drar till sig människor från världens alla hörn. Kvinnorna från myrrans land är en fängslande roman som utspelar sig i denna miljö. Fyra kvinnor med olika bakgrund berättar om sina liv: Suha från Libanon undfl yr kriget, Tamr kämpar för att få studera, Nur fördriver sin sysslolöshet med sexuella utsvävningar, och amerikanskan Suzanne söker kompensation för en likgiltig make. Instängdheten och tristessen, men också spänningen och sensualimen som präglar dessa kvinnors liv, återges med detaljerad skärpa. Hanan al-Shaykh har skrivit en rad kontroversiella böcker om arabiska kvinnors öden i öst och väst. Hon verkade som journalist under kriget i Libanon men är nu bosatt i London.

Åratal efter kungens död kommer en ung man, lidelsefullt upptagen med att få veta sanningen, och frågar ut faraos samtida -- inklusive hans närmaste vänner, hans bittraste fiender och hans gåtfulla hustru, Nefertiti. Han försöker få fram vad som verkligen hände under denna sällsamma, mörka tid vid Echnatons hov. Medan de var och en ger sin version av händelserna, låter Mahfouz sina läsare själva försöka finna sanningen om Echnaton. Och om den sanningen också innehåller sanningar om våra dagars Egypten...

Ibrahim Al-Koni föddes 1948 i Fazzan-öknen i södra Libyen. Han är tuareg, alltså ättling till de ökennomader som kallas ?det blå? eller det beslöjade folket, ett folk som än idag korsar Sahara-öknen med sina kameler utan att ta av sig den karakteristiska slöjan framför ansiktet, och som har sitt eget alfabet, tifi nag, och sitt eget språk, tamasheq. Ibrahim al-Koni levde ett bofast liv, fick sin utbildning på arabiska, arbetade sedan för olika libyska tidningar där han publicerade sina första essäer och litteraturkritik. Han vidareutbildade sig vid Gorkijinstitutet i Moskva, och åberopar andligt släktskap med en av de stora ryska författarna. ?Jag är ett barn av Dostojevskij?, sade han i en intervju 1995. Förutom vissa uppenbara olikheter kan hans noveller och romaner jämföras med Gabriel Garcia Márquez´ s.k. magiska realism. I al-Konis prosa är öknen befolkad av både människor, djur och djinner (demoner). Förutom vatten, en handfull fikon och gräs och bete för boskapen är magin oumbärlig för ökenfolkets liv, som tar bruk av den för att handskas med djinner och djur. Då används amuletter, talismaner och besvärjelser. Tuaregerna ärver magin från generation till generation och vördar sina förfäder. Man ser också med vördnad på de grottmålningar som finns i Fazzan, eftersom man ser sina förfäders egenskaper avspegla sig i dem. Tuaregerna lider, men de kan inte leva utan denna rymd, där de känner frihet och där deras hjärtan fylls med en oändlig glädje. Nomaderna kallar öknen för både himmelrike och helvete. Och i al-Konis verk förstår man anledningen till båda epiteten. Men människorna som skildras lever inte i en oföränderlig värld. I romanen ?Stenblödning? har den moderna civilisationen nått in till hjärtat av öknen och på så sätt förstört urgamla lagar. Författaren låter den sista överlevande gasellen berätta om de sista av hennes artfränder. Den jägare som är likgiltig för dessa djurs överlevnad blir plågad av hemska mardrömmar...

"Redan med Aisha (1983) stod det klart att Ahdaf Soueif var en berättartalang att räkna med. Flera romaner sedan dess, bl.a. Kärlekens väv (2002), bekräftade omdömet. I solens öga, som kom ut för mer än 10 år sedan, är nu äntligen översatt. ... "I solens öga" handlar om kulturskillnader, könsrelationer och egyptisk politik de senaste 30 åren. Författaren hanterar skickligt ett digert persongalleri, olika tidsplan och skilda berättarperspektiv." Ulla Siljeholm, BTJ

Efter Ahdaf Soueifs internationellt uppskattade roman In the Eye of the Sun, (utkommer på Alhambra våren 2003) undrade många hur hon skulle klara av en värdig uppföljare. Kärlekens väv är hennes svar ? och utan tvivel är den ännu ett angloarabiskt mästerverk. Ahdaf Soueif är född i Kairo och är utbildad i Egypten och England. Hon har skrivit Aisha, Sandpiper och In the Eye of the Sun. Kärlekens väv är berättelsen om två berättelser som är intimt sammanflätade. Lady Anna Winterbourne reser till Egypten år 1900, då hon nyligen blivit änka. Där möter hon Sharif Pasha al-Baroudi, en egyptisk nationalist av börd. För Sharif representerar Anna i förstone det kolonialistiska England med dess falska välvilja och vulgära högfärd. För henne står Sharif för det äkta, hemliga Egypten ? ett Egypten som är fördolt för hennes likgiltiga landsmän. De blir förälskade i varann, dock med viss ängslan. De gifter sig, men kommer Anna att kunna bli en österländsk hustru? Och kommer omvärlden, den ogina verkligheten präglad av historia och politik, att ge dem en chans att försöka? Dessa frågor har också stark aktualitet för hjältinnan i bokens andra berättelse, den om Isabel Parkman, en frånskild amerikanska och en släkting till Anna och Sharif. 1997 träffar Isabel Omar al-Ghamrawi och blir kär. Han är en egyptier som bor i New York och som också har blodsband till Anna och Sharif. Isabel bestämmer sig för att göra en resa till Egypten. Med sig har hon en gammal familjekoffert, som hon sänder till Omars syster Amal, som fortfarande bor i Kairo. I denna koffert finner Amal anteckningar och dagböcker till vilka Anna hundra år tidigare har anförtrott sin kärlekshistoria med Sharif. Amal pusslar ihop historien för Isabel, och medan den gamla historien rullas upp, skönjer man också den nya berättelsen, Isabels berättelse, med ett brett spektrum av nya samband och djup. För såväl Egypten, som för korskulturella äktenskap, har mycket förändrats sedan 1900, men mycket är fortfarande sig likt. Dagens Egypten, inser Isabel, har fötts ur gårdagens Egypten. Hon nominerades för boken till finalen i engelska "Booker Prize" 1999.

Romanen Vi var en familj i Betlehem är skriven av en skånsk gymnasist, 16-årige Ryan Ghadban från Helsingborg. Född i Kanada har han sedan tvåårsåldern bott i Sverige med sin familj. Familjen har sina rötter i Palestina. Författaren har skapat en levande bild av en ung pojke och hans familj som lever i skuggan av den eviga konflikten mellan en ockupationsmakt och folket i det ockuperade landet. Boken handlar om hur konflikten, sedd med pojkens ögon, styr en familjs öde i en stad där främmande soldater är herrar.

Irrande mellan kontinenter söker en ung man efter sanningen. Kompassnålen darrar betänkligt men pekar mot norr. I en röd liten stuga i Sverige sitter han sen, skenbart trygg, och ser sitt liv flamma upp i korta blixtbelysningar. Utgångspunkten var en sierskas spådom på en soldränkt takterrass under en vinranka i feniciernas gamla land. När marken skakar och allting hotar att rämna, drar man då sin lans eller stiger som fågeln mot skyn? Hesham Bahari har skrivit en existentiell berättelse som inte bugar sig för något väderstreck. "Baharis styrka som författare är att teckna porträtt, som med finaste blyertsspets." Sigrid Kahle, SvD "Det gradvisa nedbrännandet av den lilla skånska stugan har givit en på en gång upplysande och värmande bok." Johan Öberg, GP "Vad Hesham Bahari söker är en ren insikt, de icke-korrumperade ord som fråntagits makten." Göran Lundstedt, SDS

Denna volym omfattar första delen i ett större arbete, trebandsverket Al-Kitab ("Boken") utgivet mellan 1995 och 1999. "Boken" är en omfattande fantasirik rekonstruktion av den störste klassiske arabiske poeten al-Mutanabbis liv och verk. Bokens första sju kapitel, där vi får följa al-Mutanabbi på hans tidiga vandringar ledsagad av "berättarens" röst, skiljs åt av tre korta "Intervaller" och sex "Marginaler". Varje "Marginal" består av tio dikter som tillägnas olika förislamiska och umayyadiska poeter, vilkas liv och diktning oftast står i kontrast till "berättarens" monotona och brutala berättelse om härskare som förtrycker sina undersåtar och genomför sina erövringar i religionens namn. Trots det millennium som skiljer dem åt är likheterna mellan al-Mutanabbis och Adonis' levnadsbanor anmärkningsvärda. Båda växte upp i en shiitisk miljö, den förre i södra Irak, den senare i norra Syrien. Båda gav prov på en poetisk ådra vid mycket tidig ålder. Båda fängslades för politisk aktivism i sin ungdom och bådas liv och verk har präglats av upprepade landsflykter i sökandet efter rättvisa och poetisk nydaning. Men den viktigaste beröringspunkten förblir det faktum att bådas poesi har utgjort en motpol till den splittring och det förtryck som präglat och ännu präglar de arabiska samhällena. Den syrisk-libanesiske poeten Adonis (född 1930) har vunnit ryktbarhet som arabvärldens främste nu levande poet. Fyra lyrik- och två essäsamlingar har redan översatts till svenska. Adonis är en "universell" poet : hans poesi överskrider hans bakgrunds kulturella och nationella gränser även då han behandlar arabiska eller muslimska teman. Adonis fångar med sitt poetiska språk tankeinnehållets andemening och avslöjar vad som är dolt för tanken. Han hjälper oss komma närmare det som är fjärran.

"Att läsa Adonis verk är som att ge sig ut på en väldig seglats, vars slutmål är omöjligt att förutse. Från bok till bok försöker den jäktade läsaren att hänga med, lägga till vid aldrig namngivna öar, en hel arkipelag av dikter och texter, som framträder med en och samma röst: en polyfon stämma man känner igen trots alla stilens och uttryckssättens skiftningar och olikartade tonfall. Att läsa Adonis är som att lockas ombord på ett skepp för en lång resa på ett språk, vars horisont inte avgränsas av arabländerna, västerlandet eller Bortre Asien. Hans färd avser inte att återknyta dessa band mellan öst och väst, som det så ofta pratas om, inte heller att knyta nya sådana. Den styrs av den sällsynt utopiska viljan att åstadkomma en dialog mellan alla tänkbara tider och platser på vår gemensamma jord. Det är, som jag och några andra författare ser det, fråga om det mest öppna av 1900-talets alla författarskap, som man förgäves får söka någon motsvarighet till någonstans." Alain Jouffroy Flera av Adonis verk finns översatta till svenska och utgivna på Alhambra, bl. a. hans genombrottssamling från 1961, Sånger av Mihyar från Damaskus, samt essäsamlingarna En introduktion till arabisk poetik (1973) och Bönen och svärdet (1994) och diktantologin "En tid mellan askan och rosorna" (2003) som täcker åren 1969 till 1986.

Gibrans budskap kan sammanfattas som en lidelsefull tro på den allomfattande kärlekens helande kraft och på tillvarons enhet. Enligt den mystiska tradition som Gibran följde är nyckeln till allt kärleken; när man väl äger den befrias man från begär, ärelystnad, andligt högmod och blind åtlydnad av seder och bruk. Gibrans dikter citeras ofta vid barndop, bröllop och andra högtider. Denna inbundna utgåva innehåller 22 illustrationer av författaren själv och fotografier från hans levnad. Profeten har översatts till ett 40-tal språk sedan den gavs ut första gången 1921 i New York och har blivit en av världslitteraturens mest lästa och älskade böcker.