Ibrahim Al-Koni föddes 1948 i Fazzan-öknen i södra Libyen. Han är tuareg, alltså ättling till de ökennomader som kallas ?det blå? eller det beslöjade folket, ett folk som än idag korsar Sahara-öknen med sina kameler utan att ta av sig den karakteristiska slöjan framför ansiktet, och som har sitt eget alfabet, tifi nag, och sitt eget språk, tamasheq. Ibrahim al-Koni levde ett bofast liv, fick sin utbildning på arabiska, arbetade sedan för olika libyska tidningar där han publicerade sina första essäer och litteraturkritik. Han vidareutbildade sig vid Gorkijinstitutet i Moskva, och åberopar andligt släktskap med en av de stora ryska författarna. ?Jag är ett barn av Dostojevskij?, sade han i en intervju 1995. Förutom vissa uppenbara olikheter kan hans noveller och romaner jämföras med Gabriel Garcia Márquez´ s.k. magiska realism. I al-Konis prosa är öknen befolkad av både människor, djur och djinner (demoner). Förutom vatten, en handfull fikon och gräs och bete för boskapen är magin oumbärlig för ökenfolkets liv, som tar bruk av den för att handskas med djinner och djur. Då används amuletter, talismaner och besvärjelser. Tuaregerna ärver magin från generation till generation och vördar sina förfäder. Man ser också med vördnad på de grottmålningar som finns i Fazzan, eftersom man ser sina förfäders egenskaper avspegla sig i dem. Tuaregerna lider, men de kan inte leva utan denna rymd, där de känner frihet och där deras hjärtan fylls med en oändlig glädje. Nomaderna kallar öknen för både himmelrike och helvete. Och i al-Konis verk förstår man anledningen till båda epiteten. Men människorna som skildras lever inte i en oföränderlig värld. I romanen ?Stenblödning? har den moderna civilisationen nått in till hjärtat av öknen och på så sätt förstört urgamla lagar. Författaren låter den sista överlevande gasellen berätta om de sista av hennes artfränder. Den jägare som är likgiltig för dessa djurs överlevnad blir plågad av hemska mardrömmar...
