Skrifter om utbildningsprogram – serie

De nya tekniska och medicinska fakulteterna i Linköping invigdes med pompa och ståt 1969 med förevisning av den nya teknik som skulle revolutionera undervisningen: tv. Kvar finns nu bara tomma hållare för tv-skärmarna och en replokal för akademiska kören med hydrauliskt golv -- den gamla tv-studion. Den här boken försöker förklara varför tv-undervisningen i Linköping har varit en frustrerande upplevelse för såväl UR som högskolan. För att förstå det snabba förloppet från planering till avveckling måste vi ta hänsyn till såväl strukturella förhållanden som olika aktörers intressen och agerande. Olika aktörer hade olika tolkningar av hur tv skulle användas i undervisningen och det innebar att den första tolkningen, att tv var ett föreläsningsmedium, ersattes av tolkningen att tv var ett medium för undervisningsteknologi och till sist tolkningen att tv var ett pedagogiskt hjälpmedel som andra. Lennart Sturesson skildrar planeringen, införandet och de förändrade tolkningarna av tv-undervisningen i Linköping och tar avstamp i tidsandan i slutet av 1960-talet.

Utbildningsprogrammen i radio och tv representerar en viktig aspekt av 1900-talets utveckling, nämligen medie- och utbildningssamhällets framväxt. Välfärdssamhällets utveckling och omvandling ger den allmänna ramen för forskningsprogrammet. Redan 1928 påbörjades utsändningar av skolradio. Språkkurser för vuxna samlade under 1930-talet stora deltagar- och lyssnargrupper. Skol-tv-sändningar inleddes 1961. Ett riksdagsbeslut 1964 blev startskottet för en utbyggnad av utbildningen i radio och tv som stod i samklang med utbildningsexpansionen i samhället. Utbildningsradion bildades 1978 och är sedan 1993 ett självständigt licensfinansierat programbolag. Denna antologi är den första rapporten från forskningsprojektet Välfärdsstat, medier och modernisering. Tillsammans visar bokens sjutton artiklar - grupperade under rubrikerna "Utbildningsprogrammen som politik", "Utbildningsprogrammen och det pedagogiska arbetet« samt "Utbildningsprogrammens innehåll" -- att utbildningsprogrammen inte bara speglar samhällets omvandling utan också är en väsentlig del av den.

De båda studierna i den här boken visar hur estetik och tilltal är nära sammankopplade med bilden av välfärdssamhällets utveckling och förändring. I den första studien, "Samhällsbyggarnas tv-undervisning. Estetik och ideologi i utbildningsprogram för televisionen", ställer Ann-Kristin Wallengren frågan hur ett programs form och estetik hänger ihop med samtidens samhällsbild och ideologier. Genom analyser av ett antal samhällskunskapsprogram för skolbarn visar hon hur samhällsprogrammen har gått från en ganska auktoritär estetik över mjukisprogram till fiktiva och berättande former där människor själva får komma till tals. I den andra studien, "Hos främlingar och grannar i öster. Om tilltal och samhällsbilder i några utbildningsprogram", granskar Cecilia Wadensjö program i samhällsvetenskap och historia om grannländerna i öst och visar hur tilltalet förändras, bort från barnet som passiv mottagare av kunskap till den aktivt väljande och medskapande lyssnaren.

Boel Lindbergs bok följer sångstunderna i den svenska skolradion åren 1934--69. De var under denna period de mest populära och efterfrågade programmen i skolradions sändningar. Genom dem spreds en gemensam repertoar över hela landet. Nya textförfattare och sångkompositörer moderniserade den svenska skolsången efter andra världskriget. Skolradion bröt upp skolsångens försjunkenhet i det egna landets historia och öppnade för världen utanför. Skolradions pedagogik bidrog till att musikundervisningen i den svenska skolan radikalt förändrades. Man bekämpade framgångsrikt uppfattningen att folkskolans elever bara behövde lära sig sjunga, medan läroverkens undervisning syftade till en bred musikalisk kompetens. I skolradion drevs linjen att alla barn kan sjunga och tidigt lära sig musicera på instrument. Det fanns även bakåtsträvande inslag. Många visor i sångprogrammen hade en klar idyllisk ton och spred en anakronistisk syn på könsroller, familj, hembygd och boendemiljöer. Lärarna i sångprogrammen bjöd också starkt motstånd mot den moderna rock- och popmusik som dess unga lyssnare allt tydligare öppnade sina öron för från och med 1950-talet. Boel Lindberg är docent i musikvetenskap vid Lunds universitet och verksam som lärare och forskare vid Växjö universitet.

Antologin är skriven inom ramen för forskningsprogrammet Välfärdsstat, medier och modernisering. Programmet syftar till att teckna sambanden mellan utbildningsprogrammen och förändringarna i välfärds- och utbildningspolitiken. Under sent 1960- och tidigt 1970-tal riktade politiken ett nyväckt intresse mot barn och barns villkor. En rad utredningar behandlade barns livsmiljö, hälsa och uppfostran. TRU:s förskolesektor var en del av denna verksamhet och hade i uppdrag att göra program för barn och vuxna. Anne-Li Lindgren behandlar hur förskolesektorn var delaktig i att formulera och föra ut välfärdsstatens nya bild av hur framtidens barndom skulle utformas och hur den skulle förändra såväl barns som föräldrars liv. Hon visar även hur en rad experter och professionella drogs in i denna process. Kopplingen mellan program och politik är tydlig också i Ulla B Abrahamssons studie av jämställdhetsprogrammen. Abrahamsson skriver om hur program om jämställdhet blev en del av Utbildningsradions satsningar, sambanden med de politiska aktörerna inom den offentliga jämställdhetsdebatten, och sambanden med den interna kulturen inom Utbildningsradion. Eva Gullbergs text visar att utbildningsprogram om mat och hushållning från 1940-talet kunde användas av lobbygrupper med kopplingar till den sociala sektorn för att lansera politiska projekt som anknöt till statsmaktens sociala ambitioner. Thomas Dahl skriver om hur utbildningsprogram om barns risker påverkades av en frivilligorganisation som hade bildats av ett antal läkare som såg utbildningsprogrammen som en lämplig kanal för sitt budskap. Utbildningsmedierna kan vara en öppning för aktörer utanför statsmakten att påverka samhällsutvecklingen och utbildningsutbudet.

Den här antologin handlar om hur samhällsproblem framställs och diskuteras av experter i utbildningsprogram. I två studier, av program om narkotika respektive program om läs- och skrivproblem, tecknas sambanden mellan utbildningsprogram, stat och samhälle. Författarna visar hur utbildningsprogrammen blev ett redskap för riktade utbildningssatsningar i medierna, där också frivilligrörelser fick göra sina röster hörda. Utbildningsprogrammen erbjöd möjligheter att etablera nya experter på ämnesområdet och att paketera och förmedla budskap som skulle påverka tidens expertkunskap. Båda studierna behandlar på ett utmärkt sätt sambanden mellan utbildningsprogram, stat och samhälle. Boken är lättläst och ger en bra bakgrund om UR:s specialprogram och om dyslexins samt det drogförebyggande arbetets närhistoria i Sverige. -- Bibliotekstjänsts katalog

I vår samtida tv-kultur, med kommersiella kanaler, kabel-tv, satellit-tv och inom en inte alltför avlägsen framtid också en genomförd digitaliserad sändningsform, har olika programformers verksamhet diskuterats och ifrågasatts. En av dessa programformer är utbildningsprogrammen - man har menat att UR:s utbud ofta inte skiljer sig mer än marginellt från SVT:s folkbildande program och ifrågasatt UR:s närvaro i tv-världen. Diskussionen om folkbildande kontra utbildande program är en gammal motsättning som envist lever kvar. Går det, och är det överhuvudtaget fruktbart, att skilja mellan utbildande och folkbildande program? Innehåller utbildningsprogrammen bestämda och definierbara element som ständigt återkommer och vilkas speciella sammansättning särskiljer utbildningsprogrammen från andra program? Kan utbildningsprogrammen försvara sin plats bland andra "bildande" program som sänds i televisionen? Genom analyser av tv-program, programhäften, hemsidor och andra utgåvor från UR diskuterar författaren dessa och andra frågor i denna studie. Ann-Kristin Wallengren är fil.dr. och verksam som universitetslektor i film- och medievetenskap vid Lunds universitet.

Hur påverkar återkommande budskap om miljöhot barn och ungdomar? Tappar de hoppet om framtiden och tilltron till vuxna, till politiken, vetenskapen och utbildningen? Många bedömare har uttryckt sin oro och hävdat att utbildningssektorn har förmedlat en alltför pessimistisk bild av miljöhoten och vetenskapens möjligheter att komma till rätta med problemen. Å andra sidan ger många opinionsbildare utbildningen en nyckelroll i att vända den negativa miljöutvecklingen, om den lyckas engagera de unga i miljöarbetet. Denna bok handlar om hur utbildningsprogrammen har förmedlat miljöfrågorna, vad de har pekat ut som samtida och framtida hotbilder och som möjligheter att lösa miljöproblemen Undersökningen sträcker sig över fyrtio år av skiftande hotbilder, lösningsmedel och samhällsvisioner vid sidan om nyhetsredaktionerna, de politiska kamrarna och miljöaktivisternas aktioner. Framtidsbilder och synen på miljöfrågorna i utbildningsprogrammen har förändrats tydligt under de senaste fyrtio åren. Generationer av elever har fått ta del av ett spektrum av miljöbudskap, från mörkaste framtidsoro till ljusaste förtröstan. Men som en röd tråd genom programutbudet går tendensen att lägga på barnen och ungdomarna ansvaret för att lösa de miljöproblem som de vuxna orsakat. Boken mynnar ut i en diskussion om hur utbildningsprogrammen kan ha påverkat barns, ungdomars och vuxnas miljöengagemang och framtidssyn. "En intressant miljöhistorisk tillbakablick som ökar förståelsen för varför man agerat på olika sätt beträffande miljön genom åren." -- Ingela Frost i BTJ:s sambindningshäfte

I denna studie diskuterar Ingrid Lindell hur utbildningsprogramverksamheten påverkade utvecklingen av välfärdssamhället och vilken roll den spelade som politiskt fenomen. Ett centralt tema är Skolradions och Utbildningsradions dubbla uppgift -- att utbilda och att folkbilda -- från Radiotjänsts grundande fram till 2000-talets första år. Vidare undersöks hur dels uppdraget, dels synen på utbildningsprogram i etermedierna har förändrats sedan 1920-talet. Några viktiga linjer som följs är var utbildningsprogrammen organisatoriskt ansågs höra hemma och vilka samhällsförändringar som avsatte spår i diskussionerna.