De nya tekniska och medicinska fakulteterna i Linköping invigdes med pompa och ståt 1969 med förevisning av den nya teknik som skulle revolutionera undervisningen: tv. Kvar finns nu bara tomma hållare för tv-skärmarna och en replokal för akademiska kören med hydrauliskt golv -- den gamla tv-studion. Den här boken försöker förklara varför tv-undervisningen i Linköping har varit en frustrerande upplevelse för såväl UR som högskolan. För att förstå det snabba förloppet från planering till avveckling måste vi ta hänsyn till såväl strukturella förhållanden som olika aktörers intressen och agerande. Olika aktörer hade olika tolkningar av hur tv skulle användas i undervisningen och det innebar att den första tolkningen, att tv var ett föreläsningsmedium, ersattes av tolkningen att tv var ett medium för undervisningsteknologi och till sist tolkningen att tv var ett pedagogiskt hjälpmedel som andra. Lennart Sturesson skildrar planeringen, införandet och de förändrade tolkningarna av tv-undervisningen i Linköping och tar avstamp i tidsandan i slutet av 1960-talet.
