Franska Indokina, 1931. En ensamstående mor med två nästan vuxna barn. De kämpar för att överleva på sina risodlingar, som ligger alldeles för nära havet. Varje år visar sig skyddsvallarna otillräckliga, vattnet forsar in och ödelägger grödorna. Modern vägrar ge upp kampen, mot havet och mot de korrupta franska kolonialmyndigheterna. Men när hon inser att barnen, Suzanne, 16, och Joseph, 20, kommer att överge henne, överväger hon att ta till drastiska åtgärder. En fördämning mot Stilla havet brukar kallas grundstenen i Marguerite Duras fiktionsvärld. Här berättar hon för första gången om sin uppväxt i franska Indokina. Om misären och rasismen, men också om den första sexualitetens maktkamper och våldsamt förvandlande kraft. Den barndomsvärld som Duras skulle återkomma till i hela sitt författarskap möter här sin allra första färdiga gestaltning. I översättning av Marianne Lindström och med förord av Hanna Nordenhök. »Barndomen upphör aldrig att likt ett olycksbådande moln driva genom Marguerite Duras romaner. Barndomen är vansinnet, skuggan. Ett gåtfullt fält som oavlåtlisgt rör sig i textens underströmmar. Barndomens plats är formlös, diffus, men samtidigt infernaliskt blottad hos Duras. Den är besatthetens och epifanins källa, skriftens plåga eller alltför bländande ljus []« (Ur Hanna Nordenhöks förord) MARGUERITE DURAS [19141996] föddes i Indokina av franska föräldrar. Hennes författarskap präglades starkt av uppväxttiden, liksom av hennes engagemang i motståndsrörelsen under andra världskriget. När En fördämning mot Stilla havet [Un barrage contre le Pacifique] kom ut i original 1950 blev den hennes genombrottsroman.
