Ann-Christine Wennergren – författare

Boken beskriver hur praktikgemenskaper uppstår och hur de kan ha avgörande betydelse för undervisningsutvecklande arbete i skolor. Det handlar om hur kommunikation, relationer och innehåll samspelar när lärare, elever och rektorer samarbetar. I en praktikgemenskap utgör individer resurser för varandra när de försöker förstå och förbättra en situation. Hörnstenen i det sociala lärande som då uppstår är deras ömsesidiga engagemang i varandras erfarenheter och framtidsbilder av den situation de önskar förbättra.Boken bygger på Etienne Wengers teori om praktikgemenskaper. Kapitelförfattarna utgår från egna forskningsstudier och praktiska exempel med relevans för skol- och undervisningspraktik. Utöver att boken avser att fungera som stöd i skolutvecklingsprocesser bidrar den också till läsarens vetenskapliga litteracitet. Målgruppen är lärare, skolledare och andra verksamma i utbildningssystemet, men vänder sig också till lärar-, och masterstudenter samt doktorander, då den grundligt beskriver och undersöker teorin om praktikgemenskaper.

Kollegialt lärande är vägen till framtidens skola. Med kollegialt lärande kan en skola använda den fulla kraften i skolledares, lärares och elevers gemensamma kompetenser. Därigenom kan verksamheten och undervisningen förbättras för att främja elevernas måluppfyllelse. Men hur ska en skola ta sig dit? Utgångspunkten i boken är att kollegialt lärande är mer än en metod eller en modell. Å ena sidan finns det modeller och redskap för samtal och förbättring mellan lärare, å andra sidan visar det sig vara svårt att få dessa att bli en del av det dagliga skolarbetet.I boken förstås kollegialt lärande som en praktik som utmanar det traditionella samarbetet. För att få det kollegiala lärandet att bli hållbart och framgångsrikt behöver hela skolans verksamhet granskas och förbättras. I Kollegialt lärande ges flera exempel på hur skolor har använt modeller och redskap, men också på hur skolor har byggt en organisation som kan stödja kvalitetsutvecklande processer. Kollegialt lärande vänder sig främst till skolledare, lärare och lärarstudenter, men även till skolchefer, politiker och beslutsfattare inom utbildningssektorn.

Undervisning som fenomen är inte något nytt i förskolan men det har oftast inte benämnts just undervisning. Sedan undervisningsbegreppet för förskolan infördes i skollagen år 2010 och i läroplanen 2018 har dock diskussionen om begreppet varit livlig bland både förskolans pedagoger och förskoleforskare.I denna bok definierar 13 förskollärare undervisningen i förskolan i form av didaktiska dilemman. I varje kapitel beskrivs ett undervisningsfall som sedan bearbetas i en dialog med forskare och andra förskollärare som kommenterar dilemmat ur sina perspektiv. Avslutningsvis reflekterar förskollärarna över dialogen och drar slutsatser som bidrar till ny didaktisk kunskap, sprungen ur och avsedd för förskolan.Undervisning i förskolan. Förskollärare och forskare i dialog om didaktiska dilemman vänder sig till förskollärare och annan personal i förskolan samt förskollärarstudenter som vill diskutera och utveckla sin kunskap och handlingskompetens när det kommer till undervisning i förskolan. Boken är även intressant som ett bidrag till utvecklingen av förskolans didaktiska kunskapsfält.

Kollegiala samtal är ett viktigt verktyg för att stärka kvaliteten och utveckla undervisningen. Ändå är sådana diskussioner fortfarande sällsynta inom högre utbildning. Den här boken presenterar en modell för kollegiala samtal - så kallade didaktiska utvecklingsdialoger - med utgångspunkt i autentiska undervisningssituationer, hämtade från universitetslärares vardagsarbete inom olika utbildningar. Exempel på teman som belyses och diskuteras i boken är: utmaningen i att behandla ett omfattande ämnesinnehåll på få undervisningstimmar; lärstrukturer för distansstudenter; studenters negativa attityder till ett visst ämnesinnehåll; och relationen mellan vardagsföreställningar och teoretiskt grundad begreppsförståelse. Varje tema illustreras genom reflektion i flera steg, i en dialog mellan universitetslärare, forskare och pedagogiska utvecklare från olika lärosäten runt om i Sverige. Didaktisk dialog i högre utbildning är lämplig som litteratur på högskolepedagogiska kurser, och riktar sig också till enskilda universitetslärare och lärarlag som vill utveckla sin undervisning. Förhoppningen är att dialogerna ska ge inspiration och utmana, och också fungera som modell för samtal om undervisning och om det akademiska lärarskapets komplexitet.

Allting börjar med en bra lärare - och för att kunna bli en bra lärare krävs en bra verksamhetsförlagd utbildning (VFU). Att vara VFU-handledare är ett mångfasetterat och viktigt uppdrag, som får stor betydelse för lärarstudenters praktiska yrkeskunnande. VFU-handledare behöver vara skickliga i att både undervisa och handleda utveckling av praktiskt yrkeskunnande. I boken utforskas tre centrala kompetenser för VFU-handledare: observationskompetens, samtalskompetens och bedömningskompetens. För en bra och hållbar utbildning behöver dessa kompetenser genomsyra hela handledningsprocessen. Det är också viktigt med en god samverkan mellan VFU-handledare och handledare för den högskoleförlagda utbildningen.Boken vänder sig främst till VFU-handledare och VFU-ansvariga på lärosäten, men även till VFU-ansvariga hos skolhuvudmän och beslutsfattare för lärarutbildningar.