Hanna Nordenhök – författare

En hemlös kvinna driver runt på den amerikanska västkusten där hon utger sig för att vara ett barn. På ett hotell i Aten blir två rivaliserande journalister indragna i ett högt spel om fakta och fiktion. Och i en överdådig villa på skånska slätten barrikaderar sig en hemmafru som väljer att ljuga på andras bekostnad. Runt deras öden tornar en spegelsal av opålitliga gestalter upp sig: bluffande barn, dopade kampsportare, spökskrivare och ekobrottslingar.

Underlandet är en fängslande studie i bedrägeriets olika ansikten. Med glasklar blick skildrar Hanna Nordenhök en samtid fylld av masker och sken – en kameleontisk tillvaro, där sanning och lögn aldrig enkelt går att skilja åt.

Hanna Nordenhöks andra roman utspelas på två vitt skilda platser med tiden som tydlig markör. I Stockholm sjunker den demenssjuka Kerstin allt längre in i sig själv medan hon får regelbundna besök av sin dotter, som en dag bland hennes tillhörigheter påträffar en svart anteckningsbok."Jag skriver för att öppna den svarta boken, om och om igen. Det finns ingen återvändo ur den. Boken är som glömskan, en blank och ogenomtränglig sjö, en vattengrav."För den yngre kvinnan blir den svarta boken en väg tillbaka i tiden, till ett förflutet som till stora delar utspelas i Indonesien på 1930-talet, dåvarande Nederländska Ostindien. Med hjälp av anteckningsboken kan hon berätta historien om vad som egentligen skedde i det vita huset i Simpang. Där finns Pa som dras till sin sockerplantage som en fluga till ljuset. Där finns de fyra illavarslande fjärilarna: Zus, gossen, Moeder och den unga barnjungfrun Roos. Där finns trädgården som öppnar sig som en främmande blomma med tjocka, gåtfulla kronblad.Genom att hämta stoff och miljöer ur sin egen släkthistoria med anknytning till Indonesien skriver Hanna Nordenhök i Det vita huset i Simpang en hypnotisk men också våldsam berättelse om intimitet och maktrelationer, och om arvet efter ett mörkt kolonialt förflutet. Här tvinnas skildringen av svensk kolonialism och kvinnors roll i det ostindiska projektet samman med frågor om berättandets och skrivandets våld, men också med konsekvenserna när barn tvingas uttyda de vuxnas värld genom nyckelhålet.

"Det Mam samlar i de bruna pärmarna liknar inte händelserna i maj 1956 och vad som därefter följde. Jag väntar på att jag ska förstå vad det betyder."Ett flickbarn ligger tryckt mot parketten invid en stängd sovrumsdörr. Hennes lilla hund verkar däst och förvirrad av socker. Det finns en berättelse som är en stöld. Och ett barn som förvandlas till ett ofrivilligt vittne. Samtidigt slumrar en oåtkomlig mor bland mintpastillaskar och tankspridda anteckningar.I Hanna Nordenhöks debutroman kommer en ung kvinna över några pärmar som beskriver händelser som utspelades femtio år tidigare, i de akademiska kretsarna i Lund i mitten av 1950-talet. En mammas barndom, en mormors kringskurna värld. I de gamla dokumenten upptäcker hon en berättelse om att säga och att tiga, att dölja och att svika, som hela tiden har beröringspunkter med hennes eget liv.

Hiatus är latin och betyder enligt ordboken "gap, öppning, svalg". Det kan betyda många saker: att det uppstått en "lucka" i ett sedimentlager genom att en viss epok i jordens historia inte avsatt några sediment, och det kan betyda "hål" i en kropps- eller skelettdel - som öppningen för aorta i mellangärdet. Hiatus är också en fonetisk term för mötet mellan två vokaler inom ett ord eller mellan två ord: se upp, beakta.Alla dessa betydelser av ordet hiatus kan sägas komma till uttryck i Hanna Nordenhöks debutdiktsamling. Det är en dikt som försöker hitta och beskriva hålrummen och gapen i tillvaron: mellan människor och mellan orden. Det är en dikt som kan verka söndersprängd och som rastlöst försöker uppsnappa det vita bruset i livet, men som samtidigt är intensivt sysselsatt med att foga ihop och begripa dess olika delar.

Bländare skulle kunna läsas som ett sorgearbete, en undersökning av en gränsupplevelse mellan polerna fotografi, minne, syn och språk. Någon går bland de döda djuren. Det subjektiva är ett avtryck som bleknar. Relation är liv är lydnad är våld. Att se in i bländningen.

På ett ensligt sommarresidens förvarar en framstående kvinnoläkare en flicka han en gång skar fram ur moderlivet som man lyfter den skimrande pärlan ur ett ostron. Det är den moderna gynekologins och obstetrikens gryning och kvinnokroppen är ett dunkelt landskap som öppnar sig under skalpellen.I sin nya roman är Hanna Nordenhök tillbaka i 1800-talets disciplinära idéer och mekanismer, bland manlig hybris och ensamma barn på samhällets botten, bland smuts, fångenskap och skenande visioner. Ur en skildring som vagt bygger på historiska skeenden och gestalter väller en dockskåpslik värld präglad av övervakning och straff, av övergrepp och instängning, som skär rakt in i vår egen tid. Caesaria är en berättelse på gränsen mellan roman och saga som i drömlikt belysta bilder skildrar en omöjlig längtan ut.

Två syskonpar, två skilda tidsepoker, och en baron med ett tvingande begär efter att tämja det vilda. I Hanna Nordenhöks nya roman närmar sig varandra till synes avlägsna händelseförlopp runt ett magnetiskt epicentrum: Råby ungdomsvårdsanstalt, Sveriges äldsta räddningshus för förvildade barn . Här finns pojken från fattigkvarteret Jerusalem i 1840-talets Malmö, och en varg som illavarslande hålls som bandhund på ett skånskt lantgods. Här finns de såriga minnena av en liten bror i Kittyryggsäck. Här finns också hans syster, som under en het och gråaktig sommar i stadens utkant tagit till sin uppgift att skriva deras historia.Asparna är en mörkt sjungande berättelse som inspireras av verkliga händelser och platser. Mer än något är den en skildring av syskonkärlek och social utsatthet och om hur synen på brott och straff, sjukdom och läkning, arv och miljö klingat genom flera sekel. En tråd tunn och darrande som ett asplöv spänns upp mellan rädsla och räddning i en hypnotisk roman om en stad och dess förlorade barn.

En kvinna vandrar genom ett ödelagt landskap i en nära framtid tillsammans med andra överlevande efter en namnlös katastrof. Hon måste ta sig till någon hon älskar men hindras från att komma fram av inre och yttre krafter till synes bortom hennes kontroll. På vägen möter hon två barn, som hon binds till som av osynliga trådar. Tillsammans har de att överleva i en allt mer mardrömslik och ombytlig terräng.

Hanna Nordenhöks nya bok är en roman om sorg och mänskliga prövningar, men samtidigt en bländande vacker skildring av kärlek och hemhörighet i en yttersta tid.

Lukten av papper

Det är den tjugosjätte augusti 2016 och hösten nalkas. Äpplen faller till marken men det är fortfarande högsommarvarmt och kanske till och med sommarens vackraste dag. Min sjuåring har börjat första klass. Min morfar somnar denna dag in efter ett långt liv. Om ordet bitterljuv är en tid på året så är det just denna: brytningen mellan sommar och höst. Ett slut och en ny början.

På redaktionen är det bråda dagar. Luften står still i lokalen efter semestern och sista handen läggs vid tidskriftsnummer och böcker. Samtidigt kommer höstens första diktsamlingar från tryck. Med stor förväntan och viss nervositet öppnas kartongerna. Lukten av papper fyller rummet. Nytt papper, ny trycksvärta. Och sedan: ljudet av papper och känslan av papper. Sedan jag var liten har jag älskat böcker, lukten av dem, tyngden av dem. Jag minns morfars Piraten-samling. Det må vara lite av en egenhet men jag tycker att det finns få saker som doftar så gott som just papper i allmänhet och böcker i synnerhet. Jag är bevisligen inte ensam om denna fäbless. För några år sedan släppte parfymören Geza Schoen doften ”Paper Passion” i samarbete med förläggaren Gerhard Steidl och Wallpaper Magazine. Parfymen sägs dofta som nytryckt bok. Det låter nästan för bra för att vara sant! Men även papper i sin allra vardagligaste form – skrivpappret och det rutade räknepappret – doftar på ett särskilt sätt och väcker minnen av höstterminer och klassrum:

En siffra skriven på ett visst sätt – och du är tillbaka i barndomens skolsal där räknetalen ritades i skönt pappersdoftande, nya rutor. Fingrarna kring pennan lärde dig forma symboler och du själv? Du siffra symbol tal… för annars omätbara storheter

Så skriver poeten Majken Johansson i ”Känsla om hösten”. Dikten ingår i samlingen Otroheten och andra dikter – en volym med aldrig tidigare ­publicerade dikter av Majken Johansson – som kommer ut under hösten och som visar en ny sida av en av sin tids mest hyllade och säregna poeter. Johansson var på många sätt ett unikum. Hennes säregna språklekar, de av Karl Vennberg så kallade ”Majkenismerna”, blev tidigt hennes signum och den språkliga lekfullheten löper genom hela hennes författarskap. En annan inflytelserik poet för vilken ”allvarsamma språkliga lekar” blivit något av ett signum är Ann Jäderlund. I våras utkom hennes ­tionde diktsamling, djupa kärlek ingen, och i detta nummer av Lyrikvännen ägnar vi flera texter åt Jäderlund och hennes textvärld. Författaren och kritikern Hanna Nordenhök skriver om ”världen som kött” hos Jäderlund och författaren Niklas Schiöler om hennes ständigt rörliga språk. Dessutom valde författaren Ida Linde att närläsa en dikt av just Jäderlund när vi bad henne skriva under rubriken ”En poet, en dikt”. I övrigt bjuder Lyrikvännen 4/16 på exildiktning, poesiantologiläsning, samtida norsk poesi och nyskriven (och ung!) svensk poesi. I vanlig ordning innehåller numret också ett stort antal lyrikrecensioner.

Men åter till lukten av papper. Det verkar inte vara ett ovanligt tema i poesin. I en av kartongerna med höstens första diktsamlingar fanns en bok som introducerar prosaisten W.G. Sebald som poet – urvalsvolymen Bokstavsspåret (översättning Axel Englund). Även Sebald noterar den alldeles speciella lukten av papper och dess förmåga att framkalla associationer. Den näst sista dikten i samlingen lyder i sin helhet:

Lukten av mitt skrivpapper kommer mig att tänka på hyvelspånen i min morfars kista

Kanske var den tjugosjätte augusti 2016 sommarens sista dag men i så fall också höstens första. Ett slut och en början.

Clara Möller