Amelie Björck – författare

Kor, grisar, hästar, getter, gäss; lantbruksdjurens kroppar är strikt reglerade utifrån en mänsklig syn på tid och effektivitet. Men hur ser det ut i konsten och litteraturen?

Sedan länge står lantbruksdjuren i människors tjänst; de har spelat en central roll i civilisationsbyggandet och fortsätter göra det. Djuren disciplineras och förvandlas i allt högre takt till varor och material. Fungerar djuren enbart som projektionsytor för mänskliga behov också inom konsten och litteraturen? Eller erbjuds här gläntor där vi kan öva oss inför en framtid där lantbruksdjuren i högre grad tar plats i egen rätt? Och där Människan är en figur med mindre maktstinna konturer?

Mot en fond av kritiska och posthumanistiska djurstudier och genom en rad nedslag i senmodern konst i lantarbetarlitteratur, post-pastoral scenkonst, zoopoesi, bildkonst med inslag av döda djur, performancekonst med grisar och djurrättsaktivistiska gatuakter undersöker Amelie Björck dynamiken mellan människor och lantbruksdjur och dess kopplingar till det estetiska och det etiska.

Amelie Björck är kulturskribent och lektor i litteraturvetenskap och drama vid Södertörns högskola. Hon har tidigare publicerat en avhandling om familjeskildringar i svensk radioteater (Makadam), en biografi om poeten Sonja Åkesson (Natur&Kultur) samt diverse artiklar inom forskningsfältet litterära djurstudier.

Poeten Sonja Åkesson (1926–77) är mest känd som ironisk folkhemskritiker och författare till den feministiska dikten ”Vara vit mans slav”. Åkesson var otroligt produktiv: hon debuterade med diktsamlingen Situationer 1957 och hann under de tjugo år som följde publicera nitton diktsamlingar. Dessutom skrev eller medverkade hon också i ett tjugotal pjäsmanus, skrev dagstidningskritik, gav skrivarkurser och gjorde bildcollage.Amelie Björck skildrar nyfiket Sonja Åkessons mångsidiga och genreöverskridande författarskap. Fram tonar bilden av en språkligt djärv poet med starkt utvecklad medkänsla och mycket att ge den nutida läsaren."Det är ingen risk att Åkesson blir förenklad i Amelie Björcks bok. Hon får behålla både dubbelhet och integritet, medkänsla och magi. Och vår nyfikenhet är klarvaken nu. Amelie Björcks bok är ett utmärkt avstamp för vidare utflykter i Sonja Åkessons poesi."GP"Amelie Björck kan verkligen skriva, med en sorts ständigt framåtlutad energi i framställningen och med en ungdomlig entusiasm som smittar av sig …"SvD"En medryckande djupdykning i Sonja Åkessons dikter."DN"Läs, kvinnor, läs!"M-Magazine

Lukten av papper

Det är den tjugosjätte augusti 2016 och hösten nalkas. Äpplen faller till marken men det är fortfarande högsommarvarmt och kanske till och med sommarens vackraste dag. Min sjuåring har börjat första klass. Min morfar somnar denna dag in efter ett långt liv. Om ordet bitterljuv är en tid på året så är det just denna: brytningen mellan sommar och höst. Ett slut och en ny början.

På redaktionen är det bråda dagar. Luften står still i lokalen efter semestern och sista handen läggs vid tidskriftsnummer och böcker. Samtidigt kommer höstens första diktsamlingar från tryck. Med stor förväntan och viss nervositet öppnas kartongerna. Lukten av papper fyller rummet. Nytt papper, ny trycksvärta. Och sedan: ljudet av papper och känslan av papper. Sedan jag var liten har jag älskat böcker, lukten av dem, tyngden av dem. Jag minns morfars Piraten-samling. Det må vara lite av en egenhet men jag tycker att det finns få saker som doftar så gott som just papper i allmänhet och böcker i synnerhet. Jag är bevisligen inte ensam om denna fäbless. För några år sedan släppte parfymören Geza Schoen doften ”Paper Passion” i samarbete med förläggaren Gerhard Steidl och Wallpaper Magazine. Parfymen sägs dofta som nytryckt bok. Det låter nästan för bra för att vara sant! Men även papper i sin allra vardagligaste form – skrivpappret och det rutade räknepappret – doftar på ett särskilt sätt och väcker minnen av höstterminer och klassrum:

En siffra skriven på ett visst sätt – och du är tillbaka i barndomens skolsal där räknetalen ritades i skönt pappersdoftande, nya rutor. Fingrarna kring pennan lärde dig forma symboler och du själv? Du siffra symbol tal… för annars omätbara storheter

Så skriver poeten Majken Johansson i ”Känsla om hösten”. Dikten ingår i samlingen Otroheten och andra dikter – en volym med aldrig tidigare ­publicerade dikter av Majken Johansson – som kommer ut under hösten och som visar en ny sida av en av sin tids mest hyllade och säregna poeter. Johansson var på många sätt ett unikum. Hennes säregna språklekar, de av Karl Vennberg så kallade ”Majkenismerna”, blev tidigt hennes signum och den språkliga lekfullheten löper genom hela hennes författarskap. En annan inflytelserik poet för vilken ”allvarsamma språkliga lekar” blivit något av ett signum är Ann Jäderlund. I våras utkom hennes ­tionde diktsamling, djupa kärlek ingen, och i detta nummer av Lyrikvännen ägnar vi flera texter åt Jäderlund och hennes textvärld. Författaren och kritikern Hanna Nordenhök skriver om ”världen som kött” hos Jäderlund och författaren Niklas Schiöler om hennes ständigt rörliga språk. Dessutom valde författaren Ida Linde att närläsa en dikt av just Jäderlund när vi bad henne skriva under rubriken ”En poet, en dikt”. I övrigt bjuder Lyrikvännen 4/16 på exildiktning, poesiantologiläsning, samtida norsk poesi och nyskriven (och ung!) svensk poesi. I vanlig ordning innehåller numret också ett stort antal lyrikrecensioner.

Men åter till lukten av papper. Det verkar inte vara ett ovanligt tema i poesin. I en av kartongerna med höstens första diktsamlingar fanns en bok som introducerar prosaisten W.G. Sebald som poet – urvalsvolymen Bokstavsspåret (översättning Axel Englund). Även Sebald noterar den alldeles speciella lukten av papper och dess förmåga att framkalla associationer. Den näst sista dikten i samlingen lyder i sin helhet:

Lukten av mitt skrivpapper kommer mig att tänka på hyvelspånen i min morfars kista

Kanske var den tjugosjätte augusti 2016 sommarens sista dag men i så fall också höstens första. Ett slut och en början.

Clara Möller