Visar resultat för..."Almlöfs Förlag"

Synagogan i Norrköping har återinvigts efter renovering hösten 2010. Peter Freudenthal skriver förordet och om sina synagogminnen från barndomen i Norr­köping men även tiden från 1980-talet och framåt. Han berättar om orgeln och den musik som spelades vid invigningen 1858. Eva Ekselius skriver om synagogan och livet runt det heliga ur en generell synvinkel och reflekterar kring vad en synagoga är och hur den kan se ut. Hon tar även upp sabbat och helger, hur guds­tjänstlivet går till m.m. Fredric Bedoire skriver om kultursituationen kring det ursprungliga synagogsbygget. Han har både ett internationellt perspektiv och ett nationellt som anknyter till släkter och familjer i Norrköping och Göteborg. Ann-Charlotte Hertz skriver om judiskt liv i Norrköping och de första invandrarna Jacob Marcus och Philip Jeremias, det Marcusska fideikommisset och dess bakgrund, invigningen av synagogan 1858 och den judiska begravningsplatsen. Det berättas även om byggnader och parker i Norrköping som tillkommit på judiskt initiativ och med hjälp av judiskt kapital. Willy Silberstein berättar om sin mammas ankomst till Norrköping 1945 med de vita bussarna och om gudstjänstlivet i synagogan då det var svårt att ens få ståplats vid de stora helgerna. Margot Friedman, f. Stern, berättar personliga minnen med judisk anknytning från Norrköping under 1930-talet och framåt. Mats Fredriksson skriver om dels den pågående och dels tidigare restaureringar på 1800-och 1900-talen och vilka restaureringsfilosofier som varit rådande. Bertil Wahren beskriver upp­värmning och klimat i synagogan från färdigställandet på 1800-talet och fram till dagens nya värmesystem med värmepump och avancerad klimatkontroll. Bengt Häger skriver om byggnadsminnet synagogan, vad som konstituerar ett byggnadsminne över huvudtaget och vad som gäller vid vård av sådana och varför ­Norrköpings synagoga blev ett byggnadsminne. Jan-Erik Levy skriver efterordet och berättar om bakgrunden till boken om syngagogan.

Gamla melodier har fått nya texter av Gerda Antti. Även dikter och berättelser ingår.

Det har gått 30 år sedan Märta Tikkanens diktverk Århundradets kärlekssaga kom ut för första gången. I den beskriver hon livet med en alkoholist. Det är en skoningslös bild av en familj i nöd, som inte lämnar någon oberörd. I samband med utställning på Vin & Sprithistoriska Museet 2009 gavs denna skrift ut med grafisk form av Karin Almlöf och förord av Åsa Moberg.

Östgötarymder är en rolig och personlig reportagebok. Den består av 47 resor genom Östergötland av Ulf Lundkvist och Ola Lundqvist, tecknare respek­tive poet och litteraturvetare. Far och son som hoppas att deras texter och bilder kommer att inspirera till egna upptäcktsfärder i vardagen.

Gunnar Widforss (1879–1934) var en fantastisk målare med akvarellen som uttrycksmedel. Han lämnade Sverige 1920 för USA, där han slog igenom stort och blev välkänd som ”Nationalparksmålaren” och ”Grand Canyons främste skildrare”. Han fick till och med en bergstopp uppkallad efter sig, ”Widforss Point”. I Sverige förblev han bortglömd tills Fredrik Sjöberg uppmärksammade honom i sin bok ”Flyktkonsten” (2006). Men någon bok eller utställning har inte gjorts i Sverige sedan 1918 och hans bilder från Grand Canyon har aldrig visats i Sverige tidigare. Därför känns det angeläget att lyfta fram denne akvarellmästare ur glömskan. Han har en plats inte bara i amerikansk konsthistoria utan även i svensk och europeisk.

Danske konstnären Anton Dich (1889–1935), gifte sig 1911 med Eva Arosenius, änka efter konstnären Ivar Arosenius. Han blev styvfar till Evas och Ivars dotter ”Lillan” och paret fick sonen Ivan 1912. Familjen flyttade strax före första världskriget till Paris och hamnade i stadens konstnärskretsar. De levde ett kringflackande och rotlöst liv, med mycket resande och flera adressbyten. I kvarteren kring Montparnasse umgicks Anton Dich mycket med den italienske konstnären Amadeo Modigliani. Mellan 1922 och 1924 deltog Dich i Paris på Salon d’Automne och på Salon des Indépendants. Familjen flyttade i slutet av 1920-talet till staden Bordighera, i nordvästra Italien. Anton Dich avled 1935 i Bordighera och ligger begravd där.

”Det är just medkänslan som är det som tydligt och utan avbrott bär Berta Hanssons konstnärskap. När hon gör resan till södra Afrika, betraktar hon ­människorna där med samma ögon som hon en gång lärt sig att betrakta sina unga elever i Lappmarken med. Hennes blick är lika osentimental...” ur förordet av Olle Granath

THOMAS MILLROTH är kanske mest känd som författare till böcker om konst. Men minst lika mycket har han följt musiken, och då handlar det om jazz, improvisationsmusik, experiment, ljud, performance. På det området är han en av auktoriteterna. Ur över ­trettio års skriverier har han ställt samman en volym, som inte vill vara en klippbok. Det har i stället blivit ett panorama över, ja, ett liv, eftersom texterna rör bara sådant som fått personlig vikt. Han besöker olika städer, Norrköping, Stockholm, Ystad, Berlin, Prag, Beirut. Och skildrar möten med ­oppositionella i DDR, amerikanska frijazzmusiker, företrädare för improvisationsscenen i Libanon, tyska avantgardister, den okända jazzscenen i Prag och koncentrationslägret Theresienstadt. Namnlistan kunde bli lång: Fritz Weiss, Inka Zemankova, Sven-Åke ­Johansson, Mats Gustafsson, Christine Sehnaoui, Marilyn Crispell, John Stevens, ­Annette Krebs, Axel Dörner, Leif Holmstrand, Lisa Strömbeck, Frippe Nordström, Kim Gordon. Det handlar om öden, motstånd, möten, om konstens och musikens nödvändighet.

Brita Weglin, oförväget kärnfull, dristig, otvunget produktiv med obändig energi, har en bred och mångsidig repertoar i sin konst. Teknik och medier räknas i tryggt plural: Akvarell, grafik, broderi, skulptur, objekt, smyckeskonst, och fler. Weglin är lika förtrogen med broderiets stygn som med skulpturalt formspråk; lika driven vad gäller grafikens linjer som emaljens självlysande palett. Eller vadhelst hon ger sig i kast med. ur förordet av Jan-Erik Lundström

Om konstnären Eva Forsbergs grafik från 1950-talet till idag. »Den känsliga psykologin och förmågan att fånga människor mitt i ögonblicket finns i hög grad kvar i den stora bilden. Därtill har ett bärande tema genom hela konstnärskapet fått ett överraskande handfast uttryck: livet och individen som tillfälligheter, ett ögonblick framstigna ur en mer eller mindre oorganiserad bakgrund för att i nästa ögonblick försvinna tillbaka in i den, får här direkt reliefverkan. En människa kan antydas med ett ansikte, en hand, ett stycke av armen. Bakgrunden, med sin levande ådring, blir på det sättet ett i någon mån födande kaos, ur vilket vi framträder som fragment. Det är som trängde människorna genom en yta som gör motstånd, vilket får till följd att bara vissa delar blir synliga.« ur Tom Hedlunds text.

Hur sammanfaller minnets skuggor med nuet? Torrnålsgrafik och text tätt sammanflätade.

»Peter Freudenthal har skrivit en mycket märklig memoar, en livsroman med sällsynt lyster och innerlig glädje åt livet. För mig är den höstens mest värmande läsupplevelse.« Torgny Lindgren

Jörgen Fogelquist var inte bara en av landets främsta målare. Han har också skapat en mängd offentliga rum. Det är han som har format en av landets mest frekventerade platser, T-Centralen i Stockholm. Men också en av de mest slutna, regeringens Rosenbad.

De senaste åren har Torbjörn Lindqvist och Leif Johansson fördjupat sig i Kisas fotbollshistoria. Från 1900 fram till 1950. Just den här perioden har det varit ganska tyst om. De har skaffat information genom gamla bilder och intervjuer med KBK-profiler. Historien om fotbollens tillkomst i Kisa börjar egentligen på Läroverket i Linköping. Där studerade nämligen Uno Liljedahl. I början av 1900-talet fick Kisakillen lära sig fotbollens grunder. Hur många spelare det ska vara på planen, vad som är tillåtet, och så vidare. Uno fick dessutom tag på en snörboll som han tog med hem till kompisarna i Kisa. I samma veva tyckte fotografen, bokhandlaren och tryckeriägaren Ernst Andersson att ungdomarna i Kisa behövde någonting att göra. 1906 var han med och grundade IK Fram.Tack vare Uno Liljedahls nyfunna kunskaper var fotboll en av sporterna som ingick i klubbens program. Bara nykterister var välkomna i IK Fram. Så redan 1907 grundades ytterligare en förening: Kisa Allmänna. De båda lagen spelade en hel del matcher mot varandra. Hur det gick? Nykteristerna i IK Fram vann varje gång. Ganska snart försvann Kisa Allmänna – och de spelarna återvände till IK Fram. På den här tiden spelades matcherna på nuvarande Östgötagatan. Men det var ingen bra plats, tyckte Ernst Andersson. Han ville ha bättre förutsättningar. Och så blev det. 1908 köpte han loss 45 000 kvadratmeter mark i nuvarande Kisaparken (Olympia). Kostnaden var 1 882 kronor. Därefter kunde det spelas fotboll på allvar. Åren gick, 1918 upphörde IK Fram och 1925 skrevs ett nytt kapitel i den lokala fotbollen. Då bildades Kisa BK. Året därpå arrangerades den första upplagan av KisaPokalen. Pokalen var en riktig folkfest. De fyra lagen marscherade från Skvallertorget tillsammans med en blåsorkester. I den första upplagan deltog KBK, Vimmerby IF, Linköpings SK och Hultsfreds AIK. Det var inte bara herrarna som spelade fotboll. Redan 1927 hade Kisa BK sitt första damlag. Samma år spelade de en match mot Derby från Linköping. Det var faktiskt den första dammatchen i Östergötland.

Verk och text av Johanna Schartau. Med text till filmen Farmor Ruth och hennes döttrar av Karl Ove Knausgård

Om du älskar fjärilar, är nyfiken på deras livscykel och vill studera dem i närbild, då får du glädje av den här boken! Njut av ett sextiotal fina färgfotografier av Ann Andrén som de senaste tjugo somrarna fött upp och fotograferat fjärilar på Runmarö i Stockholms yttre skärgård. Här får du följa apollofjäril, gaffelsvansfjäril och påfågelöga och se deras mirakulösa förvandling från ägg–larv–puppa till färdig fjäril (imago).

En bok om X-et. Rikt illustrerad med hans målningar. Texterna och citaten är hämtade ur katalogförord, introduktioner och anmälningar av Ulf Linde. CD-skiva med en inspelning från 1981 när Ulf Linde höll föredrag om X-et på Moderna Museet medföljer boken.

Utsnitt–Otteita–Ausschnitt–Extract Mikael Kilman grafik ”Men det är inte bara i stadsbilderna som Mikael låter ljuset spela en viktig roll. Också växtriket får sin beskärda del av ljus­trolleri i torrnålens svartvita scenografi. Det spelar ingen roll om Mikael skildrar en mans­hög murgröna slingrande sig upp längs en stenbalustrad, en hel uppsättning pelargon­er i ett gammalt keramik­krus, en liten dahlia närbild eller en ligurisk kameliakvist. Han får alla de hundratals mur­gröne­bladen att vart och ett få sitt eget liv, alla med ett blekt ljus smekande bladens ojämna ytor, avslöjande deras faktiskt olika former och deras i några fall troligen insektsbitna kanter. Sammantaget så vackert att man vill ta med sig en reva, ut ur torrnålsbladet, för att kunna rota och plantera den hemma. Pelargonerna i det stora kruset blir som genomlysta av kvällsljuset, dahlians skuggor försöker dölja en inkräktare, en fluga, och kamelians vithet uppför växelvis en aria med det intrikata skuggspelet hos de mörka bladen, där svärtan går från kolsvart till en nästan genomskinlig andeviskning.” Karl Haskel

Bertil Almlöf målningar. Denna bok har tillkommit i anslutning till utställning på Konstnärshuset i Stockholm 3–21.3 2012

Ur Agneta Lalanders text: Breven speglar Lindgrens totala lojalitet mot GAN och GAN:s konst. Den överlevde även svåra duster med den omvittnat besvärlige och ombytlige GAN. Min far å sin sida var lättsårad och orolig för att han inte var GAN till lags som skribent, inte nog teoretisk och analytisk. Det som drev honom var en trotsig energi, en vilja att vara den förste som skrev om Sveriges (som man då trodde) förste icke-föreställande konstnär. Han ville ”kartlägga de vita fläckarna i herrar konsthistorikers huvuden.” Och, lika viktigt, han ville bli läst av en stor publik och ”öppna ögonen på de blinda” (brev till GAN 11.10.48). Samarbetet gick dock bra med endast enstaka mindre kontroverser.

I sitt hem i Traryd, långt ute i Smålands skogar målade dansken Karl-Otto Hedal, den ena storslagna bilden efter den andra av årstidernas växlingar i landskapet runt sitt hus. Han ställde aldrig ut sina målningar och kallade aldrig sig själv för konstnär. Han arbetade som scenograf och var under tio år chef för måleriavdelningen på Stockholms Stadsteater. Efter Hedals död kommer bilderna nu fram i ljuset – i Sverige på Ljungbergmuseet och i Danmark på Johannes Larsen Museet.

Lennart Rudström bildlärare, redaktör, författare och producent av åtskilliga TV-program, berättar här i några minnesfragment (från barndom och vuxenliv med stora talsvårigheter) om hur han kommit att behärska språket, trots mobbningen och behandlingsförsöken han utsattes för i barndomen. Bokens teckningar är gjorda av konstnären Fibben Hald.

”Brita Weglin är en av de mest framträdande konstnärerna på den norrbottniska konstscenen. I över 20 år har hon som konstnär varit en stor inspiratör och framgångsrik grafiker med många internationella utmärkelser. Hennes pedagogiska gärning inte att förglömma – som föreståndare på kommunens grafiska verkstad i Luleå och som gästlärare i konst på Sverigefinska folkhögskolan i Haparanda.Men även om Brita Weglin är starkt förknippad med grafiken, av det mest egensinniga slaget, är det utmärkande draget i hennes konstnärsgärning den eviga rörelsen mot nya utmaningar. Teknik har aldrig någonsin begränsat henne, hon är ständigt på gång med att undersöka andra möjligheter för att berätta sina rika historier på. Att efter alla dessa år få samla hennes konstnärsskap i en bok är viktigt. Självklart för konstnären själv, men desto mer för norrbottens korta konsthistoria. Till den hör Brita Weglin.” Marianne Söderberg kulturjournalist