Jacques Werup – författare

Jacques Werup är en av de främsta diktarna i sin generation och frågan ”Varför blir man poet?” har lockat honom att skriva en självbiografisk essä om poesin, kompletterad med dikter som han haft med sig under det senaste halvseklet: ”Dikter och diktare jag tagit med mig till den öde ön.” Du har funnits här är en passionerad bok om diktkonstens skönhet och komplikation, om poesin som kulturarv och livsnödvändighet. Jacques Werup skriver: ”Den urgamla diktkonsten tycks som gjord för nutida meddelanden från människa till människa.” Jacques Werup fyller 70 år den 14 januari 2015.

Elias Shimonoff är en ung man i sekelskiftets Varna, en liten bulgarisk hamnstad. För Elias känns horisonten trång och livet i den judiska kakelugnsmakarfamiljen förkvävande. I trots mot fadern bryter han upp för att vinna sin egen lycka och upptäcka världen.

Mot dagdrömmarna ställs realiteterna. Umbäranden och äventyr blir Elias ständiga följeslagare på den vådliga färd som för honom från Konstantinopel genom Turkiets bergiga rövartrakter söderut och via Kairo så småningom till kulturens och möjligheternas Europa.

I London tar han de första trevande stegen som affärsman, i Paris lossnar det, han gör sig pengar, kommer in i fashionabla konstnärskretsar och förfranskar sitt namn. Tillfälligheternas spel för honom till Malmö och Baltiska utställningen 1914. Han möter den vackra Anna, förälskar sig, bildar familj, ser sina affärer växa; livet har varit gott mot Elias och han har aldrig sett tillbaka.

Shimonoffs längtan är ett friskt, händelsemättat äventyr men också en inträngande och gripande utvecklingsroman. Med sin bok om detta ovanliga livsöde infriar Jacques Werup alla de förväntningar man har på hans humoristiska och vitala berättarkonst.

Jim Lanebrand, flickfotograf, hötorgskonstnär och före detta främlingslegionär, är nu en gammal man som kämpar mot den cancer som snart ska ända hans liv. Han förbereder sin sista fotoseans. För att få modellen dit han vill – i säng framför kameran – måste Lanebrand vällustigt lägga ut texten kring alla de erotiska eskapader han som hängiven pornograf utförligt dokumenterat med hjälp av fotoalbum, bandinspelningar och allsköns rekvisita.

En pornografisk skälmroman, en passionshistoria i pikaresk förklädnad, en fallstudie över en ömkansvärd mytoman eller ett existentiellt drama – Pornografens död har många bottnar. Den är anstötlig och humoristisk, men också en mörk och upprörande berättelse om besatthet och nöd. Den lämnar ingen läsare oberörd.

Jacques Casanova, sonsons sonsons sonsons son till den store förföraren, på riskabla och diskutabla expeditioner till tre kontinenters metropoler, till avlägsna indianbyar i Amazonas, bland kärlekskranka miljonärskor i Florida eller vulgära korvbiträden i Mjölby.

Denne sentida Casanova är en paradoxernas man, hjälte och antihjälte, aristokratisk finsmakare och tarvlig gourmand, opolitisk estet och engagerad kulturfilosof, motsägelsefull radikal och förment reaktionär, metodisk vetenskapsman och passionerad känslomänniska, lidelsefull sanningssägare och notorisk lögnhals. Han försöker leva upp till sin store släktings äventyr – men 1970-talet är inte 1750-talet! Den gamle Casanovas ideal låter sig knappast göra någonstans, varken i Bangkok, Reykjavik, Bogotá eller Hagsätra! Det mesta slutar på ändalykten, kvinnohistorierna liksom de genomskådande analyserna av världens gång (Casanova var ju en filosof, en högst kultiverad bov som alla riktiga 1800-talsmänniskor!), allt blir mest oordning och fantasteri.

Skall till slut till och med själva Kärleken bli hans fall? Sliten mellan den milda Zanetta och tigrinnan Ingrid, måste han göra sitt val, ett nödvändigt men omöjligt val för Casanova, som i sitt universum vägrar att föreställa sig innebörden av begreppet "välja".

Casanovas senare resor är en färgsprakande, temperamentsfull pikaresk om en absurd individualist i 1970-talets då alltmer uniforma, teknokratiska och våldsamma tid.

Det här skolfotot från tidigt 50-tal satte min mamma fram för min pappa när han var irriterad. Då blev han genast full i skratt. Det är min förhoppning att hela denna bok skall kunna uppmuntra sina läsare på ett lika enkelt sätt, oavsett om de är malmöbor eller ej. F ö ansåg jag själv att jag den gången var lik Kurre Hamrin i min fina frisyr. Det är en uppfattning som jag för länge sedan har lämnat, med ett leende. Andra, mycket senare bilder av mig och min hemstad kan jag inte garantera att jag har fått en lika nyttig distans till.

Jacques Werup

"Det är inte en slump att en författare samlar, bearbetar eller omarbetar och ställer samman ett urval av artiklar och essäer publicerade i skilda sammanhang ... Föreliggande samling vill jag gärna själv uppleva som ett sådant klargörande komplement till min produktion av dikter och prosa under två decennier, ett slags rymlig fotnot om de valfränder, influenser tematiska huvudkällor och, kanske inte minst, om de estetiska (och därmed också moraliska) överväganden som präglat detta skrivande." Ur förordet i "Aptiten och ledan"

Jacques Werup är en kosmopolit med en befriande självständig blick. I sin rika produktion förenar han "höga" och "låga” ämnen och visar ofta att skillnaden mellan "seriös" och annan konst är bedräglig. Hans valfrändskaper är en brokig och osvensk skara där de udda aldrig möts med mindre respekt än de välrenommerade. Umgänget med författare och konstnärer som Jan Wolkers, Pentti Saarikoski, Ola Hansson, Bertil Gadö, Claes Eklundh m.fl. formar sig till ett starkt och inspirerande uttryck för en livskänsla grundad på lika delar förnuft och extas.

"Aptiten och ledan" är en samling arrtiklar och essäer och kom ut första gången 1994.

Paris, särskilt invandrarstadsdelen Belleville, har under 1980-talet varit Jacques Werups alternativa ”hembygd”. Han har därifrån i dikter och prosa skildrat världsstaden så personligt att man talar om en speciell ”werupsk” stil – en vital förening av högt och lågt, självutlämnande livsberusning och illusionslös klarsyn, medkänsla och humor hand i hand med besk ironi.

I den här Parisboken anknyter Jacques Werup till den reportageform som i Handbagage (1986) lovordades och av kritikerna upplevdes som en renässans för genren. Den elektroniska synden (1989) är en samling motiv från ett mångskiftande Paris, från en ”provins” som, med författarens formulering, ”har underförstådda anspråk på att vara ett nav kring vilket omvärlden rör sig”.

Den elektroniska synden handlar till en del om kulturella fenomen à la mode men i synnerhet om sådana subkulturella märkvärdigheter som gör Paris till en metropol, där ”inte ens massmediernas sanningar är särskilt genomgripande”. En blandning artiklar om möten med människor, miljöer och läsning, en exposé över en stad som på gott och ont rymmer alla motsägelser, alla kulturer och samhällen, ja, själva kollisionen mellan historien och framtiden.

"Dörren är tydligare än de flesta av världens ting två sidor av samma sak, opartisk, saklig och oantastlig, lik en tredje, objektiv aspekt. Den låter sig stängas eller öppnas på en sekund. Den låter sig avhyvlas, nerklottras, bultas på, till och med beskjutas. Bara en sak är avgörande för den: att den fortfarande har två sidor. Försökte någon ändra på det, skulle dörren ögonblickligen avsäga sig sin existens som dörr och utan ett ord visa sin integritet genom att försvinna in i en oerhörd tomhet."

Jacques Werup beskriver, i sin roman Från dörren till hemligheten, ett helt liv och dess tillhörande ting. Den filosofiska handlingen tar oss från dörren, till brevlådan till barnet och vidare genom vardagens många objekt, för att slutligen nå hemligheten. En roman med stor igenkänningsfaktor, som garanterat leder till eftertanke och inte lämnar någon oberörd.

Jacques Werup, född 1945 och bosatt i Skåne, är estradör, musiker, romanförfattare och poet. Från dörren till hemligheten kom ut första gången 1985.

Handbagage, som omfattar tio års resande till bland annat Colombia, Indien, Kina, Senegal och Island, är en underhållande och samtidigt tankeväckande samling resebrev om spännande och oväntade möten med länder och människor under de mest skilda livsvillkor.

I boktitelns anda förenar Jacques Werup det lätta med det nödvändiga. ”Som den självklaraste sak i världen är han kosmopolit”, skriver Staffan Stolpe om Jacques Werup och fortsätter: ”Inte så att andra författare inte skulle resa. Skillnaden mellan Werup och hans kolleger torde ligga i att han inte uppfattar det som en särskilt stor sensation att det faktiskt finns en annan värld utanför den skandinaviska.”

"Poetiska anteckningar", "prosalyriska skisser" eller "impressionistiska betraktelser" – genren har många namn.

I Jacques Werups fall rör det sig om iakttagelser från resor i många världsdelar samt reflektioner på hemmaplan föranledda av små eller stora vardagliga företeelser, en vedstapel, en ansjovisburk, en tidningsnotis. Texterna är sällan längre än en sida och trots den skenbara enkelheten både eleganta och spirituella. Författaren faller inte storögt till föga för bländverk: mytologier, politiskt frasmakeri och förmynderskap av alla slag kläs av och granskas. Kombinationsförmåga, humor och bitsk klarsyn gör Jacques Werup till en mästerlig utövare av genren.

Ursprungligen publicerades styckena på Sydsvenska Dagbladets kultursida mellan åren 1985 och 1988 under vinjetten I ögonhöjd.

Samlingen publicerades första gången 1990.

Simultant med en resa i det nya Polen rör sig Jacques Werup fritt i sitt eget "kulturlandskap", bland valfränder på ord- och bildkonstens område. Boken handlar delvis om en stimulerande färd i nuet men är i synnerhet ett strövtåg på konstens eviga område. Där möter Werup namn som Willy Kyrklund, Louis Aragon, Majken Johansson och Adam Zagajewski, men uppmärksammar också – sin vana trogen – gestalter i marginalen: outsiders, enslingar och bortglömda.

Människan är vem som helst är en reseskildring, men framför allt en tankebok om källorna till Jacques Werups eget författarskap.

Det blir en kort men hektisk sejour i Stettin, svartväxlade zloty rinner bort i takt med den ryska champagnen och flickorna kan knepen.

Ett nedslitet Stettin i grådager, hotellmatsalar där rummets volym ger pinsam resonans åt gästernas sluddriga röster. Nattklubbar dränkta i grällt strålkastarljus och oinspirerat musicerande av andraklassens dansorkestrar. Hånfulla vaktmästare som fixar allt mot betalning, hårt målade professionella älskarinnor som garanterar en stunds ”himmelsk” njutning; Jacques Werup har skickligt fångat miljön och människorna och han berättar med spänst och känsla för de komiska poängerna om en svensk lustresa i Polen.

Returbiljett Polen ger en övertygande bild av hur åt helvete det kan gå när man försöker kasta loss förutsättningslöst, utan bot för bakfyllan.

Efter några rejäla smällar i studentklassen, i lumpen, i det akademiska livet och i ett företag där ingen förstår honom finner Max Dahlberg sig plötsligt tillrätta i tillvaron och börjar sin målmedvetna vandring mot karriärens höjder. Vägen går via giftermål med enda dottern i ett stort familjeföretag. Men hon drömmer helt andra drömmar än Max och samtidigt som lyckan ler ett guldgrin mot honom blir sprickorna i familjeglasyren allt tydligare. Den välfriserade myten om framgångsmannen, "vår tids hjälte", blir ordentligt tillrufsad.

Swiss made är ett reportage och en reseberättelse från Schweiz, landet som alla känner till men få egentligen känner. Men först och främst är det en öppenhjärtig självrannsakan som speglar konflikterna hos en priviligierad generation.

Under en släktträff i Lausanne avslöjas det inskränkta välståndet bakom den välpolerade fasaden. Det blir också en symbol för en livsstil som kontrasteras mot Jacques Werups eget spänningsladdade försök att revoltera mot sitt borgerliga arv.

Swiss made (1971) är kvick, frän och elak, men också ömsint och djupt allvarlig.

Är stor kärlek en omöjlighet? Urartar all kärlek i kraftmätning, måste den ena alltid stiga, den andra alltid sjunka?

Jacques Werups nya roman handlar, intensivt och uteslutande, om kärleken. Den berättar om förhoppningar och sinnlig glädje, men den blottlägger också missförstånd och motsättningar. Allt i ett tempo och ett ljus som obarmhärtigt lyfter fram huvudpersonernas drag.

"Vem är Nora Prentiss" (1984) förenar intellektuell skärpa och frenetisk vitalitet. Jacques Werup visar än en gång bredden i sitt uppmärksammade författarskap.

Vi ska ta spillet,

det gör till slut

alla. Spillet,

vad som blir över

att nyttja, ögon,

brädlappar, torrfoder,

ljus, allt.

Vi ska ta det

med ett slags glädje

över varandra, trots allt,

när vi liksom blåses

ut, bort.

Jacques Werup avled den 12 november 2016. Vid sin död efterlämnade han både nya dikter och en samling med ”små historier” av självbiografisk karaktär. Nu samlas dessa i en gemensam volym, Restaurangmusik/Spilla, som tillsammans speglar det mänskliga omgång, från lyriken till skrönan, som utmärkte Werups författarskap. Nu formuleras avskedet, kvickt och elegiskt, till existensen och till människan: ”den bevingade grisen som flyger i all sin låga magnifikans och höga maktlöshet”.

Vi ska ta spillet,

det gör till slut

alla. Spillet,

vad som blir över

att nyttja, ögon,

brädlappar, torrfoder,

ljus, allt.

Vi ska ta det

med ett slags glädje

över varandra, trots allt,

när vi liksom blåses

ut, bort.

Jacques Werup avled den 12 november 2016. Vid sin död efterlämnade han både nya dikter och en samling med ”små historier” av självbiografisk karaktär. Nu samlas dessa verk i två korresponderade mindre volymer, Spilla och Restaurangmusik, som tillsammans speglar det mänskliga omgång, från lyriken till skrönan, som utmärkte Werups författarskap. Nu formuleras avskedet, kvickt och elegiskt, till existensen och till människan: ”den bevingade grisen som flyger i all sin låga magnifikans och höga maktlöshet”.

Jacques Werup avled den 12 november 2016. Vid sin död efterlämnade han både nya dikter och en samling med ”små historier” av självbiografisk karaktär. Nu samlas dessa verk i två korresponderade mindre volymer, Spilla och Restaurangmusik, som tillsammans speglar det mänskliga omgång, från lyriken till skrönan, som utmärkte Werups författarskap. Nu formuleras avskedet, kvickt och elegiskt, till existensen och till människan: ”den bevingade grisen som flyger i all sin låga magnifikans och höga maktlöshet”.

Jazzmusikern Lennart "Lennie Blue" Olsson står på toppen omkring 1950. På Nalen spelar han med alla de stora namnen, och väntar på ett större, internationellt genombrott. Men hans självförbrännande glöd kommer emellan. Och allteftersom tiden lider blir flaskan mer än klarinetten hans egentliga instrument. Men när mörkret sänkt sig som djupast över Lennie får han en chans som inte är utan problem: han blir en omåttligt folkkär artist i ett av TV:s populära soffprogram. Med stor kärlek till jazzen och till människorna i dess värld har Jacques Werup skapat ett stycke jazzhistoria kring en av dess mer anspråkslösa berömdheter.

Vintern 2004 turnerar Jacques Werup och Lill Lindfors genom Sverige med föreställningen ”Levande tillsammans”. I ensemblen ingår ett par jazzmusiker med världsrykte. Umgänget med dem men också återupptäckten av ett fotoalbum från ungdomen framkallar hos Jacques Werup minnen från hans tid som späd jazzmusikant fram till debuten som författare.     Mot fonden av föreställningen tecknar han sin egen historia, där han med lätt hand och drastisk formuleringskonst porträtterar människorna han vuxit upp och levt med – föräldrarna, kvinnorna, vännerna. Under turnén iakttar han sig själv som författare samtidigt som han berättar om den unge pojkens osäkerhet och självöverskattning, om sårbarheten och äregirigheten, ja, allt det som gjort honom till just den han blev.      Jacques Werups skriver i sin spontant improviserade självbiografi med distanserande humor men också ömhet om en ung människas väg till konstnärskapet, men kanske ännu mer om en människas längtan efter att få bli sig själv.      Med Levande tillsammans ansluter han sig till raden av svenska diktare som i den självbiografiska berättelsens form ger nycklarna till sitt författarskap.

Pressröster om Hundra dikter (2005)

”Dikt som behandlar de frågor vi alla brottas med i våra liv: kärleken, ensamheten, åldrandet. Dikt som kan fungera som uppmuntran och som tröst.     Brukspoesi. I min värld kan dikter nog inte få ett finare omdöme.” Sydsvenska Dagbladet

””Hans vackert formade strofer hänvisar till ett riktigt, utvalt poetliv som vi alla föreställer oss det. Bräddfullt av djupa och stora, om också ofta ganska olyckliga känslor. Men de gör det på ett inbjudande och inte det minsta snobbigt sätt, och erbjuder så också den tristaste bokhållarsjäl en aning av identifikation inför det stora mörker som väntar oss alla.” Svenska Dagbladet

På en feministisk författarkonferens i Bulgarien upptäcker den franske underhållningsförfattaren Pierre Charles Olivetti att han håller på att "bli gammal". När den erotiska diktarinnan Ana Carmena - "en verklig skönhet" - utan förvarning biter honom i örat, sätter det igång en medelålderskris med ödesdigra konsekvenser inte bara för Olivetti själv utan också för hans familj och hans författargärning. Skrivandet är en lika dålig medicin mot livskrisen som hans drömmar om att skaffa sig en älskarinna.I våndan över att livet tycks ha tagit slut, och därmed kärleken, blir han allt mer självupptagen och krävande. Hustrun, den sakliga Vanja Olivetti, plågar han med sin fixa idé om en passion över allt förnuft. Bilden av henne blir ett fängelse för dem båda. Till slut förlorar han kontrollen över vad som är verkligt eller bara uppdiktat av honom själv.Kulmen - "en tragikomisk klimax i det stora formatet" - inträffar i Paris efter en mässa i Notre-Dame där Olivetti själv uppträder som uppläsare. Där, på höjden av sin författarkarriär, blir hans fall så mycket ömkligare. Varken Ana Carmena eller hustrun kan hindra hans ras ner i ensamhetens avgrund, varken konsten eller älskarinnorna; för Pierre Olivettis del återstår bara ett upphöjt utanförskap.

Oldboy är en smärtsam, komisk berättelse om det manliga klimakteriet. Pierre Olivetti är en både cynisk och löjeväckande antihjälte, besläktad med huvudpersonerna i såväl Casanovas senare resor (1979) som i Pornografens död (1988), två av Jacques Werups mest prisade romaner. En egoistisk och pinsam men samtidigt märkligt hjärtknipande gestalt i ett manligt universum skildrat med en ironisk fermitet som leder tankarna till en Philip Roth eller Anthony Burgess.

Med sin lilla stad som utsiktspunkt ser Jacques Werup tillbaka på ett långt liv som författare i bok och på scen. Med utgångspunkt i en hjärtsjukdom som förföljt honom en längre tid söker han en ny andning i tillvaron, på sina promenader runt staden minns han människor han vuxit upp med och arbetat med. Modern, fallen efter den sefardiske juden Nessim från Bulgarien, matthandlaren himself. Och fadern, som motvilligt tog över matthandeln från sin svärfar, och som djupt ogillade att sonen valde klarinetten före juridiken. Han minns Ernst Hugo Järegård och Lasse Holmqvist, ett oväntat möte med Jimi Hendrix tillsammans med snuskhummern, mytomanen och låtskrivaren Johnny Bode. Och han går i spåren av sig själv i Prag, där han en gång på sextiotalet uppträdde under falsk identitet, som den amerikanske jazzvirtuosen Cyril Ashe, och blev bländad av dansösen Eva Tichá.

Medan jag levde är en självironiskt humoristisk och djupt allvarlig minnesbok, som handlar om att handskas både med sitt eget åldrande och sina egna proportioner. Jacques Werup har förmågan att se misslyckanden som tillgångar, och berättar med lika stor värme om de gånger som det gått bra som när det gått riktigt illa.

"Jag vet inte säkert var gränsen går mellan den naturliga fallenheten, kombinationssnillet, och en moralisk föresats. Där finns en glidning; och bland annat är det den som gör honom till en så spännande, i all sin distinkta egenart oberäknelig författare."

Träffande ord av litteraturkritikern Bengt Holmqvist om Jacques Werup. "Mellan rotfrukt och måne" utkom 1983 och är ett dikturval som sträcker sig från "Ett å... Två å... Tre å... Fyr!" från 1971 till och med 1982 års "Den skräddarsydda sorgen". I sin uppläsning tar Jacques Werup med lyssnaren på en resa från poetens barndom i Malmö, till leran och regnet på ett Österlen som uppvisar föga likheter med det sommarparadis det ofta beskrivs som, till det mondäna och vemodiga Paris. Lyrik som famnar allt mellan rotfrukt och måne.