Paris, särskilt invandrarstadsdelen Belleville, har under 1980-talet varit Jacques Werups alternativa ”hembygd”. Han har därifrån i dikter och prosa skildrat världsstaden så personligt att man talar om en speciell ”werupsk” stil – en vital förening av högt och lågt, självutlämnande livsberusning och illusionslös klarsyn, medkänsla och humor hand i hand med besk ironi.

I den här Parisboken anknyter Jacques Werup till den reportageform som i Handbagage (1986) lovordades och av kritikerna upplevdes som en renässans för genren. Den elektroniska synden (1989) är en samling motiv från ett mångskiftande Paris, från en ”provins” som, med författarens formulering, ”har underförstådda anspråk på att vara ett nav kring vilket omvärlden rör sig”.

Den elektroniska synden handlar till en del om kulturella fenomen à la mode men i synnerhet om sådana subkulturella märkvärdigheter som gör Paris till en metropol, där ”inte ens massmediernas sanningar är särskilt genomgripande”. En blandning artiklar om möten med människor, miljöer och läsning, en exposé över en stad som på gott och ont rymmer alla motsägelser, alla kulturer och samhällen, ja, själva kollisionen mellan historien och framtiden.

Paris, särskilt invandrarstadsdelen Belleville, har under 1980-talet varit Jacques Werups alternativa ”hembygd”. Han har därifrån i dikter och prosa skildrat världsstaden så personligt att man talar om en speciell ”werupsk” stil – en vital förening av högt och lågt, självutlämnande livsberusning och illusionslös klarsyn, medkänsla och humor hand i hand med besk ironi.

I den här Parisboken anknyter Jacques Werup till den reportageform som i Handbagage (1986) lovordades och av kritikerna upplevdes som en renässans för genren. Den elektroniska synden (1989) är en samling motiv från ett mångskiftande Paris, från en ”provins” som, med författarens formulering, ”har underförstådda anspråk på att vara ett nav kring vilket omvärlden rör sig”.

Den elektroniska synden handlar till en del om kulturella fenomen à la mode men i synnerhet om sådana subkulturella märkvärdigheter som gör Paris till en metropol, där ”inte ens massmediernas sanningar är särskilt genomgripande”. En blandning artiklar om möten med människor, miljöer och läsning, en exposé över en stad som på gott och ont rymmer alla motsägelser, alla kulturer och samhällen, ja, själva kollisionen mellan historien och framtiden.

Paris, särskilt invandrarstadsdelen Belleville, har under 1980-talet varit Jacques Werups alternativa ”hembygd”. Han har därifrån i dikter och prosa skildrat världsstaden så personligt att man talar om en speciell ”werupsk” stil – en vital förening av högt och lågt, självutlämnande livsberusning och illusionslös klarsyn, medkänsla och humor hand i hand med besk ironi.

I den här Parisboken anknyter Jacques Werup till den reportageform som i Handbagage (1986) lovordades och av kritikerna upplevdes som en renässans för genren. Den elektroniska synden (1989) är en samling motiv från ett mångskiftande Paris, från en ”provins” som, med författarens formulering, ”har underförstådda anspråk på att vara ett nav kring vilket omvärlden rör sig”.

Den elektroniska synden handlar till en del om kulturella fenomen à la mode men i synnerhet om sådana subkulturella märkvärdigheter som gör Paris till en metropol, där ”inte ens massmediernas sanningar är särskilt genomgripande”. En blandning artiklar om möten med människor, miljöer och läsning, en exposé över en stad som på gott och ont rymmer alla motsägelser, alla kulturer och samhällen, ja, själva kollisionen mellan historien och framtiden.