Gerda Antti – författare

Gerda Antti har skrivit en lång rad upp­skattade böcker om människors liv och vardag; den senaste, som kom 2020, har titeln Här i världen. I den nya boken, "Alla mina dagar", fortsätter hon sina allvarliga men även småroliga funderingar kring livet, döden och allt som är Inte värre än vanligt, för att citera en av hennes boktitlar. Den obändiga livsgnistan är Gerda Anttis drivkraft.

Gerda Anttis förra bok, Livet omkring, kallade hon ”funderingsboken”, och "Här i världen" kan ses som en fortsättning på hennes funderingar över livet hon har närmast omkring sig, och på det som händer i stora världen med dess obegripliga elände ingen kan rå på. Liksom döden när den knackar på dörren. Men livsgnistan, klokheten och den underfundiga humorn möter vi som alltid i Gerda Anttis böcker.

”Jag hör det själv ibland att jag pratar för mig själv, jag säger: Ja, här sitter du på arslet, Nora Karlsson, och ingen minsta nytta är det med dig, så vad ska du göra nu med den här tampen utav liv som du har kvar.”Nora bor sen några år på äldreboendet Gullvivan, men än är hon inte helknasig, konstaterar hon, och buss kan hon åka på egen hand. Och hennes ”tänkeri”, som hon kallar det, är det inget fel på. Nora är en uppfriskande skarpsynt kvinna som nagelfar både sitt eget handlande under ett långt liv och allt elände som hänt och fortfarande händer i världen utanför Gullvivan. Inga snälla tankar alltid men mycket roande.Livsklokheten och den förlösande humorn är Gerda Anttis kännemärken, och hennes inlevelsefulla skildring av Nora och hennes tankar formar sig till ytterligare ett oförglömligt kvinnoporträtt.

Livet omkring är en ”funderingsbok” med betraktelser över det ”begripliga” livet, det Gerda Antti har närmast omkring sig var dag. Hon skriver om naturen, djuren, människor hon möter, om den livgivande kärleken, om att åldras och om döden, den obevekliga. Hon blickar även ut över den stora världen, den obegripliga, där politiker och diktatorer styr över såväl stridsvagnar som barnvagnar. Liksom i Gerda Anttis tidigare böcker genomsyras texterna av hennes lysande formuleringsförmåga och drastiska humor.

I denna fristående fortsättning på Ett ögonblick i sänder och Jag reder mig nog återknyter vi bekantskapen med Astrid som bor på den östgötska landsbygden.

Damfrisörskan Gunbritt har tröttnat på sin bilmekande make Einar. Hon är 48 år och har en älskare och nu ska hon skiljas, anförtror hon Astrid. Astrid som en gång känt likadant när hon inledde sitt förhållande med Birger - tänker att vad är det för en klubba som slår en i huvudet strax före femtio? Är det ha-rätt-till-lite-roligt-i-livet-innan-man-dör-klubban? I Gunbritts fall blir konsekvenserna förödande.

Astrids granne Signe ligger på sjukhus och in i hennes hus flyttar systerdottern Agneta med tre barn och sin nye kille Benny. Barnen har hon med tre olika karlar och Benny är just utsläppt från fängelset. Efter en kort tid är huset en sophög, trädgården i ruiner och Benny har sålt Signes folka.

Detta kaos omger nu Astrid och grannarna lantbrukarparet Annalisa och Sven och de kluriga gubbarna Gustaf och Kalle. Deras lugna tillvaro har plötsligt ställts på ända.

Allt detta betraktas genom Astrids kloka, medkännande och spjuveraktiga ögon. Man ler igenkännande åt hennes träffsäkra reflektioner och fylls av tacksamhet över att det i Sverige finns en författarröst som Gerda Anttis.

Med värme skriver Gerda Antti om sjukhuspersonal som trots stress och nedskärningar har tid och ork att medmänskligt och varsamt vårda patienterna. Och hon rasar över karlar som misshandlar och startar krig. Hon berättar om hur man kan känna sig som en ardenner i Paris, hur pengar kan lukta och hur man som rik änka får friarbrev undertecknat av "auktoriserad sol-och-vårare". I det avslutande kapitlet riktar hon in örat mot livsrekvisitan, den som man har mer eller mindre av, men alltid mer än man tror.

Få kan så träffsäkert som Gerda Antti skildra den svenska vardagen. Med glimten i ögat och med vass penna tränger hon inte bara in i den svenska folksjälen utan angriper också världens orättvisor.

I Dessa dagliga dagar samsas kåserier från Östgöta Correspondenten och nyskrivna texter, där vi får följa henne i allt från morgonsysslor till bestyr vid fågelbordet, "Gerdas Pick-up-bar".

”Det är mycket med det jordiska”, suckar Ulla ibland, men det är ingen uppgiven kvinna som talar. ”Det är så att jag inte tror på snällhet, jag tror på kriget. Det är erfarenheterna av att vara snäll som har lärt mig det.”

Den femtioåriga Ulla är läkarsekreterare på den lilla ortens vårdcentral och gift med Sture. Äktenskapet har haft sina svackor men kriserna är övervunna. På övervåningen har Ullas alkoholiserade syster inkvarterat sig för gott, tycks det, och kräver förståelse och omvårdnad utan att själv ge något.

Dottern Karin, vars man håller på att lämna henne och barnen för en annan kvinna, kräver också förståelse och Ullas ständiga dilemma är hur pass mycket hon kan lägga sig i dotterns liv. Hur hon än gör tycks det bli fel.

Det är mycket Ulla har anledning att reflektera över från sin utsiktsplats ”mitt i livet”, och det är ett sannskyldigt nöje att befinna sig i hennes sällskap. Det är mycket med det jordiska är den första av två romaner om Ulla, och åtföljs av den fristående fortsättningen Fjärrvärme.

Egentligen borde jag vara nöjd med min tillvaro, tänker Astrid ofta. Hon är mycket fäst vid den vackra gamla gården, där hon bor med sin betydligt äldre man, Lennart. Och hon är lycklig de stunder hon får väva och sköta om sina får eller umgås med svärmodern Alma. Utifrån sett är allt en idyll, men Astrid tycker att hon lever "ett sånt fult liv". Hennes känslor för mannen pendlar mellan stark ömhet och ett förakt för hans förnöjsamhet. I hemlighet har hon en älskare, och med honom kan hon leva ut den förbehållslösa kärlek hon längtar efter.

Då Lennart plötsligt dör blir chocken och sorgen förlamande. Hon plågas av allt som förblev ouppklarat mellan dem, av sin oärlighet mot honom och av att hon aldrig förmådde älska honom. Släktingarnas rotande i hennes sorg blir alltför plågsam och hon söker skydd och tröst hos Alma, som genom sitt ordknappa men kärleksfulla väsen hjälper Astrid genom sorgen.

I Ett ögonblick i sänder har Gerda Antti med stor inlevelse och psykologisk precision skildrat svårgripbara och ömtåliga känslor. Romanen är dessutom en realistisk skildring av ett stycke svensk landsbygd. Författarinnans kvickhet och milda ironi röjer ett mästerligt handlag, liksom hennes förmåga till närhet och medkänsla i människoteckningen.

I Fjärrvärme återknyter vi bekantskapen med läkarsekreteraren Ulla, huvudpersonen i Gerda Anttis förra roman Det är mycket med det jordiska.

Hon lever med sin Sture, som mera är det praktiska handlagets man än ordets, och på övervåningen har den alkoholiserade systern Gun långtidsparkerat.

Dottern Karin försöker anpassa sig till sitt nya liv som frånskild med två barn, och Ullas ständiga dilemma är: ska hon eller ska hon inte lägga sig i dotterns liv? Hur hon än gör tycks det bli fel.

På Ullas arbetsplats, vårdcentralen i Gudhem – i folkmun omdöpt till fjärrvärmen – blåser det nya vindar. Valborg från personalenheten i stan har dragit in med buller och bång för att handleda och projektleda personalen i det ena och det andra.

Det är mycket Ulla har anledning att reflektera över från sin utsiktsplats "mitt i livet", och det är ett nöje att befinna sig i hennes sällskap när hon både respektlöst genomskådande och varmt medkännande funderar kring fjärrvärme och närvärme i relationerna människorna emellan.

Inte värre än vanligt består av fyra noveller, som alla har något väsentligt att säga om kvinnors situationer och relationer, problem, kriser, humor och överlevnadskonst.

Gerda Antti skriver om hur det är när kärleken, värmen, fattas både för barn och vuxna. Hennes berättelser är fängslande och angelägna och hennes psykologiska insikter och förmåga att förmedla dem gör det till synes mest triviala lysande på ett självklart sätt. Men inte minst betraktar Gerda Antti människor och ting på svensk landsbygd med en blick fylld av humor, varför Inte värre än vanligt också är en mycket rolig bok.

Astrid flyttar från släktgården där hon bott under hela sitt äktenskap med Lennart, som nyligen avlidit. Hon vill komma bort från minnen och påträngande släktingar.

Astrid är en begåvad, livsbejakande och känslomässigt rikt utrustad kvinna i femtioårsåldern, som levt i ett instängt äktenskap där hon aldrig fått växa fritt. Hennes sorg rymmer en stark känsla av skuld för att hennes kärlek till Lennart tog slut.

I hennes liv finns en annan man, Birger – gift, med tre barn. De korta stunder de ses känner Astrid att allt stämmer och upplever en förtrolighet, sinnlighet och glädje som hon saknade i sitt äktenskap.

Klarsynt och med unik förmåga till inlevelse tecknar Gerda Antti ett oförglömligt porträtt av Astrid och hennes tankar och funderingar kring den viktiga roll som kärleken – lycklig som olycklig – spelar i människans liv. Livet på landsbygden och människorna i Astrids närhet, goda som onda, skildras med Gerda Anttis lika ofta drastiskt kärva som ömsinta humor.

Det känslomässiga armod som kvinnan i titelnovellen Kväll efter kväll lever i driver henne till en desperat handling. Gerda Antti beskriver detta kvinnoöde med återhållen medkänsla. Hon berättar om ett barns död vid födelsen i Tre brev från Judit, och skildrar hemmadotterns kvava, trögflytande tillvaro i Söndag. Överallt ser hon stukade förhoppningar, hur livet böjs, sviks och viker av: genom ett misslyckat frieri i Daniel Eriksson Frohm, en död hundvalp i Nauru. Men Gerda Antti ser också på människorna med humor – den avslutande novellen Författarinnan är ett komiskt mästerverk.

Kväll efter kväll, som kom ut 1965, var Gerda Anttis första prosabok. Den väckte inte mycket uppseende då, men efter hennes stora genombrott med Inte värre än vanligt kan dessa berättelser läsas med nya ögon. De avslöjar en författarinna med säker behärskning av sina konstnärliga medel: intensitet, nykter medkänsla, fin blick för naturen och en ständigt närvarande humor.

I Gerda Anttis två romaner Det är mycket med det jordiska och Fjärrvärme heter huvudpersonen Ulla, en femtioårig gift läkarsekreterare på en vårdcentral i ett litet samhälle.     Hennes äktenskap med Sture, som mera är det praktiska handlagets man än ordets, har haft sina svackor och den stora ledan har ibland gripit henne, men kriserna är övervunna.     Ulla och Sture har tagit sig an hennes alkoholiserade syster, som tycks ha inkvarterat sig i deras hem för gott och kräver förståelse och omvårdnad utan att ge något i gengäld. Ulla oroar sig för dottern Karin, vars man håller på att lämna henne och barnen för att "förverkliga sig själv" med en annan kvinna.     Det är mycket Ulla har anledning att reflektera över från sin utsiktsplats "mitt i livet", och det är ett sannskyldigt nöje att befinna sig i hennes sällskap när hon både respektlöst genomskådande och varmt medkännande funderar kring fjärrvärme och närvärme i relationerna människor emellan.

Det är mycket med det jordiska utkom första gången 1987 och Fjärrvärme 1991.

Astrid bor med sin man Lennart på en vacker gammal gård på den östgötska landsbygden. Utifrån sett är allt en idyll och hon är lycklig de stunder hon får väva och sköta om sina får, men äktenskapet hotar att kväva henne. När Lennart plötsligt avlider rymmer hennes sorg en stark känsla av skuld för att hennes kärlek till honom inte räckte till och att hon haft en älskare vid sidan om.

Detta är upptakten till romanerna om Astrid. Gerda Antti tecknar ett oförglömligt porträtt av en livsbejakande och känslomässigt rikt utrustad kvinna och hennes tankar kring den viktiga roll som kärleken – lycklig som olycklig – spelar i människans liv.

De tre romanerna om Astrid, Ett ögonblick i sänder, Jag reder mig nog och Bara lite roligt... presenteras här samlade i en volym. Romanerna ger en träffsäker bild av ett stycke svensk landsbygd, och människorna i Astrids närhet skildras med Gerda Anttis lika ofta drastiskt kärva som ömsinta humor.

I titelnovellen möter vi några av dem, ”ungjävlarna”, barn som fötts till världen utan att ha den kupade handen över sig, livlinan som ger själen näring, och vilkas väl och ve istället avgörs i domstolarna. Vuxna barn finns här också, som dottern som ständigt kräver att lilla mamsen ska ställa upp med kort varsel. Men drivna för långt kan även mödrar göra uppror.

Andra upproriska vi möter är kvinnor som blivit svikna men som reser sig med kraft, och äldre människor som i en alltmer otrygg värld uttrycker eldfängda tankar och beska åsikter och inte bryr sig om att vara ett dugg politiskt korrekta. Kanske beroende på att deras bild av verkligheten inte stämmer med den politikerna målar upp.

Som alltid hos Gerda Antti, denna livsintresserade författare, finns i hennes såväl oroande som roande novellsamling humorn och medkänslan, de skarpa iakttagelserna och reflektionerna över våra liv, över givande och tagande, oberoende och behov, över världsångesten som greppar en i sina klor och som – enligt vissa – borde överlåtas på socialstyrelsen att klara ut.

Gerda Antti ser på människan med en oförvillad blick, som rymmer ömhet och humor och en liten skärva elakhet. Därför kan hon med några snabba ironiska stick punktera den mest uppblåsta överhetsperson. Det hon älskar är det stilla livet kring gården vid sjön i Östergötland.

I de kåserier Gerda Antti regelbundet skrev i Östgöta Correspondenten mönstrar hon både hög och låg som kommer i hennes blickfält. Hon berättar om årets gång: om snöskottning och isfiske, om de första snödropparna, om odlarens förhoppningar och skördarens besvikelser … Hon har rest i Sverige och i Egypten, hon har varit bjuden på middag till kungen i slottet, deltagit i doktorspromotion och varit ute på uppläsningsturnéer. Hon har våndats vid skrivmaskinen, då orden inte velat komma.

I boken ingår också några längre stycken, till exempel Livet börjar i köket, där hon berättar om sin barndom högst uppe i Tornedalen.

Varav hjärtat är fullt är en riktig Gerda-Antti-bok, som kommer att glädja hennes hundratusentals beundrare.

Gerda Anttis förra bok, Livet omkring, kallade hon ”funderingsboken”, och "Här i världen" kan ses som en fortsättning på hennes funderingar över livet hon har närmast omkring sig, och på det som händer i stora världen med dess obegripliga elände ingen kan rå på. Liksom döden när den knackar på dörren. Men livsgnistan, klokheten och den underfundiga humorn möter vi som alltid i Gerda Anttis böcker.

Gerda Antti har skrivit en lång rad upp­skattade böcker om människors liv och vardag; den senaste, som kom 2020, har titeln Här i världen. I den nya boken, "Alla mina dagar", fortsätter hon sina allvarliga men även småroliga funderingar kring livet, döden och allt som är Inte värre än vanligt, för att citera en av hennes boktitlar. Den obändiga livsgnistan är Gerda Anttis drivkraft.

Vera heter huvudpersonen i Gerda Anttis nya roman. En medelålders kvinna som bor på landet i en by där så gott som allt är nedlagt utom kyrkan och kyrkogården. Vera är sjuksköterska och arbetar på lasarettet i stan några mil bort men bor kvar på gården som fram till Sigges, hennes mans, död några år tidigare var en bondgård i fullt bruk. I det närliggande samhället har sonen Ville bilverkstad och lagar traktorer och jordbruksmaskiner.   Jag har tre olyckor i livet, konstaterar Vera. Saknaden efter Sigge är tung och när han gick bort kändes det som om hon miste sin halva. Svärdottern, tandläkaren Ylva, kände hon sig aldrig hemma med, och nu har Ylva övergivit Ville och flyttat till Norge med en ny karl. Och med sig tog hon Benjamin, Veras enda barnbarn, som efter skilsmässan far som en jojo mellan föräldrarna.   Vera, vars tankar är allt annat än formade efter trender och modenycker, funderar på sitt sträva genomskådande vis och med sin förlösande drastiska humor över stort och smått i livet, över sorg och oro och ängslan, och över människorna med sina fel och brister. Men hon är långt ifrån någon uppgiven kvinna hos henne finns även en stark livsbejakelse och förundran över vad livet för med sig. Livet som skriver sina kapitel.   Med sin nya efterlängtade roman har Gerda Antti skapat ännu ett oförglömligt kvinnoporträtt och det är få som likt henne kan skildra svensk landsbygd av idag och livet och kärleken bland vanliga människor.

Vi hade gift oss på gamla dar som man säger och varit gifta i många år, och då blir det av den där förälskelsen i bästa fall en mindre hjärtklappande sort och en mindre blåögd kärlek, nästan som husmanskost kan det bli. Och idag, som vuxen, som mer vuxen, snart i den ruttna åldern över 65, den enda jag kan säga att jag tycker mycket om, det är David.

När Marit vid 54 års ålder gifter sig med David, storbonde med släktgård som gått i arv i århundraden, blir det ett gott äktenskap fram till den dag då David råkar ut för en svår olycka. Hennes stronga och dugliga David, van att styra och ställa med allt på gården, blir alltmer åsidosatt när hans son Peje tar sig allt större friheter som om fadern inte längre är att räkna med. Marit slutar sitt arbete som sjuksyster för att David behöver henne under den långa konvalescensen, men hon är långt ifrån någon daltare och tycker att hon även skulle ha tid för egen verksamhet på gården.      Men när hon lägger fram sina jobbplaner stöter hon på starkt motstånd och relationen mellan far och son, och mellan Marit och David, drivs till sin spets. Marit är ingen värnlös kvinna och tar gärna strid, men i sitt första äktenskap blev hon gruvligt sviken. Ska nu också David svika henne?

Likt flera huvudpersoner i Gerda Anttis tidigare romaner är Marit en kvinna som funderar över mycket, stort som smått. Med rättmätig ilska och samtidigt en förlösande humor kretsar hennes tankar kring maktfullkomliga karlar och svagsnälla kvinnor, kring handlingsmönster vi inte tycks komma ur, kring utbrända själar och för lite eller för mycket kärlek. Inte minst rannsakar hon sig själv och självinsikter är sällan skrattretande saker, som hon säger.      Gerda Antti har skrivit en både spännande och klok roman, en bok som man vill stryka under i, citera ur och stoppa in i sitt eget erfarenhetsförråd.

"Vi hade gift oss på gamla dar som man säger och varit gifta i många år, och då blir det av den här förälskelsen i bästa fall en mindre hjärtklappande sort och en mindre blåögd kärlek, nåstan som husmanskost kan det bli. Och idag, som vuxen, som mer vuxen, snart i den ruttna åldern över 65, den enda jag kan säga att jag tycker mycket om, det är David." När Marit vid 54 års ålder gifter sig med David, storbonde med släktgård som gått i arv i århundraden, blir det ett gott äktenskap fram till den dag David råkar ut för en olycka. Hennes stronga och duglida David, van att styra och ställa med allt på gården, blir alltmer åsidosatt när hans son Peje tar sig allt större friheter som om fadern inte längre är att räkna med. Marit slutar sitt arbete som sjuksyster för att David behöve henne under den långa konvalescensen, men hon är långt ifrån någon daltare och tycker att hon även skulle ha tid för egen verksamhet på gården. Men när hon lägger fram sina jobbplaner stöter hon på starkt motstånd och relationen mellan far oxh son, och mellan Marit och David, drivs till sin spets. Marit är ingen värnlös kvinna och tar gärna strid, men i sitt första äktenskap blev hon gruvligt sviken. Ska nu också David svika henne? Likt flera av Gerda Anttis tidigare romaner är Marit en kvinna som funderar över mycket, stort som smått. Med rättmätig ilska och samtidigt en förlösande humor kretsar hennes tankar kring maktfullkomliga karlar och svagsnälla kvinnor, kring handlingsmönster vi inte tycks komma ur, kring utbrända själar och för litet eller för mycket kärlek. Inte minst rannsakar hon sig själv och självinsikter är sällan skrattretande saker, som hon säger. Gerda Antti har skrivit en både spännande och klok roman, en bok som man vill stryka under i, citera ur och stoppa in i sitt eget erfarenhetsförråd.

”Jag hör det själv ibland att jag pratar för mig själv, jag säger: Ja, här sitter du på arslet, Nora Karlsson, och ingen minsta nytta är det med dig, så vad ska du göra nu med den här tampen utav liv som du har kvar.”Nora bor sen några år på äldreboendet Gullvivan, men än är hon inte helknasig, konstaterar hon, och buss kan hon åka på egen hand. Och hennes ”tänkeri”, som hon kallar det, är det inget fel på. Nora är en uppfriskande skarpsynt kvinna som nagelfar både sitt eget handlande under ett långt liv och allt elände som hänt och fortfarande händer i världen utanför Gullvivan. Inga snälla tankar alltid men mycket roande.Livsklokheten och den förlösande humorn är Gerda Anttis kännemärken, och hennes inlevelsefulla skildring av Nora och hennes tankar formar sig till ytterligare ett oförglömligt kvinnoporträtt.