Visar resultat för..."Edition Diadorim"

Ailton Krenak (f. 1953) är en av Brasiliens mest kända tänkare. Hans aktivism bidrog till att landets konstitution 1988 fick ett kapitel om urfolkens rätt till sina landområden. Därmed skyddas livsviktiga ekosystem i Amazonas mot exploatering, även om attackerna mot skogen och floderna fortsätter. Krenaks civilisationskritik riktas mot en tidsålder som ständigt accelererar tiden och ett kapitalistiskt system som drivs av ständig tillväxt och exploatering. Alternativet är en vändning med en helt annan syn på människan och hennes plats i naturen. Konsten att mötas visar vägen mot en värld av affektiva allianser, mångfald och återskogning.

Urtida framtid. Hälsningar till floderna: Ur en urtida, ursprunglig tid kom en bild till mig. Jag såg sju eller åtta barn som färdade på en flod i en kanot. Barnen paddlade i taktfast rytm och deras åror snuddade lätt vid vattenytan, lugnt och harmoniskt. De levde i en barndomskänsla som deras stam Yudja-folket har gett ett namn: att leva nära den arkaiska tiden.

Floderna, dessa varelser som har levt och formats i så många olika världar, talar till mig och säger att om vi kan tänka oss en framtid så är den urtida, eftersom den redan är här. Och jag tror att alla varelser som vi kan föreställa oss som framtida är våra samtida reskamrater, även de som är oförglömliga och kommer från förr i tiden.

För tidens gång blir till sist en distraktion, om vi vill göra inkännande observationer av planeten. Men eftersom vår planet är Pacha Mama och saknar gränser, så spelar det ingen roll om vi befinner oss över eller under Rio Grande; vi är överallt, eftersom våra förmödrar och förfäder, floderna-bergen, existerar i allt. Ailton Krenak

Ailton Krenak (född 1953) är författare och filosof från ursprungsfolket krenak i Brasilien.

”Om drömmen, om Jorden” är hans passionerade vittnesmål om hoten mot planetens berg, skogar och floder. I hans by fortsätter floden Watu, Rio Doce, att sjunga dag som natt medan järnmalmstågen från gruvorna dundrar förbi. På sin väg mot Atlanten förenas Watu med andra floder i en konfluens, ett sammanflöde av strida strömmar. Men vem lyssnar till flodernas röster i en värld som visar sig som en avgrund mellan natur och kultur? ”Jag kan inte föreställa mig något som inte är natur”, säger Ailton Krenak.

”Det finns ett berg på motsatta sidan av floden Rio Doce som vakar över byn där vi bor. I morse var berget insvept i drivande dimmoln, sedan föll regnet och nu rör sig molnen högt över krönet. Det räcker att betrakta berget en stund för att känna hur ens egen smärta lindras. Livet färdas genom allt, färdas genom klipporna, genom ozonskiktet, genom isen. Livet färdas från oceanerna mot fastlandet, från norr till söder, som en vind i alla riktningar. Istället för att tänka oss Jorden som en organism som andas, vilket är mycket svårt, kan vi tänka oss att livet migrerar genom berg, dalgångar, floder, skogar. Vi har gjort livet så banalt att människor tror att ”liv” bara är ett ord. Eftersom det finns ord som ”vind”, ”eld”, ”vatten”, tror många att det finns ett ord för ”liv”, men så är det inte. Liv är transcendens, liv existerar bortom ordboken, liv kan inte definieras.”

Ailton Krenak var den som 1987 ledde urfolkens rörelse i den brasilianska kongressen som ledde till att deras rätt till sina landområden fick ett särskilt kapitel i Brasiliens nya grundlag 1988. Detta har idag en stor betydelse för att skydda de återstående skogarna och floderna i Amazonas mot invasioner och rovdrift.

"I araukarians tecken. Anteckningar om (försvinnande) barrträd” är en samling essäer vars ledmotiv är den utrotningshotade brasilianska tallen araukaria (Araucaria angustifolia). Araukarian är ättling till ett urtida träd som växte i Gondwanaland för 250 miljoner år sedan, och som en gång täckte södra Sydamerika med sina bergsfuktskogar. Nu återstår endast en procent av den ursprungliga skogen. 2006 undertecknades lagen om Atlantskogen som fridlyste araukarian, efter hundratals år av hård exploatering. Men araukarian är ett resilient träd som kan bli 700 år gammalt. Därför får titelns ord (försvinnande) stå inom parentes. Boken är illustrerad av fotografier från araukarians bergsfuktskogar av Daniel Eyvind Meyer från Fauna & Flora International i Cambridge.

Boken som bygger på dagboksanteckningar 2019-2022 berättar om det brasilianska urfolket mbyá-guaranís sånger, landskap och mytiska vandringsled över Sydamerika, Caminho de Peabiru, som sträcker sig 4000 km genom araukariaskogar.

Boken handlar om hur träd kan bli tecken som skapar korrespondenser mellan skilda kulturer och tidsuppfattningar. Här skildras en klimataktion med Extinction Rebellion i London 2019, de japanska mitsuminegranarna i Göteborgs botaniska trädgård och det unika mammutträdet i Cambridges botaniska trädgård. Världens högsta träd, mammutträdet, är också utrotningshotat och skyddas därför på hemliga platser i Kaliforniens bergstrakter. 

I sin bok One Another presenterar bildkonstnären Cecilia Brandt ett urval målningar och fotografier samt poesi från olika tider, av Pindaros, Meng Haoran, Jalal al-Din Rumi, Osip Mandelstam, Edith Södergran, Nelly Sachs, Olav H Hauge, Pär Lagerkvist, Mahmoud Darwish och Maria Pawlikowska-Jaznorzewska. I dikten In Jerusalem talar Mahmoud Darwish om en spöklik, förvirrad vandring i en stad som tre världsreligioner definierar som sitt "hem", en stad härjad av krig: I walk as if I were another. Några av Cecilia Brandts egna texter och dikter finns med i samlingen.

Boken kretsar kring den buddhistiska gudinnan Guan Yin och Jungfru Maria. De framträder som två figuriner, fotograferade under olika årstider, ofta nära vatten. På omslaget som visar ett öppet vatten mot en vidsträckt himmelsk och hög horisont framträder Guan Yin och Jungfru Maria  på bokens invikta flikar, som om de stod på vakt kring det vida vattnet, som om de vore himlavalvets karyatider. Båda gestalterna bär fram medkänsla och barmhärtighet och har stora likheter, trots att de har sitt ursprung i skilda kulturer och världsdelar. 

I förordet skriver Cecilia Brandt om hur hon sökte sig fram för att konstnärligt gestalta den existentiella känslan av samhörighet, som symboliseras av mötet mellan Guan Yin och Jungfru Maria, och i urvalet dikter i boken. Hennes verk finns i offentliga miljöer och har visats på gallerier och konsthallar i Sverige, senast på Nemeshallen i Mölnlycke Kulturhus, under GIBCA 2025.