Akademi – serie

Innehåller bland annat: Om vidskepelse och religiös extas, Om vältalighet, Epikurén, Stoikern, Om självmord, Om själens odölighet. Med förord av Fil. Dr. Robert Callergård.

Få filmer ses med en så skeptisk blick som just skräckfilmer, och de tycks provocera människor både visuellt och moraliskt. Men Jonas Danielsson ger i denna bok en bild av skräckfilmsfantasterna, som omhuldar denna genre. Författaren vill ge en djupare förståelse av en skräckfilmsfantasts känslomässiga reaktioner inför en skräckfilm. Hur förhåller sig egentligen tittarna till filmerna? De erfar inte bara en rad känslomässiga stämningar då de ser en skräckfilm, de reflekterar också över dessa känslor och ifrågasätter sina olika upplevelser. I denna bok diskuteras därför både de emotionella upplevelserna och den intellektuella diskussion som skräckfilmstittandet medför. Jonas Danielsson är själv skräckfilmsbrukare och etnolog vid Institutionen för kultur och medier, Umeå universitet. Skräckskönt är hans doktorsavhandling och ingår i förlagets SERIE AKADEMI och i Umeå universitets serie ETNOLOGISKA SKRIFTER. "NU HAR SVERIGE FÅTT ännu ett välkommet tillskott till diskussionen av genren i form av Jonas Danielssons doktorsavhandling vid Umeå universitet, "Skräckskönt" (...)den är som en zombiefilm av Lucio Fulci - innehåller grova missar men-är gjord med visst driv som ofta saknas i akademiska texter och i grunden stämmer säkert hans resultat". (DN)

I över tjugo år har begrepp som mjukisman och velourpappa använts för att beskriva män som på 1970-talet tog avstånd från det som kallades "den traditionella mansrollen" och istället försökte skapa nya, alternativa mansideal. Mjukismannen och velourpappan har alltsedan dess använts som avskräckande exempel på hur män inte bör vara. De ansågs ha gått över gränsen för den accepterade maskuliniteten och därmed ha blivit för mjuka och veka. Men fanns de på riktigt och vilka idéer om män och maskulinitet hade de? I Befria mannen! studeras den svenska mansrörelsen under 1970-talet med utgångspunkt i begrepp som mjukismän och velourpappor. Vilken var mansrörelsens ideologiska hållning och vilken utveckling genomgick rörelsen? Den svenska mansrörelsen nådde aldrig någon omfattande storlek, ändå lever epiteten mjukisman och velourpappa än idag kvar i folks medvetande. De långvariga och stundtals starka reaktionerna på dessa mäns avståndstagande från hegemoniska normer om män och maskulinitet tyder på att det är kontroversiellt att utmana rådande genusordningar. Helena Hill är idéhistoriker vid institutionen för historiska studier vid Umeå universitet. Befria mannen! är hennes doktorsavhandling.

"Internacionalistas" kallades vanligtvis västerlänningar som reste till landet i samband med den sandinistiska revolutionen 1979. Termen finns kvar och används ibland på svenska solidaritetsarbetare som ett sätt att markera att deras närvaro handlar om en gemensam strävan, en kamp för ideal bortom nationella gränser. Men hur hanterar man att vara en privilegierad svensk när man vill finnas till som en jämlike? Hur berättar man för andra om vad man har gjort och hur berättar man om Nicaragua? Revolution, korruption, naturkatastrofer? Boken uppmärksammar vad skildringar av Nicaragua till Sverige gör med människor och miljöer och visar på svårigheterna att upprätta globala gemenskaper i en postkolonial samtid. Med ett postkolonialt perspektiv fokuseras särskilt hur formulerade identiteter speglar nationaliserande, rasifierande och könande föreställningar, samt hur dessa hanteras inom ramen för en rörelse med ambition att verka för global rättvisa.

Alldeles i början av 1900-talet introducerade fem författare från Sundsvall och Härnösand en ny gestaltningsmodell som gjorde fiktion av verkliga personer och livssituationer på verkliga gator i verkliga städer. Den litterära texten fick en ny huvudfunktion: den inriktades på att visa individernas sociala strategier mer än på att berätta intrigstarka historier. De fem författare gjorde alltså vad Marcel Proust, Virgina Woolf, Sherwood Anderson med flera gjorde ute i stora världen: de gjorde litteraturen modernt synkron i stället för traditionellt diakron. Modellen kan beskrivas som en fiktiv stad som exakt kopierar Sundsvall eller Härnösand, centralorter i Sveriges på den tiden mest expansiva tillväxtregion. De ritades fram från skrivbordet av tidens modearkitekter och blev pompös stenstadsrekvisita för de livsdramer som utspelades där av inflyttare från världens alla hörn med de mest olikartade värdemöster. I "Den osynliga staden" möter vi några av Sveriges främsta författare och deras försök att tolka och beskriva den nya tiden; Olof Högberg, Ludvig Nordström, Bertil Malmberg, Birger Sjödin, Karl Östman, Lars Ahlin med flera. "Torell har åstadkommit en mycket inspirerad och välformulerad bok, som förtjänar den litteraturläsande allmähetens uppmärsamhet, därför att den med stort allvar och intelligens resonerar om vad som är skönlitteraturens agnar och vete". (Sundsvalls Tidning) SvenBodin

Åren 1902 - 1903 var det nödår i norra Sverige. Genom tidningarna spreds uppgifter om svält och fattigdom i den hårt prövade landsändan. I Stockholm inrättades hastigt en central nödhjälpskommitté. Pengar, spannmål, foder till djuren och mat och kläder samlades in och skickades norrut med den nybyggda järnvägen. Efter mönster från storstäderna söderut öppnades arbetsstugor för nödlidande barn i kyrkbyarna i Lappland och Tornedalen. Barnen fick mat, kläder och värme samtidigt som de gick i skolan, skötte arbetsstugans hushåll och lärde sig slöjda. Snart upptäckte man arbetsstugornas kapacitet i det stora nationaliseringsarbetet, och försvenskning av den tornedalsfinska ungdomen blev ett av de primära målen för verksamheten. Gerda Helena Lindskog är född i Västergötland, men flyttade under skoltiden till Lund. Under många år arbetade hon som bibliotekarie i Norr- och Västerbotten och i sex år var hon ordförande i Norrländska författarsällskapet/FC Norr och ansvarig för olika litterära projekt i Norrland och Barentsregionen. 2000 2003 var hon föreståndare för Östersjöns författar- och översättarcentrum i Visby, där hon numera är bosatt. Under arbetet med en bok om hur samerna skildras i barnlitteraturen, Vid svenskhetens nordliga utposter (2005), kom hon att intressera sig för vad som dolde sig bakom det för vår tid så anstötliga begreppet arbetsstugor för barn . Den här boken handlar om några av de kvinnor och män som under arbetsstugornas första decennier kände sig kallade att delta i arbetet med att, som det med den tidens språkbruk hette, av ett till kropp och själ undernärt släkte dana en hurtig, arbetsduglig och sederen ungdom . Snölandets fattiga ungdom till hjälp är resultatet av många års forskning i arbetsstuguarkivet i Norrbottens Minne i Luleå. Vad var de för människor, dessa svenskhetens vägrödjare ? Vad var det som drev dem, vad ville de och varifrån kom de? Hur uppfattades deras gärning och hur bemöttes de?