Åren 1902 - 1903 var det nödår i norra Sverige. Genom tidningarna spreds uppgifter om svält och fattigdom i den hårt prövade landsändan. I Stockholm inrättades hastigt en central nödhjälpskommitté. Pengar, spannmål, foder till djuren och mat och kläder samlades in och skickades norrut med den nybyggda järnvägen. Efter mönster från storstäderna söderut öppnades arbetsstugor för nödlidande barn i kyrkbyarna i Lappland och Tornedalen. Barnen fick mat, kläder och värme samtidigt som de gick i skolan, skötte arbetsstugans hushåll och lärde sig slöjda. Snart upptäckte man arbetsstugornas kapacitet i det stora nationaliseringsarbetet, och försvenskning av den tornedalsfinska ungdomen blev ett av de primära målen för verksamheten. Gerda Helena Lindskog är född i Västergötland, men flyttade under skoltiden till Lund. Under många år arbetade hon som bibliotekarie i Norr- och Västerbotten och i sex år var hon ordförande i Norrländska författarsällskapet/FC Norr och ansvarig för olika litterära projekt i Norrland och Barentsregionen. 2000 2003 var hon föreståndare för Östersjöns författar- och översättarcentrum i Visby, där hon numera är bosatt. Under arbetet med en bok om hur samerna skildras i barnlitteraturen, Vid svenskhetens nordliga utposter (2005), kom hon att intressera sig för vad som dolde sig bakom det för vår tid så anstötliga begreppet arbetsstugor för barn . Den här boken handlar om några av de kvinnor och män som under arbetsstugornas första decennier kände sig kallade att delta i arbetet med att, som det med den tidens språkbruk hette, av ett till kropp och själ undernärt släkte dana en hurtig, arbetsduglig och sederen ungdom . Snölandets fattiga ungdom till hjälp är resultatet av många års forskning i arbetsstuguarkivet i Norrbottens Minne i Luleå. Vad var de för människor, dessa svenskhetens vägrödjare ? Vad var det som drev dem, vad ville de och varifrån kom de? Hur uppfattades deras gärning och hur bemöttes de?
