Hjärtats skrifter är en undersökning av brevet som kommunikationsform under 1700-talet. Brevkulturen i 1700-talets Tyskland betraktas som ett av startskotten för vad som brukar kallas den moderna tiden. I denna studie granskas brevkulturens funktion och betydelse för det epistemiska skifte som äger rum under senare hälften av 1700-talet. Undersökningens utgångspunkt är korrespondensen mellan de tyska diktarna Anna Louisa Karsch och Johann Wilhelm Ludwig Gleim. Gleim var en av sin tids mest uppburna kulturpersonligheter, vars vän- och bekantskapskrets utgör ett slags ”vem är vem” för den tyska upplysningen: Herder, Wieland, Klopstock, Lessing, Gellert, Winckelmann med flera. Gleims diktarkollega, Anna Louisa Karsch, var i flera avseenden hans motsats. Hon var en kvinna av folket med två misslyckade äktenskap bakom sig då hon år 1761, vid en ålder av 40 år, fick sitt litterära genombrott i Berlins salonger och hyllades som naturbegåvning. Karsch förkroppsligade estetiska och poetologiska frågeställningar i samtiden genom det faktum att hon som kvinna utan formell utbildning kunde dikta. Därigenom kom hon att få en paradigmatisk funktion i tidens kulturliv. Deras korrespondens, skriven mellan åren 1761-1791, utgör ett unikt källmaterial till de litterära, kulturella och sociala strömningar som förebådar den tyska litteraturens guldålder..

En mycket underlig blandning av högt och lågt kännetecknar de tre verk som undersöks i den här avhandlingen. I litteraturforskningen beskrivs detta drag ibland som något smaklöst och misslyckat, men det har också uppfattats som något gränslöst – som om dessa texter skulle innehålla både romantiska och realistiska drag. En läsning som gjort sig gällande under senare år understryker däremot det egentligen meningslösa i texten och uppfattar då det spänningsfyllda och motstridiga där som något subversivt – som om texten skulle tematisera det principiellt omöjliga i att presentera en entydig berättelse på ett entydigt språk. Men utgångspunkten i den här avhandlingen är att i anslutning till modern, kognitiv humorteori läsa det spänningsfyllda i texterna som en form av humor. Upptäckten av att det som först tycktes så motstridigt faktiskt kan höra samman – i ljuset av en absurd logik – antas ha en humoristisk effekt på läsaren. En sådan läsning gör det lättare att se i vilket förhållande de tre texterna står till en samtida romantisk diskussion om humor, ironi och kvickhet med fokus på den tyske författaren Jean Paul (1763-1825). I det sammanhanget kan man också se vilket mått av allvar som ligger bakom denna ofta skrattretande blandning.

När Kerstin Strandberg 1967 gav ut Som en ballong på skoj handlade debatten mer om könsroller än om kvinnors skrivande. När Enel Melbergs Modershjärtat kom ut 1977 talade man inte om könsrollsdebatt utan om kvinnokamp och kvinnors skrivande sågs som en viktig del av den kampen. Det offentliga berättandet om personliga erfarenheter i de så kallade bekännelseromanerna väckte starka, ofta negativa känslor. Samtidigt uppvärderades kvinnors kunskaper och kvinnokultur blev ett begrepp. Skriver kvinnor annorlunda, frågade man sig, finns det ett särskilt kvinnligt språk? När Eva Adolfsson gav ut I hennes frånvaro 1989 var särartsdiskussionen fortfarande aktuell men hade problematiserats, precis som tron på språkets möjlighet att representera verkligheten. Immi Lundin, kulturjournalist och litteraturvetare, verksam på Språk- och litteraturcentrum vid Lunds universitet, kombinerar tematisk och narratologisk analys i sina närläsningar av Strandbergs, Melbergs och Adolfssons första romaner. Frågan hon söker svar på i avhandlingen Att föra det egna till torgs är i vilken mån de undersökta romanerna kan sägas vara präglade av av sina respektive tillkomstdecenniers litteratur- och kvinnodebatt.

In 1969, the sex education film Language of Love was a great success at Swedish movie theaters. Containing explicit representations of sexual acts, the film attracted over one million Swedish movie-goers and was soon followed by no less than three sequels and a "best-of" compilation film. Having since become part of the Swedish cult canon, the films are today probably the most widely seen Swedish sex education films of all times. But Language of Love was not the first sex education film in Sweden. In fact, films of the type had existed on the Swedish market ever since the silent era. In The Most Delicate Subject, Elisabet Björklund traces the history of sex education films in Sweden up until the late 1970s. Situating the films in context of the developing Swedish welfare society and the expanding presence of sexuality in the public sphere, Björklund explores how the films were shown, handled by censors, discussed in the media, and what they express in terms of the changing norms and ideas about sexuality. Studying feature-length films shown in cinemas as well as shorter films aimed at the schools, The Most Delicate Subject provides a broad and fascinating history of a genre that has constantly been the object of considerable controversy, from its origin in the early twentieth century to the sexual revolution of the 1960s and 1970s. Elisabet Björklund is a film scholar at the division of Film Studies at the Centre for Languages and Literature, Lund University. The Most Delicate Subject is her doctoral dissertation. Läs en intervju med Elisabet Björklund

Den sydafrikanske författaren J. M. Coetzee, nobelpristagare 2003, är en komplex författare som räknas till en av samtidens största. Han har en unik politisk hållning i sina romaner och vägrar konsekvent att ge några enkla lösningar, istället drar han in läsaren och tvingar henne att bli delaktig i verkens problematik. I denna studie, den första avhandlingen på svenska om Coetzees fiktion, analyserar Carolina Ignell sex romaner: In the Heart of the Country (1977), Waiting for the Barbarians (1980), Age of Iron (1990), Disgrace (1999), Diary of a Bad Year (2007) och Summertime (2009). Romanerna gestaltar alla hur fruktbärande möten är omöjliga och Ignell belyser orsakerna utifrån fyra postkoloniala aspekter: det opålitliga språket, Jagets relation till den Andre, att skriva emot och huvudpersonernas upplevelser av skam och skuld. Gemensamt för romanerna är att deras protagonister känner sig kluvna inför det samhälle de tillhör. Carolina Ignell är gymnasielärare och litteraturvetare knuten till Språkoch litteraturcentrum vid Lunds universitet.

“Science” is a historically variable, connotationally rich, and contested term. No single institution, individual, or group of individuals can claim definitional authority over its meaning. The use of “science” carries weight and credibility in society, at least in many sectors. Yet while “science” is a contested term over which no one can claim definitional authority, science is defined and carried out in practice around the world daily. It is defined in dictionaries and mission statements by scientific organizations, in education guidelines and high school curricula, in media coverage and science fiction novels, and in popular science books. In this dissertation, Daniel Helsing analyzes the construction of the universe, science, and humankind in contemporary mainstream Anglo-American popularizations of physics and astronomy. He shows that popularizers use literary techniques and rhetorical strategies to construct and explain science, to represent the universe and humankind’s place in the universe, and to evoke aesthetic and emotional responses in their readers.

KNUT HAMSUNS FÖRFATTARSKAP är ständigt aktuellt och kontroversiellt. Han räknas avgjort till de moderna – men frågan är hur hans upplevelse av moderniteten ska förstås. I avhandlingen Modernitet och myt tecknar Johan Edlund den tidige Hamsuns förhållande till samtiden med utgångspunkt i tankefigurerna ”avförtrollning” och ”återförtrollning”, som bildar ett spänningsfält i läsningen av tre centrala romaner ur författarens 1890-talsproduktion: Sult (1890), Mysterier (1892) och Pan (1894). Under åren runt 1890 gick Hamsun till storms mot den etablerade tendensdiktningen och banade väg för sig själv med en psykologiskt mer avancerad litteratur. Genombrottet ägde rum i ett skede då en rad nya före- ställningar om samhället, vetenskapen och konsten höll på att växa fram. Hamsun registrerade och kommenterade allt det nya han konfronterades med och ville omsätta det i sitt författarskap. Det han mötte både lockade och avskräckte honom. Intrycken tog form i en civilisationskritik som riktade sig mot samhällets industrialisering och övertron på vetenskapen. Avhandlingen vill visa hur författarens upplevelser av en social modernitet präglad av det som sociologen Max Weber kallade avförtrollning fick sina egenartade litterära uttryck. Den myt om återförtrollning som Hamsun samtidigt kom att utveckla gällde det som inte går att fånga in med förnuftet och hur det kan användas i kreativa syften.

Det brukar hävdas att ”form” och ”innehåll” är ett i dikten, att vad som sägs inte kan skiljas från hur det sägs. Ändå kommenteras dikter ofta utan att versformen nämns. Men på vilka sätt kan då versifikationen skapa mening? Den här avhandlingen tar sig an detta litteraturvetenskapliga problem genom att visa hur meningsproduktionen bygger på ikonicitet, på en likhetsrelation mellan tecknet och det som tecknet uppfattas stå för. Begreppet är hämtat från och diskuteras i nära anslutning till den amerikanske filosofen och semiotikern C. S. Peirce. Genom de fyra kapitlen behandlas versform och ikonicitet i relation till bildspråk, intertextualitet, metapoesi och emotionalitet. Utöver de många diktexemplen även i de mer teoretiska resonemangen görs tolv längre diktläsningar. Fokus ligger på svenskspråkig lyrik från de senaste hundra åren, på såväl bunden som så kallad fri vers. Bland de representerade poeterna finns Edith Södergran, Gunnar Ekelöf och Tomas Tranströmer.

Med uttrycket ‘ordkonst och levnadskonst’ riktas uppmärksamheten mot ett särskilt förhållande mellan liv och dikt. Oavsett vad de författare eller läsare gör, som sysselsätter sig med poesi, ägnar de sig också åt att göra sig själva till subjekt. Frågorna gäller därför inte om eller i vilken mån dikter griper in i människornas liv, utan vilka sätt att vara och vilka former av erfarenhet som bildas med olika bruk av språket. I Erik Erlansons avhandling, Ordkonst och levnadskonst, undersöks denna problematik utifrån tre författare verksamma under 1900-talets andra hälft: den amerikanske poeten John Ashbery, den franske poeten Yves Bonnefoy och den danska poeten Inger Christensen.

En brist på konsensus i litteraturvetenskapen, gällande såväl det litterära forskningsobjektets grundläggande egenskaper som vilka teorier och metoder för att studera detta objekt som är mest giltiga, har varit påtaglig sedan 1960-talet. Det är även allmänt bekant att denna brist ligger till grund för vad som har kallats en epistemologisk ”kris” inom ämnet. Isak Hyltén-Cavallius avhandling, Den ofärdiga vetenskapen, undersöker möjligheten att betrakta den epistemologiska krisens inre motsättningar som ett produktivt villkor för en särpräglad form av kunskap, vilken är specifik för förståelsen av människan och hennes objekt som stadda i vardande. För detta ändamål vänder han sig till den kritiska hermeneutiken och främst så som den kommer till uttryck i Paul Ricoeurs La Métaphore vive.

I samband med det forna Jugoslaviens upplösning, under och efter de krig som kom att dominera mediebilder av området, har det gjorts dokumentärfilmer som på olika sätt berört det tragiska efterspelet av Josip Broz Titos och landets död. Jugoslaviens kollaps var en historisk händelse av stor betydelse för de individer och det kollektiv som utgjorde landet, men också för regionen, för Europa och världen. Olika berättelser och förklaringar om hur landet fallit sönder har sedan dess dominerat filmrepresentationer av det förflutna. Många var de filmer vars avsikt var att klargöra och på mer eller mindre didaktiska sätt förklara landets upplösning och de efterföljande krigen. Trots mängden postjugoslaviska dokumentärfilmer, har mer ingående analyser av dessa sällan hittat sin plats i akademiska studier. Det förflutna är ett främmande land analyserar filmrepresentationer av Jugoslavien och Josip Broz Tito. Tematiskt berörs medierade minnen och minneskonflikter av Tito och landet. Studien undersöker huruvida de utvalda filmernas syn på det förflutna överensstämmer eller är i konflikt med rådande ideologiska skiftningar efter kommunismens fall. Avsikten med studien är att nyansera och kritiskt granska parallella minnesspår i en region som saknar en enhetlig syn på det förflutna.

”Dikten spjärnar mot verkligheten och tvingar den till innebörd. En blåsig bild står spänd mot stormen. Ord att behärska ett yrande mörker.” Kjell Espmark, ur ”Värld av ord”, 1961 Sedan debuten 1956 har Kjell Espmark varit en vital aktör inom den svenska litteraturen som författare, litteraturforskare och ledamot i Svenska Akademien. Detta till trots finns det mycket litet skrivet om hans verk, kanske för att hans rikt sammansatta texter är svåra att passa in i det schematiska decennie- och genretänkande som vanligtvis styr hur den svenska litteraturhistorien ordnas. Som poet är han svår att fixera och placera in i ett särskilt skede eller tidstypisk estetik. I Tvinga verkligheten till innebörd studerar Daniel Sandström Kjell Espmarks poetik så som den framträder i hans poesi mellan åren 1948 och 1975. I avhandlingens första del behandlas den unge Espmark och den huvudsakliga tematik som betecknas som ”förlust av verklighet”. I den andra delen står dikttrilogin Sent i Sverige i centrum.

Carl Jonas Love Almqvists slottskrönika och det indirekta skrivsättet är ämnet för denna studie. Slottskrönikan omfattar romanerna Jaktslottet (1833), Hinden (1833) och Baron Julius K*. Ur Fröken Eleonoras reseminnen (1835), som alla ingår i Almqvists stora samlingsverk Törnrosens bok. I ramberättelsen Jaktslottet presenteras vi för medlemmarna i Jaktslottskretsen, slottsherren Hugo Löwenstjerna, huvudberättaren Richard Furumo och de andra figurerna, som brukar samlas på Jaktslottet på kvällarna och berätta historier för varandra. Almqvist lämnar mycket outsagt i texten, ett indirekt skrivsätt, vilket resulterar i gåtor och andra problem för läsaren. Det är dessa tolkningsproblem som står i centrum för denna undersökning. I första kapitlet analyseras bördsmotivet, i andra kapitlet spökmotivet, i tredje och fjärde kapitlet självreflexionen och i femte kapitlet slottskrönikans intertextuella bakgrund.

Hjärtats skrifter är en undersökning av brevet som kommunikationsform under 1700-talet. Brevkulturen i 1700-talets Tyskland betraktas som ett av startskotten för vad som brukar kallas den moderna tiden. I denna studie granskas brevkulturens funktion och betydelse för det epistemiska skifte som äger rum under senare hälften av 1700-talet. Undersökningens utgångspunkt är korrespondensen mellan de tyska diktarna Anna Louisa Karsch och Johann Wilhelm Ludwig Gleim. Gleim var en av sin tids mest uppburna kulturpersonligheter, vars vän- och bekantskapskrets utgör ett slags ”vem är vem” för den tyska upplysningen: Herder, Wieland, Klopstock, Lessing, Gellert, Winckelmann med flera. Gleims diktarkollega, Anna Louisa Karsch, var i flera avseenden hans motsats. Hon var en kvinna av folket med två misslyckade äktenskap bakom sig då hon år 1761, vid en ålder av 40 år, fick sitt litterära genombrott i Berlins salonger och hyllades som naturbegåvning. Karsch förkroppsligade estetiska och poetologiska frågeställningar i samtiden genom det faktum att hon som kvinna utan formell utbildning kunde dikta. Därigenom kom hon att få en paradigmatisk funktion i tidens kulturliv. Deras korrespondens, skriven mellan åren 1761-1791, utgör ett unikt källmaterial till de litterära, kulturella och sociala strömningar som förebådar den tyska litteraturens guldålder..

En mycket underlig blandning av högt och lågt kännetecknar de tre verk som undersöks i den här avhandlingen. I litteraturforskningen beskrivs detta drag ibland som något smaklöst och misslyckat, men det har också uppfattats som något gränslöst – som om dessa texter skulle innehålla både romantiska och realistiska drag. En läsning som gjort sig gällande under senare år understryker däremot det egentligen meningslösa i texten och uppfattar då det spänningsfyllda och motstridiga där som något subversivt – som om texten skulle tematisera det principiellt omöjliga i att presentera en entydig berättelse på ett entydigt språk. Men utgångspunkten i den här avhandlingen är att i anslutning till modern, kognitiv humorteori läsa det spänningsfyllda i texterna som en form av humor. Upptäckten av att det som först tycktes så motstridigt faktiskt kan höra samman – i ljuset av en absurd logik – antas ha en humoristisk effekt på läsaren. En sådan läsning gör det lättare att se i vilket förhållande de tre texterna står till en samtida romantisk diskussion om humor, ironi och kvickhet med fokus på den tyske författaren Jean Paul (1763-1825). I det sammanhanget kan man också se vilket mått av allvar som ligger bakom denna ofta skrattretande blandning.

När Kerstin Strandberg 1967 gav ut Som en ballong på skoj handlade debatten mer om könsroller än om kvinnors skrivande. När Enel Melbergs Modershjärtat kom ut 1977 talade man inte om könsrollsdebatt utan om kvinnokamp och kvinnors skrivande sågs som en viktig del av den kampen. Det offentliga berättandet om personliga erfarenheter i de så kallade bekännelseromanerna väckte starka, ofta negativa känslor. Samtidigt uppvärderades kvinnors kunskaper och kvinnokultur blev ett begrepp. Skriver kvinnor annorlunda, frågade man sig, finns det ett särskilt kvinnligt språk? När Eva Adolfsson gav ut I hennes frånvaro 1989 var särartsdiskussionen fortfarande aktuell men hade problematiserats, precis som tron på språkets möjlighet att representera verkligheten. Immi Lundin, kulturjournalist och litteraturvetare, verksam på Språk- och litteraturcentrum vid Lunds universitet, kombinerar tematisk och narratologisk analys i sina närläsningar av Strandbergs, Melbergs och Adolfssons första romaner. Frågan hon söker svar på i avhandlingen Att föra det egna till torgs är i vilken mån de undersökta romanerna kan sägas vara präglade av av sina respektive tillkomstdecenniers litteratur- och kvinnodebatt.

In 1969, the sex education film Language of Love was a great success at Swedish movie theaters. Containing explicit representations of sexual acts, the film attracted over one million Swedish movie-goers and was soon followed by no less than three sequels and a "best-of" compilation film. Having since become part of the Swedish cult canon, the films are today probably the most widely seen Swedish sex education films of all times. But Language of Love was not the first sex education film in Sweden. In fact, films of the type had existed on the Swedish market ever since the silent era. In The Most Delicate Subject, Elisabet Björklund traces the history of sex education films in Sweden up until the late 1970s. Situating the films in context of the developing Swedish welfare society and the expanding presence of sexuality in the public sphere, Björklund explores how the films were shown, handled by censors, discussed in the media, and what they express in terms of the changing norms and ideas about sexuality. Studying feature-length films shown in cinemas as well as shorter films aimed at the schools, The Most Delicate Subject provides a broad and fascinating history of a genre that has constantly been the object of considerable controversy, from its origin in the early twentieth century to the sexual revolution of the 1960s and 1970s. Elisabet Björklund is a film scholar at the division of Film Studies at the Centre for Languages and Literature, Lund University. The Most Delicate Subject is her doctoral dissertation. Läs en intervju med Elisabet Björklund

Den sydafrikanske författaren J. M. Coetzee, nobelpristagare 2003, är en komplex författare som räknas till en av samtidens största. Han har en unik politisk hållning i sina romaner och vägrar konsekvent att ge några enkla lösningar, istället drar han in läsaren och tvingar henne att bli delaktig i verkens problematik. I denna studie, den första avhandlingen på svenska om Coetzees fiktion, analyserar Carolina Ignell sex romaner: In the Heart of the Country (1977), Waiting for the Barbarians (1980), Age of Iron (1990), Disgrace (1999), Diary of a Bad Year (2007) och Summertime (2009). Romanerna gestaltar alla hur fruktbärande möten är omöjliga och Ignell belyser orsakerna utifrån fyra postkoloniala aspekter: det opålitliga språket, Jagets relation till den Andre, att skriva emot och huvudpersonernas upplevelser av skam och skuld. Gemensamt för romanerna är att deras protagonister känner sig kluvna inför det samhälle de tillhör. Carolina Ignell är gymnasielärare och litteraturvetare knuten till Språkoch litteraturcentrum vid Lunds universitet.

“Science” is a historically variable, connotationally rich, and contested term. No single institution, individual, or group of individuals can claim definitional authority over its meaning. The use of “science” carries weight and credibility in society, at least in many sectors. Yet while “science” is a contested term over which no one can claim definitional authority, science is defined and carried out in practice around the world daily. It is defined in dictionaries and mission statements by scientific organizations, in education guidelines and high school curricula, in media coverage and science fiction novels, and in popular science books. In this dissertation, Daniel Helsing analyzes the construction of the universe, science, and humankind in contemporary mainstream Anglo-American popularizations of physics and astronomy. He shows that popularizers use literary techniques and rhetorical strategies to construct and explain science, to represent the universe and humankind’s place in the universe, and to evoke aesthetic and emotional responses in their readers.

KNUT HAMSUNS FÖRFATTARSKAP är ständigt aktuellt och kontroversiellt. Han räknas avgjort till de moderna – men frågan är hur hans upplevelse av moderniteten ska förstås. I avhandlingen Modernitet och myt tecknar Johan Edlund den tidige Hamsuns förhållande till samtiden med utgångspunkt i tankefigurerna ”avförtrollning” och ”återförtrollning”, som bildar ett spänningsfält i läsningen av tre centrala romaner ur författarens 1890-talsproduktion: Sult (1890), Mysterier (1892) och Pan (1894). Under åren runt 1890 gick Hamsun till storms mot den etablerade tendensdiktningen och banade väg för sig själv med en psykologiskt mer avancerad litteratur. Genombrottet ägde rum i ett skede då en rad nya före- ställningar om samhället, vetenskapen och konsten höll på att växa fram. Hamsun registrerade och kommenterade allt det nya han konfronterades med och ville omsätta det i sitt författarskap. Det han mötte både lockade och avskräckte honom. Intrycken tog form i en civilisationskritik som riktade sig mot samhällets industrialisering och övertron på vetenskapen. Avhandlingen vill visa hur författarens upplevelser av en social modernitet präglad av det som sociologen Max Weber kallade avförtrollning fick sina egenartade litterära uttryck. Den myt om återförtrollning som Hamsun samtidigt kom att utveckla gällde det som inte går att fånga in med förnuftet och hur det kan användas i kreativa syften.

Det brukar hävdas att ”form” och ”innehåll” är ett i dikten, att vad som sägs inte kan skiljas från hur det sägs. Ändå kommenteras dikter ofta utan att versformen nämns. Men på vilka sätt kan då versifikationen skapa mening? Den här avhandlingen tar sig an detta litteraturvetenskapliga problem genom att visa hur meningsproduktionen bygger på ikonicitet, på en likhetsrelation mellan tecknet och det som tecknet uppfattas stå för. Begreppet är hämtat från och diskuteras i nära anslutning till den amerikanske filosofen och semiotikern C. S. Peirce. Genom de fyra kapitlen behandlas versform och ikonicitet i relation till bildspråk, intertextualitet, metapoesi och emotionalitet. Utöver de många diktexemplen även i de mer teoretiska resonemangen görs tolv längre diktläsningar. Fokus ligger på svenskspråkig lyrik från de senaste hundra åren, på såväl bunden som så kallad fri vers. Bland de representerade poeterna finns Edith Södergran, Gunnar Ekelöf och Tomas Tranströmer.

Med uttrycket ‘ordkonst och levnadskonst’ riktas uppmärksamheten mot ett särskilt förhållande mellan liv och dikt. Oavsett vad de författare eller läsare gör, som sysselsätter sig med poesi, ägnar de sig också åt att göra sig själva till subjekt. Frågorna gäller därför inte om eller i vilken mån dikter griper in i människornas liv, utan vilka sätt att vara och vilka former av erfarenhet som bildas med olika bruk av språket. I Erik Erlansons avhandling, Ordkonst och levnadskonst, undersöks denna problematik utifrån tre författare verksamma under 1900-talets andra hälft: den amerikanske poeten John Ashbery, den franske poeten Yves Bonnefoy och den danska poeten Inger Christensen.

En brist på konsensus i litteraturvetenskapen, gällande såväl det litterära forskningsobjektets grundläggande egenskaper som vilka teorier och metoder för att studera detta objekt som är mest giltiga, har varit påtaglig sedan 1960-talet. Det är även allmänt bekant att denna brist ligger till grund för vad som har kallats en epistemologisk ”kris” inom ämnet. Isak Hyltén-Cavallius avhandling, Den ofärdiga vetenskapen, undersöker möjligheten att betrakta den epistemologiska krisens inre motsättningar som ett produktivt villkor för en särpräglad form av kunskap, vilken är specifik för förståelsen av människan och hennes objekt som stadda i vardande. För detta ändamål vänder han sig till den kritiska hermeneutiken och främst så som den kommer till uttryck i Paul Ricoeurs La Métaphore vive.

I samband med det forna Jugoslaviens upplösning, under och efter de krig som kom att dominera mediebilder av området, har det gjorts dokumentärfilmer som på olika sätt berört det tragiska efterspelet av Josip Broz Titos och landets död. Jugoslaviens kollaps var en historisk händelse av stor betydelse för de individer och det kollektiv som utgjorde landet, men också för regionen, för Europa och världen. Olika berättelser och förklaringar om hur landet fallit sönder har sedan dess dominerat filmrepresentationer av det förflutna. Många var de filmer vars avsikt var att klargöra och på mer eller mindre didaktiska sätt förklara landets upplösning och de efterföljande krigen. Trots mängden postjugoslaviska dokumentärfilmer, har mer ingående analyser av dessa sällan hittat sin plats i akademiska studier. Det förflutna är ett främmande land analyserar filmrepresentationer av Jugoslavien och Josip Broz Tito. Tematiskt berörs medierade minnen och minneskonflikter av Tito och landet. Studien undersöker huruvida de utvalda filmernas syn på det förflutna överensstämmer eller är i konflikt med rådande ideologiska skiftningar efter kommunismens fall. Avsikten med studien är att nyansera och kritiskt granska parallella minnesspår i en region som saknar en enhetlig syn på det förflutna.

”Dikten spjärnar mot verkligheten och tvingar den till innebörd. En blåsig bild står spänd mot stormen. Ord att behärska ett yrande mörker.” Kjell Espmark, ur ”Värld av ord”, 1961 Sedan debuten 1956 har Kjell Espmark varit en vital aktör inom den svenska litteraturen som författare, litteraturforskare och ledamot i Svenska Akademien. Detta till trots finns det mycket litet skrivet om hans verk, kanske för att hans rikt sammansatta texter är svåra att passa in i det schematiska decennie- och genretänkande som vanligtvis styr hur den svenska litteraturhistorien ordnas. Som poet är han svår att fixera och placera in i ett särskilt skede eller tidstypisk estetik. I Tvinga verkligheten till innebörd studerar Daniel Sandström Kjell Espmarks poetik så som den framträder i hans poesi mellan åren 1948 och 1975. I avhandlingens första del behandlas den unge Espmark och den huvudsakliga tematik som betecknas som ”förlust av verklighet”. I den andra delen står dikttrilogin Sent i Sverige i centrum.

Carl Jonas Love Almqvists slottskrönika och det indirekta skrivsättet är ämnet för denna studie. Slottskrönikan omfattar romanerna Jaktslottet (1833), Hinden (1833) och Baron Julius K*. Ur Fröken Eleonoras reseminnen (1835), som alla ingår i Almqvists stora samlingsverk Törnrosens bok. I ramberättelsen Jaktslottet presenteras vi för medlemmarna i Jaktslottskretsen, slottsherren Hugo Löwenstjerna, huvudberättaren Richard Furumo och de andra figurerna, som brukar samlas på Jaktslottet på kvällarna och berätta historier för varandra. Almqvist lämnar mycket outsagt i texten, ett indirekt skrivsätt, vilket resulterar i gåtor och andra problem för läsaren. Det är dessa tolkningsproblem som står i centrum för denna undersökning. I första kapitlet analyseras bördsmotivet, i andra kapitlet spökmotivet, i tredje och fjärde kapitlet självreflexionen och i femte kapitlet slottskrönikans intertextuella bakgrund.