En brist på konsensus i litteraturvetenskapen, gällande såväl det litterära forskningsobjektets grundläggande egenskaper som vilka teorier och metoder för att studera detta objekt som är mest giltiga, har varit påtaglig sedan 1960-talet. Det är även allmänt bekant att denna brist ligger till grund för vad som har kallats en epistemologisk ”kris” inom ämnet. Isak Hyltén-Cavallius avhandling, Den ofärdiga vetenskapen, undersöker möjligheten att betrakta den epistemologiska krisens inre motsättningar som ett produktivt villkor för en särpräglad form av kunskap, vilken är specifik för förståelsen av människan och hennes objekt som stadda i vardande. För detta ändamål vänder han sig till den kritiska hermeneutiken och främst så som den kommer till uttryck i Paul Ricoeurs La Métaphore vive.
