En mycket underlig blandning av högt och lågt kännetecknar de tre verk som undersöks i den här avhandlingen. I litteraturforskningen beskrivs detta drag ibland som något smaklöst och misslyckat, men det har också uppfattats som något gränslöst – som om dessa texter skulle innehålla både romantiska och realistiska drag. En läsning som gjort sig gällande under senare år understryker däremot det egentligen meningslösa i texten och uppfattar då det spänningsfyllda och motstridiga där som något subversivt – som om texten skulle tematisera det principiellt omöjliga i att presentera en entydig berättelse på ett entydigt språk. Men utgångspunkten i den här avhandlingen är att i anslutning till modern, kognitiv humorteori läsa det spänningsfyllda i texterna som en form av humor. Upptäckten av att det som först tycktes så motstridigt faktiskt kan höra samman – i ljuset av en absurd logik – antas ha en humoristisk effekt på läsaren. En sådan läsning gör det lättare att se i vilket förhållande de tre texterna står till en samtida romantisk diskussion om humor, ironi och kvickhet med fokus på den tyske författaren Jean Paul (1763-1825). I det sammanhanget kan man också se vilket mått av allvar som ligger bakom denna ofta skrattretande blandning.

En mycket underlig blandning av högt och lågt kännetecknar de tre verk som undersöks i den här avhandlingen. I litteraturforskningen beskrivs detta drag ibland som något smaklöst och misslyckat, men det har också uppfattats som något gränslöst – som om dessa texter skulle innehålla både romantiska och realistiska drag. En läsning som gjort sig gällande under senare år understryker däremot det egentligen meningslösa i texten och uppfattar då det spänningsfyllda och motstridiga där som något subversivt – som om texten skulle tematisera det principiellt omöjliga i att presentera en entydig berättelse på ett entydigt språk. Men utgångspunkten i den här avhandlingen är att i anslutning till modern, kognitiv humorteori läsa det spänningsfyllda i texterna som en form av humor. Upptäckten av att det som först tycktes så motstridigt faktiskt kan höra samman – i ljuset av en absurd logik – antas ha en humoristisk effekt på läsaren. En sådan läsning gör det lättare att se i vilket förhållande de tre texterna står till en samtida romantisk diskussion om humor, ironi och kvickhet med fokus på den tyske författaren Jean Paul (1763-1825). I det sammanhanget kan man också se vilket mått av allvar som ligger bakom denna ofta skrattretande blandning.