Pamphilus – serie

"Sådd" samlar diktmaterial som tidigare publicerats i olika tidskrifter. Dikterna representerar initiala vändningar, rörelser, inom det som kom att bli dikttrilogin eller -triptyken "Det tysta häftet" (Pamphilus III-V: "Kröningar", "Hartsvariationer (om våren)", "Frö"). Jämte "Etui-(x)" och "Sådd II" utgör boken ett tillägg till "Det tysta häftet" och bildar tillsammans med samlingsdikten "Här : Översättningar ur Det tysta häftet" (i serien Scandinavian Wind Rose) första delen av det poetiska projektet "Den aleatoriska skriften". Alan Asaid är verksam som översättare av bland annat rysk litteratur.

"Sådd II" är en starkt och skört trevande utforskning av plats och befinnelser: ett öga som ser en sol, en hand som känner en jord. Samlingen ansluter i vändningar och rörelser till dikttrilogin eller -triptyken "Det tysta häftet" (Pamphilus III-V: "Kröningar", "Hartsvariationer (om våren)", "Frö"). Jämte "Sådd" och "Etui-(x)" utgör boken ett tillägg till "Det tysta häftet" och bildar tillsammans med samlingsdikten "Här : Översättningar ur Det tysta häftet" (i serien Scandinavian Wind Rose) första delen av det poetiska projektet "Den aleatoriska skriften". Alan Asaid är verksam som översättare av bland annat rysk litteratur.

Regina Derieva (1949–2013) var en ryskspråkig författare som från slutet av 1990-talet levde och verkade i Sverige. Diktsviten "Speglingar" hör till författarskapets sista, om än aldrig fullbordade verk. Det presenteras här för första gången i sin helhet på svenska i en översättning gjord från manuskript. En vindlande text om jagets omutbara skevheter och civilisationers obetingade förfall, om Linnés lärjunge Johan Peter Falcks ryska öde och om alla slags vindar. Alltsammans uttryckt med en poetisk nerv som bultar av Derievas karaktäristiska svärta och humör. Översättning Alan Asaid.

Amy Lowell (1874–1925) föddes i Brookline, Massachusetts, och tillbringade där större delen av sitt liv. Under vistelser i London stiftade hon bekantskap med företrädare för den imagistiska rörelsen, vars banerförare hon i mycket kom att bli. Trots sen debut, då hon var närmare fyrtio år gammal, skapade hon på kort tid ett omfattande, på sin tid uppburet författarskap. Endast enstaka av Lowells dikter har tidigare funnits på svenska och här presenteras hon med nio dikter som tecknar djupt personliga, brokiga bilder av USA. Översättning Alan Asaid.

"Kröningar" ingår i dikttrilogin eller -triptyken ”Det tysta häftet”, som också består av "Hartsvariationer (om våren)" och "Frö". Tillsammans med samlingsdikten "Här : Översättningar ur Det tysta häftet" bildar de en aleatorisk helhet som mot fonder av tro, grodd och vändning inscenerar jordlek och sång uti ordets natur. Alan Asaid är verksam som översättare av bland annat rysk litteratur.

"Hartsvariationer (om våren)" ingår i dikttrilogin eller -triptyken ”Det tysta häftet”, som också består av "Kröningar" och "Frö". Tillsammans med samlingsdikten "Här : Översättningar ur Det tysta häftet" bildar de en aleatorisk helhet som mot fonder av tro, grodd och vändning inscenerar jordlek och sång uti ordets natur. Alan Asaid är verksam som översättare av bland annat rysk litteratur.

"Frö" ingår i dikttrilogin eller -triptyken ”Det tysta häftet”, som också består av "Kröningar" och "Hartsvariationer (om våren)". Tillsammans med samlingsdikten "Här : Översättningar ur Det tysta häftet" bildar de en aleatorisk helhet som mot fonder av tro, grodd och vändning inscenerar jordlek och sång uti ordets natur. Alan Asaid är verksam som översättare av bland annat rysk litteratur.

Denna utgåva innehåller i två delar nyöversatta respektive nyskrivna textligheter som tecknar vissa fören och spår från senare år.  Första delen rymmer dikter av Walt Whitman, Konstantinos Kavafis, D. H. Lawrence, Arno Holz, Marina Tsvetajeva, Sofia Parnok, Ksenija Nekrasova, Jelena Schwartz och Kirill Medvedev, varav flertalet översätts för första gången till svenska.  Andra delen rymmer en elegi (efter ett utkast av Goethe), rader om en okänd soldat (utifrån Osip Mandelstams förödda originalmanuskript), smärre ballader (avlyssnade/framförda på gator och torg i Frankfurt, Köln och Bonn) samt sångfragment (ur handskrift funnen i Burg Ehrenstein, Westerwald).

Stefan Hammarén, som balanserade konstig grafik och språk, tog det aldrig så rimligt som i föreliggande dikttyktryck. För det första har det ett tydligt motiv, inte bara ett försök att göra livet till en grammatisk kod. Om du läser på ett abstrakt sätt, istället för att fokusera på varje enskild mening och riskerar att försvinna direkt, kommer du att märka hur det första mötet går och hur kärlekshistorien utvecklas när du reser fram och tillbaka – han bor trots allt i Finland. Det finsk-svenska Hammarén producerade och publicerade i dussinet tidigare böcker fick som resultat att han blev en författare vars språkliga avantgarde är så urbota avantgarde att även ett modernt avantgarde blir svårt att definiera. Och att investera i avantgarde är kanske det viktigaste. Hammarén gör det motsatta. Han låter tungan flyta och fylla all absurd tomhet, lika full som att försöka fixa någonting i denna värld. Men något mer har hänt, vi har fått en tryckkokbok som sållar Hammaréngrammatik, eftersom matjord är längre än ordhungern sträckt, hur det än vare. Stefan Hammarén är författare, poet och ljudkonstnär. Sedan debuten med En burk soppa 2001 har han gett ut dussintalet verk som utmanar gängse uppfattningar om vad litteratur kan vara, senast den omfångsrika Loserförfattarfabriken (2018). Hammaréns är en av den svenskspråkiga litteraturens mest innovativa röster, som i sin konstnärliga djärvhet och konsekvens saknar motstycke i samtidens litterära landskap.

Skrott och Addenda (Skrott) utgör i förbundet skick Medelbart tillägg till Det tysta häftet – Kröningar, Hartsvariationer (om våren), Frö. Jämte Tillägg till Det tysta häftet – Sådd, Etui–(x), Sådd II, Cæsur – bildar de första delen av Den aleatoriska skriften. I Ars Intepres Publications internationella poesiserie Scandinavian Wind Rose har även utkommit: Här : Översättningar ur Det tysta häftet. En samlingsdikt, samt Voronezjvariationerna (ur Mandelstamhäftet), I-III. Det senare representerar andra delen av Den aleatoriska skriften. Skrott och Addenda (Skrott) fullbordar ett poetiskt projekt utan motstycke i samtidslitteraturen.

Det är år 1248 och en icke namngiven korsfarare ger sig av från Frankrike till Egypten för att delta i det sjunde korståget. Tro och terror griper in i varandra. Under de yttre förflyttningarna sker inre förskjutningar på en färd där religiös fanatism, nation och etnicitet blir allt mer tunnslitna begrepp. Marie Tonkin är poet och kulturskribent. Hon debuterade i bokform 2012 och utgav senast diktsamlingarna Maria av Egypten. En diktkrans (Black Island Books, 2021) samt Silver och eld (Silentium Skrifter, 2020). I serien har hon tidigare utkommit med Tolkningar (Pamphilus XVI).

Siv Cedering föddes 1939 i Överkalix men flyttade i tidiga tonåren med sin familj till USA, där hon kom att utveckla ett mångsidigt författar- och konstnärskap. Hon översatte och introducerade även en rad moderna svenska poeter i sitt nya hemland. Ett antal barnböcker och romaner skrevs på modersmålet, men dussintalet diktsamlingar skrivna på engelska har hittills blivit sparsamt uppmärksammade i Sverige. Siv Cedering dog i Sagaponack, New York, 2007. Här presenteras hon i poeten Matilda Södergrans andra urval på svenska – efter volymen "Om dikten är ett mål, tillåt mig att misslyckas" (Ellerströms, 2018) – med tonvikt på författarens ceremoniella förhållande till språk och liv. Dessa dikter kretsar kring ett av Cederings stora teman: människans förbindelse med naturen och namngivandets centrala roll i denna relation. Matilda Södergran (f. 1987) har vid sidan av sitt poetiska författarskap publicerat ett flertal översättningar från engelska.

Den ryskspråkiga poeten Regina Derieva (1949–2013) kom i medelbar kontakt med den tysk-svenske kyrkomålaren Albertus Pictor i början av 1990-talet under sin exil i Jerusalem. Från slutet av decenniet levde hon i Sverige och kunde då besöka flertalet av de kyrkor som målades av Pictor och hans verkstad. Mötet med denna djupt fascinerande medeltida konst resulterade i en rad säregna dikter och anslutna texter, vilka söker uttryck för liv och öde mot fond av Pictors gärning. Utgåvan är försedd med personliga kringtexter i form av förord och kommentarer av Regina Derievas livskamrat, ikonmålaren Alexander Deriev. Den ges ut som del av projektet ”Albertus Pictor som Nordens ikonograf”. För översättningarna från ryska står Bengt Samuelson, Bengt Jangfeldt och Alan Asaid.

Textfragmenten som bildar "Om tacksamhet" dateras till juli 1919 och publicerades som ett sammanhängande verk, en helhet, första gången 1926 i en ryskspråkig emigranttidskrift i Bryssel. Texterna bär spår av den nöd och hunger som präglade Tsvetajeva och hennes familj såväl som miljoner andra liv och öden i tiden. Men det är också texter med allmängiltig kontur som medelst berått mod, ett slags kärv extas, aforistisk slagkraft och stilistiskt temperament, tar sig an att teckna tacksamhetens, eller tacksamheternas, vikter och utfall i den mulna mänskliga komedin. En prosa i lyrisk mundering, som närmar sig eller tangerar den artegna puls och andhämtning som råder i Tsvetajevas dikter. "Om tacksamhet" presenteras här för första gången i en självständig utgåva. Översättning och kommentar av Alan Asaid.

Två av verbalreligionens största fundamentalister, Stefan Hammarén – poët för litterär väckelse – och Hugo Ball – en av lyxlitteraturens främsta nyodlare – möts för första gången i ett världshistoriskt skeende förklätt till privatiserad publikation. En flerskivad uppgörelse med rummet och dess skräck, med ljud och känsligheter. Ett sprakande julabrev på språkens och aningarnas eggar, joddlande svärta, suktan och svärmeri. Verket effacerar innebördernas tyrannier, vållar nya bon i talets och diktandets skuggland. Aldrig har Ball varit mer DADA, om han än vore så Hammarén. Stefan Hammarén – som i serien tidigare utkommit med Jordklotsmörkt, lakrits I-II (Pamphilus XVIII-XIX) – begår här sin andra offentliggjorda experimentella översättning, benämnd ävensättning, efter den mycket uppmärksammade Horla från 2004. Han har även försett utgåvan med ett utförligt efterljudsord samt illustrationer, scenerier i Boschs och Brueghels efterföljd, utförda på genuint brevpapper från hotell på Malta, i Malmö och Tomteland.

Pamphilus XXVI sammanför tre längre dikter från tidigt 1920-tal respektive 2020-tal av två av världslitteraturens främsta poeter. Osip Mandelstam föddes 1891 i Warszawa och dog troligen 1938 i ett fångläger utanför Vladivostok. Hans tre stora långdikter från 1923–24 – Den som hittat en hästsko, Griffelode, 1 januari 1924 – räknas till höjdpunkterna i den ryskspråkiga poesin. De översätts här för första gången till svenska på närmare ett halvsekel. Tomas Venclova föddes 1937 i Klaipeda (Memel), Litauen, och var under många år bosatt och verksam i USA. De tre längre dikter som här för första gången översätts till svenska har tillkommit mot bakgrund av 24 februari 2022 och den vidare brytningstid som randats. Venclova har även själv översatt Mandelstams poesi till litauiska. Översättning och kommentarer Alan Asaid.

Samuel Triewald föddes 1688 i Stockholm och dog 1743 i Kiel. Han har kallats den svenske Boileau och ses som en av Sveriges första ”litteratur-kritiker”. Här återintroduceras hans två briljanta verssatirer som driver gäck med tidens litterära träck. Utgiven med efterord, kommentarer och ordförklaringar av Alan Asaid.

Nikolaj Gogol föddes 1809 utanför Poltava och dog, efter ett kringflackande men ej alltför löjeväckande liv, 1852 i Moskva. Nyöversättningen av Alan Asaid är den första som även beaktar alternativa versioner av novellen och är del av ett vidare översättningsprojekt som även inbegriper Gogols brev. Med efterord av översättaren.

Tom Raworth (1938–2017) debuterade i slutet av 1960-talet och kom att betraktas som en av sin generations främsta och mest innovativa engelskspråkiga poeter. Han har haft ett stort inflytande inte minst på den avantgardistiska poesin i USA. Gunnar Harding har översatt och skrivit ett personligt förord om sin kollega och mångårige vän.

Finns det, nedlagt i orden, en kraft som gör det de uttalar? Ord som handlar, bryter sig ut ur sin tid och slungar sig mot framtiden. I det här personliga urvalet samlar Marie Tonkin nio kvinnliga poetröster från skilda epoker. Viktorianska Elizabeth Barret Browning, tyskjudiska Hilde Domin och italienska Alda Merini möter bland andra Marina Tsvetajeva och den samtida armeniska poeten Diana Anphimiadi. Mot fond av det visionära närmar de sig frågor om tid och evighet. Är det möjligt att uttala sig själv, göra sig till ord? Vilken poesi uppstår i de där gränslanden till det osägbara? Marie Tonkin är poet, kulturskribent och redaktör. Hon debuterade i bokform 2012 med den trespråkiga diktsamlingen "Pyramider i paradiset" och utgav senast "Silver och eld". Under 2021 utkommer hon med två nya diktsamlingar.

"Etui-(x)" bjuder ingångar – utsikter – till och mot en mosaik av antika liksom moderna fonder. Verket ansluter i vändningar och rörelser till dikttrilogin eller -triptyken "Det tysta häftet" (Pamphilus III-V: "Kröningar", "Hartsvariationer (om våren)", "Frö"). Jämte "Sådd" och "Sådd II" utgör boken ett tillägg till "Det tysta häftet" och bildar tillsammans med samlingsdikten "Här : Översättningar ur Det tysta häftet" (i serien Scandinavian Wind Rose) första delen av det poetiska projektet "Den aleatoriska skriften". Alan Asaid är verksam som översättare av bland annat rysk litteratur.

"Cæsur" är det avslutande tillägget till Det tysta häftet (Pamphilus III-V: "Kröningar", "Hartsvariationer (om våren)", "Frö"), som jämte tilläggen "Sådd", "Etui–(x)" och "Sådd II" (Pamphilus IX-XI) samt samlingsdikten "Här : Översättningar ur Det tysta häftet" (i serien Scandinavian Wind Rose) bildar första delen av "Den aleatoriska skriften". Alan Asaid är verksam som översättare av bland annat rysk litteratur.

En vårmorgon i Lissabon möts en rysk författare och en portugisisk fotograf. En höstdag i Porto femton år senare tar de en sista promenad tillsammans. Däremellan ryms besvikelser, tillkortakommanden, kompromisser. Långnovellen "Fotografen" är en komprimerad, lågmäld inre skildring av ett liv fullt av obesvarbara frågor, groende osäkerhet och brist på sann, rättfärdigad tro. Maxim Grigoriev föddes 1980 i Moskva och växte upp i Stockholm. Han har vid sidan av sitt skrivande arbetat som översättare från ryska och delar i dag sin tid mellan Paris och Porto. "Fotografen" är hans tredje monografiskt publicerade verk efter prisbelönta novellsamlingen "Städer" och romanen "Nu".

Patricia Lorenzonis debutdiktsamling kretsar kring den planerade modernistiska staden Brasília utifrån ett av stadens äldsta hotell, Hotel Nacional. Likt bultande tidskapslar samplar dikterna autentiskt material: resenärers omdömen, broschyrer, museiskyltar – en brokig kör som tecknar en biografi över ett hotells och en nations inre liv. Men här finns också ett sökande jag i samtal med Clarice Lispector och hennes texter från 1960-talets Brasília, en tid när staden var nyfödd och, som hon beskrev den, ”fullständigt naken”. Patricia Lorenzoni (f. 1975) är idéhistoriker och författare, verksam i Sverige och Brasilien. "Hotel Nacional" är hennes första diktsamling.

Amy Lowell (1874–1925) föddes i Brookline, Massachusetts, och bodde där större delen av sitt liv. Under vistelser i London stiftade hon bekantskap med företrädare för den imagistiska rörelsen, vars banerförare hon i mycket kom att bli. Hennes författarskap rymmer förutom poesin omfattande litteraturkritiska och biografiska verk. Denna systervolym till "Nio dikter om Amerika" (Pamphilus II) samlar ett trettiotal av Lowells mest berömda, på sin tid vågade kärleksdikter, som allt som oftast riktas till livspartnern Ada Dwyer Russel och har en puls som sällan hörts sedan Sapfo.

Jelena Schwartz föddes i Leningrad 1948 och dog i Sankt Petersburg 2010. Hon förblev hemstaden trogen livet igenom och var en viktig röst i dess rika om än underjordiska kulturliv under 70- och 80-talen. Hennes första diktsamlingar kunde publiceras först vid mitten av 80-talet, till en början endast i utlandet. Under de följande decennierna fick hon ett vidare erkännande och kom att räknas som en av samtidens främsta ryska poeter. Luftevangeliet är det första större urvalet av Schwartz på svenska och rymmer prov på både hennes lyrik och poetiska kortprosa. Med personligt förord av poeten Håkan Sandell, som även sammanställt utdrag ur sin mångåriga brevväxling med Jelena Schwartz.

Stefan Hammarén har gjort sig känd för sina mångsidiga verk, ofta präglade av en djup förståelse för människor och deras inre världar. Han debuterade som författare i början av 2000-talet och har sedan dess etablerat sig som en central gestalt inom den svenskspråkiga samtidslitteraturen. Hans verk kännetecknas av en stark humoristisk grund och ett intresse för exxxistentiella frågor. Han utforskar ofta teman som identitet, ensamhet, kärlek, erotik, skrivmaskiner, instrument, skogsbruk och livets mening, samtidigt som han inte tvekar att ta upp mer kontroversiella aktuella ämnen. Ett genomgående drag i Hammaréns författarskap är hans förmåga att skildra det komplexxxa i människors relationer, både till sig själv och till andra. Hans karaktärer är ofta mångfacetterade, vilket gör att läsaren får en känsla av att möta riktiga, levande människor snarare än bara fiktiva figurer. Han är också känd för sitt fysiska och ofta poetiska språk, som ger texxxterna en särskild intensitet. Hammarén är inte rädd för att ge sig in i mörka eller svåra ämnen, men hans verk präglas också av en viss hoppfullhet – en tro på människans förmåga att ändras och växxxa. XXX är Pamphilus trettionde utgåva och hammarénsk återsång.

När Michail Bulgakov och Jevgenij Zamjatin (med stöd under täcket av Andrej Platonov) en blötare kväll koncipierade Lipkij och Nebrezjnyj skymde det redan i världen. Folket skrev likväl till Stalin, som aldrig svarade, osv. I "Kladd", en av de mer oförutsedda långdikter som någonsin skapats, samsas i vandelsprövande utkastformer förment lyrisk autofiktion och troliga dårars anteckningar från fuktade källarhål med dokumentära spår och biografiska lämningar mot fonden av tidens perversioner. Allt i lika delar nödrop och bekännelse, fåfängt famlande och misantropi, manisk kråksång och turturduvat mummel. Gontjarov jagar Turgenjev, som smiskas till slut; äpplen faller inte fjärran Strindberg; en förläggargalt drillar hårt sin råtta; och Hon är tyst, osv. "Kladdmanifestet" är ett eländeskväde, en låt och en gråt, som här paras med klassiska bilder av den mytomspunna Westerwaldgruppen (ca. 1920-80), osv. Summan uppgår till vad som traditionellt kallats ”en av världslitteraturens mest uppfordrande och angelägna textualiteter”: fallande droppar i kalkstensgrottor, tablåer över år av sökande och tvivel, pinade sinnens susande bikter, ja: en väldig hymn till det som låter skälen trots allt finna fästen, osv. Redigering, beriktiganden, rättslig prevention, sanitära anstalter, emballering och tolkningar av Alan Asaid. "En sannskyldig fest för kladdmaniker!" - Andrew Cluddhead, professor och preses, The Royal Daub Society

Miellait (Osip Lazarevitj Freiman) föddes troligen 1906 i en liten stad strax norr om Krimhalvön och flyttade tidigt till Frankrike, där han dog 2016. Under sin långa levnad publicerade han sig ytterst sparsamt. Hans efterlämnade skrifter, som förvaltas och sedan några år ges ut av Association des Amis de Miellait, omfattar tusentals manuskriptsidor som manifesterar en mängd olika typer av verk och textligheter. "Le jeu de la création (chansons)” färdigställdes kring 1930 och tog starka intryck av den drygt tio år äldre kollegan, sedermera mentorn och nära vännen André Bretons surrealistiska manifest och de parisiska modernismkretsarnas göranden och låtanden i övrigt. Verket publicerades i sin samtid endast i delar (och under pseudonymer), bland annat i tidskrifter som La Révolution surréaliste och Minotaure, trots att det syntes udda i dessas hägn. Miellaits verk anses ha haft ett avgörande inflytande på en rad mycket olikartade författare, däribland Paul Celan, Claude Simon, Bei Dao, Ann Jäderlund och Lotta Lotass. I översättning av Alan Asaid, som jämte Françoise Breyves-Brouillon och Andreï Dreyfus-Freiman även skrivit en personlig kommentar. ”Ett kraftprov som inte liknar något i världslitteraturen.” - Le Temps ”Nobelprisklass!” - Le Journal