Stefan Hammarén – författare

Med S:t Största skarabéerboken återupplivar Stefan Hammarén den hyllade, hammarénska romanformen från sin sopptrilogi (utkom 2001-2005). På samma sätt som sopptrilogin hängav sig åt soppans inneboende egenskaper, hänger sig Hammarén denna gång åt skalbaggar. Och även denna gång är S:t Största skarabéerboken den första boken i en trilogi som utges under hösten 2010. Hammaréns romaner är olika alla andra vi läser och har läst i det här landet. Här möter vi en söndersprängd grammatik och semantik, där själva läsupplevelsen sätts i spillror och fragment, samtidigt som textmassorna överflödar och omsluter. Skarabéertrilogin utkommer i förlagets serie Alfa. Läs mer på forlag.hstrom.se/alfa.

Med skarabéertrilogin återupplivar Stefan Hammarén den hyllade, hammarénska romanformen från sin sopptrilogi (utkom 2001-2005). På samma sätt som sopptrilogin hängav sig åt soppans inneboende egenskaper, hänger sig Hammarén denna gång åt skalbaggar, på de mest överraskande och impulsförande sätt, med oväntade grepp, och mångt frodigare än tidigare. Vi skönjer stundtals berättelsen om en syndaflod. Hammaréns romaner är olika alla andra vi läser och har läst i det här landet. Här möter vi en söndersprängd grammatik och semantik, där själva läsupplevelsen sätts i spillror och fragment, samtidigt som textmassorna överflödar och omsluter. Punkthelvetets legendarer frukta Sprengtfissisyphusstenen som inte mer må slå tillbaka. Av en syndaflodslegend här, härom vi rör oss om en veten tid svårt efter givna criget och landskapet präglas av viss utfallen atomkrigsvinterlandskapsstämning, medelst besvärande blickar på återfall i tiden. En stor ckrigshjälpte [hjälte; t.ex. Mannerheim] på lyxtapeten får sig på fuskpälsen delvis enbart vanärd allt. Skalbaggar florerar rikt på och ckring dem samtliga. Och den alltid följande skärmen är konstigare. Om något, i text överträffar författar:jaget sig självt, detdetaljerna kommer till den egna bevisföringens apologi an på här. För en första gången i världen berättar t.&.med vår neogrammatikens ledande apparatjik, råtextrådet, faun Hammarén oss en enda sin löpt historiett, och gör det !cke vidare bra. I språkdräkten finns om nåt stänk av ckrigarens blodh och husmoderns skriklosksstänk blandat med ena halvvinglösa amorinens jämmer och bihjälprop högt och lågt lägre emellan ursprungsrum lagt. Syndafloden ges om en sjuk febrig pådriven felis- och råttaelaklek med textflödet självt. Hundhufvudstadsbladets tidningstorn hornet ett ramlar härtill tacksamt &:så av på sidan av allt och bläbläckskritiker fromt bifallet genast grillspettas försvinna ur fredens bissarerier (blurb). (I verket ingår faktum även världslitteratörens, världsckrigens och jordklotets om inte precis känsligaste så bäst affattade förlåtbeklagan, till fagra Emma. Den tog för mästaren på butyrbrödtexter, faun Hammarén närapå två år och en halv kvart skallighett i anspråk att funderae ut den och en hel nocturne att slutligen avfatta densamma det, av särart bekommet an.)

Lyxpoeten Stefan J. L. Hammarén var försatt i ett märkligt skaparrus när denna skrift skrevs, hade han ohjälpligt blivit blixtförälskad i en mycket skön kvinna som skrev till honom om sina yttre attribut öronen, hon kunde vifta med dem, och häpna det han började skriva till henne med proerotiska grsaksdikter som svar på hennes lika märkliga brev. Under tillkomsten av dessa dikter hade de båda överraskande nog blivit förälskade i och dragna till varandra. Det som kom med grsakerna förskämdes dock senare bort med att hamna bland bakom emotionella skal hårdare än visir, vilket stackars Hammarén sörjer å djupaste, men dikterna är ett fint och högst unikt minne från dr. Hammaréns mest tagande skaparrus någonsin och medelst amors pumpa i skallen från sin cestrosphendone. Hammarén är känd från och för de mest kompakta språkvärldar i den svenska romankonsten, t.ex. har superkritikern Jonas Thenté DN ansett i om en intervju i tidskriften Blaskan att herr Hammarén spontant producerar ett amfetaminliknande ämne när han författar böcker, som angriper den egna hjärnans språkcentrum, vilket man onekligen kan tro, men i denna skrifts avfattande hamnade han rakt i ett oförutsebart tillstånd han aldrig tidigare nått i sin konst eller upplevt i sitt liv. Det syns också i denna unika diktning och de vidhängande textappendixen för respektive grsak. Här slår Hammarén till som den grsakolog han också visar sig vara, bekänner färg uti direkt klangbottnens så alltför specifi ka nånting renodlade vilja. Med dragotypier av Marina Ciglar.

Korta, mustiga brev från en okänd poet till kärleken. Stefan Hammaréns hyllade, själstuggande språkekvilibri kommer här i alldeles förträffliga doser, brev för brev. Det som i tidigare verk av Stefan Hammarén kan ha upplevts kliniskt och kallt iakttagande, har i Flickan fr. spïkregne:t förbytts i manisk besatthet, rentav grymt framlagt och ändå så vackert.

Loserförfattarfabriken är S:t Hammaréns enda, 1:a och sista roman. Törs vi därtill hävda att den inte saknar urskiljbar röd tråd och en handling som måttligt engagerat bygger opp denna? Är denna en antiklasssaga? En berättelse i en motrevolt? Losers tillströmmar och ständigt stormar den i världen förrhärligade och åtrådda Loserförfattarfabriken, vilke­n hamnar stänga, sluts, slutligen försätter sej isolationistiskt alltmer inåtvänt, i ett allt svårgreppat instrumentellt limbo, valt en farlig väg snart i händerna på en dels hemlig men lika fruktad mång­hövdad internationell pool, vilken fabriken hamnar börja avslöja, något man minst av allt önskat sej behöva, alls vad som man först kunnat utgå ifrån. Poolen ter sig som det ändlösa träsket, inget man tar sig ur. Loser­förrfattarfabriken lyckas i varje fall med en sak, bortvända de tillströmmande, därvid som skepnaden förbyttes. Eller lyckas den snarast opplösa sig själf, tills den är ett förhatligt begrepp. Romanen äro inte minst en postironisk framställan jämsides en svidande bredsida mot författarvärlden och det internationella författarsamfundet. Stefan Hammarén är en av det svenska språkets främsta ekvilibrister refererad, diskuterad och oläst. I ständigt arbete i Loserförfattarfabriken, svettig och ansträngd, skänker han oss läsare en glimt in i ett språk som inte ens närmar sig det du kan ha förutfattade meningar om. I samklang med tiden närmar han sig mörkrets tid, "var sent gat­belysningens tänd­a skede hörsamma". År 2015 hedrades slutligen Stefan Hammarén med Längmanska k­ulturfondens pris för finländska författare, med motiveringen: "för ett författarskap drivet av en obönhörlig kompromisslöshet och lidelse. Stefan Hammarén går i clinch med språket, och bryter ner det med en entomologs noggrannhet, varefter han med en delirikers envetenhet bygger upp det igen, i intrikat kristallin­a labyrinter".

Beskrivning: där på solfläckens barnhem bodde några av dem sådana som såg lite konstiga ut de kunde vara lite fyrkantiga med håret på ända och glodde man på dem blev det visst två dagars väta ett spöregnet stod väl säkert i deras tjänst det regnade över tomater de stal från sina odlare i närheter om man kanske hade glott för mycket på dem kom de senare för att hedersamt tomata dig till ketchup av alla knep de kunde, målade de en sol drog en båge upp eller nedan blev det sol eller mulet surt till där dog även tomatplantan i glasskärvornas regn, glaset som skar ett hål i själva betraktelsen och de från solfläckens barnhem glodde i sin tur på dig ut tittade där på dig slutlig

Vad är det som utspelar sig på solfläckens barnhem? Är det ensamhetens tragik, mörkrets stilla fruktan? Eller är det en mänsklig seger, barfotabarns ystra lek bland höstlöv?

I Stefan Hammaréns lyriska debut skiner mörkret bland solens strålar, humorn bland vansinnet, tårarna bland skrattet.

"Förstenar mig i svenska ord. [...] Den nye särlingen i vår samtidsprosa." -Daniel Sjölin i Svenska Dagbladet

I denna bok är burken hårdare än bankvalvet. Det är burkens epicentra som gäller, runt om har idel konstruktörer av brottsdrama samlat sig, de mest fruktade är en symbolisk jätte, samt en poetisk dålig vuxen dvärg, lika osympatiska bägge, båda som erkänt skickliga på at kunna undvara metallen och söka palimpsest. Innehållet spelade sedan ingen roll större, burkdonet, det inre höljet ville de alla bära iväg om denna slitning. Som är avslutning på den trilogi vilken redan kom att nämnas soppbokstrilogien medelst St. Hammaréns debutalster Med en burk soppa, följd av konservöppnare bok. Fråga om denna är en artificiell roman, men på helig plats skedde utspelningen. Hammarén befäster grävningen [greppet] med denna berättelse. Bör också av ses som en helt oavhängig roman, förvisso. "HAMMAREN HAR HACKAT upp hela språket - och därmed hela vår kultur - i miljoner bitar, fogat samman fragmenten efter ett nytt och hittills okänt mönster. Det blir, tack vare "bokstävernas kopulation" ett helt nytt språk. En skapelseberättelse. Nej, jag kan fortfarande inte säga vad detta "handlar" om, men det är roligt och omskakande att vara där". (DN)

Stefan Hammarén, som balanserade konstig grafik och språk, tog det aldrig så rimligt som i föreliggande dikttyktryck. För det första har det ett tydligt motiv, inte bara ett försök att göra livet till en grammatisk kod. Om du läser på ett abstrakt sätt, istället för att fokusera på varje enskild mening och riskerar att försvinna direkt, kommer du att märka hur det första mötet går och hur kärlekshistorien utvecklas när du reser fram och tillbaka – han bor trots allt i Finland. Det finsk-svenska Hammarén producerade och publicerade i dussinet tidigare böcker fick som resultat att han blev en författare vars språkliga avantgarde är så urbota avantgarde att även ett modernt avantgarde blir svårt att definiera. Och att investera i avantgarde är kanske det viktigaste. Hammarén gör det motsatta. Han låter tungan flyta och fylla all absurd tomhet, lika full som att försöka fixa någonting i denna värld. Men något mer har hänt, vi har fått en tryckkokbok som sållar Hammaréngrammatik, eftersom matjord är längre än ordhungern sträckt, hur det än vare. Stefan Hammarén är författare, poet och ljudkonstnär. Sedan debuten med En burk soppa 2001 har han gett ut dussintalet verk som utmanar gängse uppfattningar om vad litteratur kan vara, senast den omfångsrika Loserförfattarfabriken (2018). Hammaréns är en av den svenskspråkiga litteraturens mest innovativa röster, som i sin konstnärliga djärvhet och konsekvens saknar motstycke i samtidens litterära landskap.