Lyxpoeten Stefan J. L. Hammarén var försatt i ett märkligt skaparrus när denna skrift skrevs, hade han ohjälpligt blivit blixtförälskad i en mycket skön kvinna som skrev till honom om sina yttre attribut öronen, hon kunde vifta med dem, och häpna det han började skriva till henne med proerotiska grsaksdikter som svar på hennes lika märkliga brev. Under tillkomsten av dessa dikter hade de båda överraskande nog blivit förälskade i och dragna till varandra. Det som kom med grsakerna förskämdes dock senare bort med att hamna bland bakom emotionella skal hårdare än visir, vilket stackars Hammarén sörjer å djupaste, men dikterna är ett fint och högst unikt minne från dr. Hammaréns mest tagande skaparrus någonsin och medelst amors pumpa i skallen från sin cestrosphendone. Hammarén är känd från och för de mest kompakta språkvärldar i den svenska romankonsten, t.ex. har superkritikern Jonas Thenté DN ansett i om en intervju i tidskriften Blaskan att herr Hammarén spontant producerar ett amfetaminliknande ämne när han författar böcker, som angriper den egna hjärnans språkcentrum, vilket man onekligen kan tro, men i denna skrifts avfattande hamnade han rakt i ett oförutsebart tillstånd han aldrig tidigare nått i sin konst eller upplevt i sitt liv. Det syns också i denna unika diktning och de vidhängande textappendixen för respektive grsak. Här slår Hammarén till som den grsakolog han också visar sig vara, bekänner färg uti direkt klangbottnens så alltför specifi ka nånting renodlade vilja. Med dragotypier av Marina Ciglar.
