Grönsöö kulturhistoriska stiftelses skriftserie – serie

Grönsöö har en imponerande samling av glasföremål från 1600-talet och framåt. Samlingen omfattar såväl dricksglas för olika tillfällen som karaffer, tillbringare, serveringskärl, skålar och prydnadsföremål i glas. Den största delen utgörs av bruksglas från 1800-talet. Med hjälp av bouppteckningar och räkenskaper kan man ganska väl följa glasens vandringar mellan olika generationer och familjer, vars husgeråd slutligen samlats på Grönsöö. Att exakt kunna fastställa år för tillverkning eller inköp lyckas bara ibland, men med hjälp av tillgänglig expertis kan föremålen infogas i den konsthistoriska och hantverksmässiga utvecklingen. Utvecklingen av bordsdukning och dryckesseder präglar även glasbeståndet på Grönsöö. Från dessa olika utgångspunkter presenteras glasbeståndet i ett stort Uppländskt herrgårdshus. Glas på bordet i Grönsöö hemmet av fil dr Åke Nisbeth är nr 2 i Grönsöö kulturhistoriska stiftelses skriftserie. 71 sidor rikt illustrerad.

Skriften lyfter fram två seklers kvinnohistoria på Grönsöö, gestaltat i skatten av bordslinne ur slottets samlingar. Att förestå forna dagars herrgårdshushåll var ett maktpåliggande värv. Stora familjekretsar, talrika gäster och en mängd anställd personal lade ett tungt ansvar på husets fru. Regelbundet återkom stortvätt, bak och slakt och därtill kom den ständigt pågående tillverkningen och vården av husets textilier. Husfruarna var centrum i den svenska herrgårdskulturen ! Det stora förråd av bordslinne som finns på Grönsöö har vårdats av generationer husmödrar i släkten von Ehrenheim. Det har kommit till Grönsöö som hemgift eller ärvts genom giften inom en rad adelssläkter. Till stor del har det vävts på gården av skickliga väverskor och i någon mån har damastduktyg anskaffats genom köp. Samlingen består av ca 100 dukar och ca 700 servetter. Den äldsta duken är från sent 1600-tal och den yngsta är vävd 1946.

Samlingen av konsthantverk på Grönsöö spänner över vida perspektiv både beträffande de konkreta föremålen som i mer abstrakta aspekter. Koncentrerar man sitt intresse till keramik hamnar man dessutom ofta i internationell historia. På Grönsöö hittar vi keramiska alster från länder som Holland, Tyskland, Frankrike, England, Kina, Japan, Danmark och Sverige. I den stora genomgången av inventarierna som publicerades av Sigurd Wallin 1952, menar han att Grönsööhemmet är typiskt för hem av den sociala status Grönsöö representerar. Idag uttrycker vi det också med ordet - moderiktighet. De olika ägarna av Grönsöö följde det rådande inredningsmodet vilket även omfattade föremål med dekorativt syfte - som porslin.

Om man vill lära sig något om vårt svenska kulturarv, är det i hög grad lämpligt att studera vår möbelkonst. Möblerna berättar om hur olika konst- eller modestilar kommit till vårt land, och hur de har omdanats för att passa svenska förhållanden. Kanske skedde det genom påverkan av det svenska kynnet, men former och dekorer kom också att också anpassas till de material som stod till de svenska hantverkarnas förfogande och den teknik de behärskade. En möbels stil och utformning, eller design med en aktuell term, ger vanligtvis en anvisning om när den tillverkats, kanske till och med av vem. När man studerar möbler på ett herresäte som Grönsöö, handlar det emellertid inte bara om föremålen som sådana, om stilar, mästare, material och teknik. Insatta i sitt sammanhang berättar möblerna också gårdens och dess ägares historia. Möblerna har gått i arv genom generationer som vårdat och moderniserat dem för att de skulle fungera och pryda rummen enligt gällande mode. Hur möblerna kommit till användning ger oss dessutom en inblick i hur livet levdes i ett herrgårdshem i en annan tid än vår.

Grönsöö slott är som ett ymnighetshorn. Oavsett vilken materialgrupp man ämnar genomkorsa så är beståndet rikt och spännande och nästan outtömligt. Föremålen är intresseväckande inte minst beroende på att de är bevarade i sitt sammanhang. Mycket litet har försvunnit från Grönsöö genom arvsskiften, däremot har tillskott kommit genom decennier och generationer. På grund av att fidekomisslagen sattes ur spel 1 jan 1964 är de totala kulturmiljöerna i Sverige inte längre skyddade varför det blir färre och färre slott och herrgårdar med bevarade inventarier av en sådan rikedom. På Grönsöö har generationer avstått från att ta ut sina arv och därför är denna kulturmiljö bevarad som en outsinlig skattkista. I kungliga miljöer är detta inte ovanligt och där finns givetvis oändligt rika samlingar av hög dignitet. På Grönsöö rör det sig om ett burget hem med föremål som använts i vardagen. Må vara i en adlig sådan, men i alla fall! De som ägt och bebott Grönsö under generationer har inte varit stora silversamlare utan man har införskaffat det som behövdes för att göra vardagen elegant och trivsam. Samma gäller för Grönsöö smyckeskrin som är till brädden fyllt av nipper och småting som förskönat husets härskarinnor.

Beskrivning av Grönsöö slott och dess byggnadshistoria

Boken berättar om spännande föremål, udda material, böcker och kuriosa som ej ingår i vanliga materialteman. Boken speglar även den intellektuella krets i vilken 300 årsjubilaren Carl von Linné och Grönsöö 1700-tals ägare arkiatern David von Schulzenheim ingick

Att bevara en kulturmiljö - bildandet av Grönsöö Kulturhistoriska Stiftelse

Boken skildrar köket på Grönsöö slott under cirka två sekler. Det betyder att vi får inblick i köksarbetet samt därtill hörande organisation och fördelning av ansvar och sysslor. Matlagningen, maten och måltiderna står givetvis i centrum men också kökets utrustning, kärlen och redskapen. Det handlar alltså om en herrgårdsmiljö vid Mälarens strand med anor från 1600-talets första hälft och följande århundraden. Grönsöököket har präglats av husfruarna, och även andra kvinnor som arbetat på slottet, och de traditioner dessa fört med sig från andra håll. Men Grönsöö har självfallet också varit ett kulturcentrum som i sin tur utgjort en inspirationskälla och påverkat andra miljöer. På Grönsöö har en mycket intressant samling kokböcker bevarats som speglar matlagning och hushållsarbete under drygt 200 år. Fem av husfruarna på Grönsöö träder fram i kokböckerna, för de övriga svarar kvinnor som indirekt haft någon koppling till familjen von Ehrenheim och Grönsöö.

Med nål och tråd på Grönsöö Ur byrålådor, skåp och kistor har ett smörgåsbord av textilier plockats fram till årets utställning. Borddukar till stora bord och till små bord, servetter och näsdukar, aftonväskor, börser och små prydnadsdukar. Broderier kan hittas i inredningen på olika möbeltyger och kuddar. Totalt handlar det nog om tusen alster och en stor del av samlingen är tillverkad på slottet. För att göra materialet behändigt har åtskilligt valts bort. Tillsammans ger dock detta urval av alla dessa textila ting en bra bild av helheten. Fokus är på broderade alster men även en del spetsar och sybehör finns med. Att brodera har haft en stämpel som varandes meningslöst tidsfördriv eller spilld kvinnokraft. På samma sätt kan betydelsen av uttrycket att brodera ut texten förknippas som något negativt. Det kan också betyda att berika, att ge nyanseringar och att vara precis och personlig i sin formuleringskonst. Så är det med verkliga broderier också. De kan uppfattas som ett hantverk som berikar med en personlig prägel och kanske fulländar en interiör. Somrarna på Grönsöö under 1800-talet var fyllda med handarbetande damer. Ibland kunde säkert handarbetet fungera som en stunds meditation, man försjönk i djup koncentration. Andra stunder var det en oas för prat och skvaller. Kanske kan vi betrakta kvinnorna som handarbetar som en dåtidens facebook grupp där allehanda ämnen kunde avhandlas. En sak som allt handarbete tycks ha gemensamt är att det sällan omnämns i skrivna texter som belyser herrgårdsmiljöer. I den stora serien Slott och Herresäten som gjordes på 1960-talet eller i serien Kungliga slott som började publiceras nyligen nämns nästan aldrig dylika ting och det förhåller sig likadant i inredningslitteratur överhuvudtaget. Kuddar, fotpallar, broderade prydnadsdukar saknar beskrivningar och ord som placerar dem i sitt sammanhang. Det är ting som finns men som aldrig blivit så viktiga att de fått en egen textrad annat än i de handarbetsböcker som beskriver tillverkningen och materialet.

Leksaker och barnföremål har i äldre tider inte ansets tillhöra det primära när det gäller att dokumentera vår kulturhistoria trots har vi alla varit barn. Till skillnad från andra äldre kulturföremål som möbler, tavlor och konsthantverksföremål har man inte lagt någon större betydelse i dessa föremål. Ändå kan man säga att leksaker är en spegling av de flesta kulturyttringar i det lilla formatet. Detta är anledningen till att relativt få leksaker är bevarade, men också att de flesta leksaker sedan länge är sönderlekta. Leksakerna på Grönsöö spe-glar i hög grad förhållandena på landsbygden och det finns påfallande få leksaker av utländsk tillverkning. Annars är det så att i de större städerna dominerade ofta de tyska importerade leksakerna. Ett par leksaker i Grönsöös samlingar sticker dock verkligen ut, nämligen de två små hästekipagen av målad plåt från en av de äldsta leksaksföretagen i Nürnbeg, G. Leonard Eichner & Sohn. Med största säkerhet har leksakerna inköpts av Per Jacob von Ehrenheim som var chef för den svenska delegationen på världsutställningen i Paris 1878 Den första svenska leksaksfabriken av betydelse var Gemla Leksaksfabriks Aktiebolag grundad 1866 av Alexius Westerdahl. Han etablerade sig på orten Gemla i Småland och specialiserade sig på träleksaker och spel. På Grönsöö finns ett stort antal typiska Gemla leksaker. Bland de registrerade nästan 800 barnföremålen på Grönsöö utgör omkring 150 av olika typer av spel. Spelen kan indelas i olika grupper som turspel, skicklighetsspel, tålamodsspel och utomhusspel. Före televisionens intåg i de svenska hemmen på 1950 talet var spelandet en mycket vanlig familjesysselsättning

Arbete på åker och äng, i skog och på vedbodbacke, i park och trädgård – det är vad denna skrift handlar om. Men också om arbete under tak, i gårdens verkstäder, i första hand snickarbod och smedja. Och om timmermannens arbete både utomhus och inomhus med byggnader och byggnaders underhåll. Utgångspunkten är gårdens bevarade verktyg och redskap. Redskap och verktyg hör till det som sällan bevarats. Överlevnadschanserna brukar vara större för produkterna än för det man använt för att åstadkomma dem med. Även de verktyg som omsorgsfullt vårdats har med tiden slitits ut. På Grönsöö har man tagit vara på det gamla och överblivna – även sedan det tagits ur bruk. Mängder av bevarade – om än rejält nötta – redskap och verktyg berättar här om människors slit och vedermödor, om skaparglädje och kreativitet genom tiderna.

Solen och månen var under långa tider mänsklighetens enda ljuskällor. Så småningom lärde man sig tämja elden och i och med detta kunde de första belysningsföremålen konstrueras. När Grönsööhemmet inreddes, för första gången på tidigt 1600-tal, var man nödsakad att fånga dagsljuset och skimret från elden i öppna spisar och kakelugnar. Lyktor, ljusstakar och kandelabrar med talgljus och vaxljus och så småningom stearinljus placerades där de bäst behövdes. Speglar och spegellampetter hjälpte till att mångfaldiga ljuset liksom, på 1700-talet, prismorna i ljuskronorna. Livet styrdes den gången av ljuset, när solen gick upp och när den gick ner. På 1700-talets slut kom oljelampan, cirka femtio år senare konstruerades fotogenlamporna. 1880 hade Thomas Edison framställt den första glödlampan för elektricitet. Först 1921 kom det elektriska ljuset till Grönsöö. Det finns flera sengustavianska kronor på Grönsöö, den mest delikata hänger i Salongen. Den har allt som en gustaviansk ljuskrona skall ha – förstklassig brännförgylld stomme (för 20 ljus) och utsökta fasettslipade glas. Den saknar bara en sak – en signatur! Det borde funnits en CHB-stämpel på denna högklassiga skönhet på den översta lilla plattan som håller samman kronan – men tyvärr! CHB är Carl Henrik Brolins (1765-1832) signatur. Hur som, den är ett ypperligt exempel på en ljuskrona tillverkad av en skicklig gelbgjutare i huvudstaden. I Salongen finns ett par grandiosa kandelabrar från empirtid av förgylld och brännförgylld brons. De är tillverkade i Paris omkring 1810. En strängt kvadratisk sockel bär upp ett dansande par – Apollo och Diana. De skulle kunnat vara tränade hos Bolsjojbaletten så graciöst balanserar de på sockeln och lyfter till synes utan ansträngning ljushållarna för fem ljus. Greve Magnus Brahe (1756-1826) var en av de höga gästerna vid kungens av Roms dop i Paris 1811. Det lilla gossebarnet var lagd i Thomires magnifika vagga av silver, pärlemor och kostbara träslag – det måste varit en upplevelse för greven att beskåda denna prakt. Innan han lämnade Paris köpte han med sig de stora bronskandelabrarna. De förvärvades senare av hovmarskalken Reinhold Fredrik von Ehrenheim (1784-1858). Den äldsta spegeln på Grönsöö är utförd av barockens mest kände spegelmakare nämligen hovbildhuggaren Burchardt Precht (född i Bremen 1651, död i Stockholm 1738). Precht fick en gedigen utbildning i Hamburg hos den äldre brodern Christian. Han flyttade till Sverige ca 1674 och började arbeta hos den framstående spegelmakare Nicolaes Millich (verksam ca1630-ca 1699). Millich hade flera kungliga uppdrag, bland annat för Hedvig Eleonora och det föll sig naturligt att han tog hjälp av den skicklige unge Precht. 1682 utnämndes Precht till hovbildhuggare. Fem år senare fick han följa med ingen mindre än Nicodemus Tessin d.y till bland annat Paris och Rom vilket kom att betyda mycket för Prechts utbildning. Först hade Precht en liten verkstad i en bod på Riddarhusets tomt. När han behövde mer plats för större arbeten fick han husera i konferenssalen på Riddarhuset. Allteftersom verksamheten växte behövde han ännu mer utrymme till sig och alla sina gesäller och lärlingar varvid han i början av 1700-talet lät han bygga ett stenhus på Lilla Nygatan 12 där han bodde till sin död. Grönsööspegeln har Prechts alla kännetecknen. Den stora barockkartuschen uppe på krönet, de två flankerande lejonen och de olika förgyllda blyornamenten som pryder ramen. I ramen har Precht låtit fälla in graverade folierade glas. Själva mittglasen är inte de ursprungliga, men både det övre och undre glaset är antika kvicksilverglas. De vackert dekorerade glasen i ramen är original från tidigt 1700-tal.