Elsebeth Welander-Berggren – författare

Solen och månen var under långa tider mänsklighetens enda ljuskällor. Så småningom lärde man sig tämja elden och i och med detta kunde de första belysningsföremålen konstrueras. När Grönsööhemmet inreddes, för första gången på tidigt 1600-tal, var man nödsakad att fånga dagsljuset och skimret från elden i öppna spisar och kakelugnar. Lyktor, ljusstakar och kandelabrar med talgljus och vaxljus och så småningom stearinljus placerades där de bäst behövdes. Speglar och spegellampetter hjälpte till att mångfaldiga ljuset liksom, på 1700-talet, prismorna i ljuskronorna. Livet styrdes den gången av ljuset, när solen gick upp och när den gick ner. På 1700-talets slut kom oljelampan, cirka femtio år senare konstruerades fotogenlamporna. 1880 hade Thomas Edison framställt den första glödlampan för elektricitet. Först 1921 kom det elektriska ljuset till Grönsöö. Det finns flera sengustavianska kronor på Grönsöö, den mest delikata hänger i Salongen. Den har allt som en gustaviansk ljuskrona skall ha – förstklassig brännförgylld stomme (för 20 ljus) och utsökta fasettslipade glas. Den saknar bara en sak – en signatur! Det borde funnits en CHB-stämpel på denna högklassiga skönhet på den översta lilla plattan som håller samman kronan – men tyvärr! CHB är Carl Henrik Brolins (1765-1832) signatur. Hur som, den är ett ypperligt exempel på en ljuskrona tillverkad av en skicklig gelbgjutare i huvudstaden. I Salongen finns ett par grandiosa kandelabrar från empirtid av förgylld och brännförgylld brons. De är tillverkade i Paris omkring 1810. En strängt kvadratisk sockel bär upp ett dansande par – Apollo och Diana. De skulle kunnat vara tränade hos Bolsjojbaletten så graciöst balanserar de på sockeln och lyfter till synes utan ansträngning ljushållarna för fem ljus. Greve Magnus Brahe (1756-1826) var en av de höga gästerna vid kungens av Roms dop i Paris 1811. Det lilla gossebarnet var lagd i Thomires magnifika vagga av silver, pärlemor och kostbara träslag – det måste varit en upplevelse för greven att beskåda denna prakt. Innan han lämnade Paris köpte han med sig de stora bronskandelabrarna. De förvärvades senare av hovmarskalken Reinhold Fredrik von Ehrenheim (1784-1858). Den äldsta spegeln på Grönsöö är utförd av barockens mest kände spegelmakare nämligen hovbildhuggaren Burchardt Precht (född i Bremen 1651, död i Stockholm 1738). Precht fick en gedigen utbildning i Hamburg hos den äldre brodern Christian. Han flyttade till Sverige ca 1674 och började arbeta hos den framstående spegelmakare Nicolaes Millich (verksam ca1630-ca 1699). Millich hade flera kungliga uppdrag, bland annat för Hedvig Eleonora och det föll sig naturligt att han tog hjälp av den skicklige unge Precht. 1682 utnämndes Precht till hovbildhuggare. Fem år senare fick han följa med ingen mindre än Nicodemus Tessin d.y till bland annat Paris och Rom vilket kom att betyda mycket för Prechts utbildning. Först hade Precht en liten verkstad i en bod på Riddarhusets tomt. När han behövde mer plats för större arbeten fick han husera i konferenssalen på Riddarhuset. Allteftersom verksamheten växte behövde han ännu mer utrymme till sig och alla sina gesäller och lärlingar varvid han i början av 1700-talet lät han bygga ett stenhus på Lilla Nygatan 12 där han bodde till sin död. Grönsööspegeln har Prechts alla kännetecknen. Den stora barockkartuschen uppe på krönet, de två flankerande lejonen och de olika förgyllda blyornamenten som pryder ramen. I ramen har Precht låtit fälla in graverade folierade glas. Själva mittglasen är inte de ursprungliga, men både det övre och undre glaset är antika kvicksilverglas. De vackert dekorerade glasen i ramen är original från tidigt 1700-tal.