Serie Europa - Böcker

Isabelle Eberhardt (1877 1904) levde ett kort men intensivt och gränsöverskridande liv. Uppvuxen i Schweiz med ­rötter i den ryska aristokratin, flyttade hon som tjugoåring till Nordafrika, konverterade till islam, lärde sig arabiska och färdades kors och tvärs som fri skribent genom den algeriska öknen på häst ­ eller kamel - iförd manlig traditionell klädedräkt. 

Hennes upptäcktsresor gav material till reportage och noveller som publicerades i algeriska och franska tidskrifter. Vid sidan av dessa nedtecknade hon sina privata reflektioner i dagböcker som gavs ut ett par decennier efter hennes hastiga död i en översvämning vid 27 års ålder.

Här presenteras dessa för första gången i svensk översättning. Dagböckerna rymmer såväl konkreta iakttagelser om resvägar och anhalter som lyriska beskrivningar av ökenlandskapets färgprakt. Personliga tillkortakommanden och uppslitande intriger avlöses av livsavgörande möten och stunder av andlig introspektion. 

För översättningen står Peter Löfström som också försett boken med ett efterord, i vilket han följer de sedan länge försvunna handskrivna dagböckernas dramatiska öde. Författaren och kritikern Moa Matthis inleder med ett initierat förord.

På Bokförlaget h:ström Text & Kultur har tidigare utgivits: Isabelle Eberhardt en biografi av Peter Löfström (2023). Om boken skrev Isabelle Ståhl i Dagens Nyheter: "[Det är] en befrielse att läsa Löfströms biografi, som med koncist språk och omsorgsfull bearbetning av källor låter det förflutna träda fram i sin egen rätt utan att det görs till redskap för samtidens självbespegling. [...] Löfström ger med sin biografi inblick i ett fascinerande livsöde som även för vår tid ter sig gränsöverskridande."

Skriven i exil år 1937 är Ungdom utan Gud en mörk och expressivt berättad skildring av vardagen i ett nazistyrt Tyskland.

Romanen utgörs av en motsträvig skollärares bekymrade tankar om samhällets förråade anda och hans elevers gradvisa förvandling till hörsamma rekryter till kallhamrade cyniker.

Frågan är dock om någon kan förbli utan skuld när människan oavbrutet utsätts för inre anspänningar och yttre tryck från diktaturens terror, och samhällsmedborgarna reduceras till antingen ängsligt eftergivna undersåtar, skräckslagna offer eller samvetslösa gärningsmän.

Ungdom utan Gud är en bok om tidlösa frågor som skuld, öde, tro och individens civilkurage.

Romanen kom att bli Ödön von Horváths sista roman under hans livstid. För översättningen står Gustav Sjöberg, och litteraturkritikern Martin Lagerholm presenterar i ett initierat efterord Ödön von Horváths liv och verk.

I detta urval av Emmanuel Boves noveller ges läsaren ett koncentrat av den boveska världen, av utsatthet och isolering, fuktskadade hyresrum, sjaski­ga kaféer, övergivna offentliga platser, människor som föraktar varandra (och sig själva), som har överdrivna eller missriktade förhoppningar på varandra (och sig själva), människor som egentligen inte ser varandra (eller sig själva). Bove förmår dock, som få andra författare, omfatta även det mest småskurna, själviska och fula i människan med något som liknar ömhet.

Under tio år, 1935-1944, förde den rumänsk-judiske författaren Mihail Sebastian en dagbok som när den slutligen publicerades i Rumänien 1996 föranledde en livlig debatt om landets antisemitism och roll under andra världskriget. 

Sebastian tillhörde mellankrigstidens intellektuella miljö i Buka­rest och bland hans vänner räknades några av de mest inflytelse­rika författarna och tänkarna under det rumänska 1900-talet, bland dessa religionshistorikern Mircea Eliade, filosofen Emil Cioran och dramatikern Eugène Ionesco.

Dagboken skildrar naket den långsamt krypande brutaliseringen på alla nivåer i det rumänska samhället. En stor del av intelligentian, många av Sebastians kollegor och närmaste vänner, sluter upp bakom de spirande fascistiska r­örelserna och hans eget manöverutrymme blir allt mindre.

Dagboken är inte bara en krönika över de mörkaste åren av euro­peisk antisemitism, utan också en författares anteckningar om det dagliga arbetet i skuggan av världspolitikens konvulsioner. Här finns noteringar om böckerna han läser, den klassiska musiken som rattas in från de utländska radiostationerna, hans komplicerade kärleks­affärer här finns ansträngningarna och självtvivlet, motgångarna och framgångarna. 

Mihail Sebastians dagbok har översatts till en rad europeiska språk och presenteras nu i svensk översättning av Inger Johansson. Boken inleds med ett förord av författaren och essäisten Henrik Nilsson.

Röster om Dagbok 1935-1944

"Det är 649 sidor viktig, för att inte säga oumbärlig, läsning som nu också kommer ut i en fin svensk översättning av Inger Johansson och med ett upplysande förord av Henrik Nilsson. Det är, som vanligt, ett litet förlag som står för den här bedriften: h:ström." - Thomas Kjellgren, Kristianstadsbladet.

"Ett unikt vittnesmål från nazismens tidevarv" - Salomon Schulman, Expressen.

"Ovärderligt dokument omöjligt att sluta läsa" - Cecilia Hansson, SvD.

"Dagboken [är] obligatorisk läsning." - Leif Zern, DN.

"Dagbok 1935-1944 är sannolikt den allra viktigaste pusselbiten för att förstå stämningen som rådde under dessa fatala krisår, då fascismen och antisemitismen slog ut med full kraft i det rumänska samhället och möjliggjorde massavrättningar, pogromer och djupt inhumana särlagstiftningar för den judiska befolkningen." - Ludvig Köhler, Ord & bild

"Förtjänar att stå i samma bokhylla som Anne Franks Dagbok och att nå samma stora läsarskara." - Philip Roth

"Det är en kuslig dagbok. Långsamt kryper en undergångskänsla fram som förföljer mig även utanför läsningen antagligen med viss hjälp av coronapandemin. Boken dog syrebristdöden i takt med att livsgnistan hos Sebastian slocknade. Resignationen och likgiltigheten lika mörka som trycksvärtan. Under de sista åren upptas sidorna mest av korta anteckningar om kriget. 'Tristess, äckel, likgiltighet, olust' är vad han känner och dagboksskrivandet framstår som 'en dålig vana, ingenting mer.' Någonstans i de sista sidorna kallar han den för en krigsbok. Han är vid det här laget en skugga av sitt forna jag." - Robert Myhreld, Ny tid

På ett hotellrum vid den franska kusten sitter en ung man och läser en roman som gör ett egendomligt starkt intryck på honom. På samma hotell, och utan att han vet om det, har författaren till romanen också just tagit in.

Den åldrande författaren, som efter en hjärtattack blivit akut medveten om sin dödlighet, har anlänt till den sömniga badorten för att en sista gång överträffa sig själv. Men vad innebär det att skriva skönlitteratur när dikten oupphörligen förändrar själva verkligheten och tycks erbjuda såväl frälsning som förvillelse? Och vilken roll har egentligen läsaren i dramat?

I Bellevue iscensätter Didier Martin en sofistikerad litterär värld där han med hjälp av spegeleffekter och en sinnrik komposition undersöker relationerna mellan författaren, hjälten och läsaren. 

Bellevue (1979) är den första av Didier Martins romaner som presenteras i svensk språkdräkt. För översättning och efterord står Peter Ölund.

Didier Martin (f. 1938) debuterade som romanförfattare 1966 med Le déclin des jours som belönades med det prestigefyllda franska litteraturpriset Prix Fénéon. I sitt yviga författarskap undersöker Martin skrivandets förutsättningar och villkor. Vad gör historierna med oss? Och vilken berättare kan man lita på? 

"För Didier Martin, som skriver en utsökt, mjuk men exakt prosa, är skrivandet en lek, men en allvarsam lek, om vilken man ibland kan fråga sig om det är en flykt från eller en strävan mot någonting, ett behov eller en räddning. Det finns en hetare puls under de ibland svala meningarna, en sorts ängslan som känns autentisk." - C.G. BJURSTRÖM

"Romanens styrka är ett vackert och vindlande språk med ironi och djärva metaforer där översättaren Peter Ölund, som också skrivit efterordet, väl fångar originaltextens skönhet." - Anne Marie Lundström, BTJ

Denna roman, som spänner över ett halvt sekel, är inte b­ara en slående tidsskildring av ett Storbritannien i förändring med stor psykologisk och visuell skärpa g­estaltar Virginia Woolf dessutom vardagliga händelser i en rad scener som berör och roar och ställer läsaren inför frågor om vad det innebär att vara människa. 

London, år 1880. I huset vid Abercorn Terrace samlas familjen Pargiter till te. I korta, filmiska scener presenteras familjemedlemmarna och d­eras inbördes relationer. Efter det brett anlagda inledande kapitlet ut­spelar sig vart och ett av de resterande tio under en enda dag ett visst årtal, fram till 1937. Syskon och kusiner träffas under årens lopp i nya sammanhang. Samhällsordningen, patriarkatet och de yttre historiska händelserna avspeglas i deras ställningstaganden och levnadsvillkor. 

Åren (1937) blev Virgini­a Woolfs sista publicerade roman under hennes livstid. Den blev också henne­s mest framgångsrika och bästsäljande bok. Med denna utgåva har verket fått en modern språkdräkt av Margareta Backgård, som kompletterats med ett initierat efterord av Björn Kohlström. 

Max Blechers Upplyst gryt är en existentiell roman vars inramning utgörs av författarens sanatorievistelser i Frankrike, Schweiz och Rumänien. Påträngande minnen från bandageringar, hostanfall och en sömngångaraktig vardag flyter sömlöst samman med drömmar och syner. 

Med sin febriga verklighetsuppfattning och akuta livskänsla undersöker Max Blecher var en människa börjar och slutar, utlämnad åt det kroppsliga lidandet, men likafullt mottaglig för tillvarons komiska och sensuella aspekter.

Under sitt alltför kortvariga liv publicerade Max Blecher endast två romaner och en tunn diktsamling. Postumt utkom sanatoriedagboken som han arbetade på under sina sista år. I denna återfinner man några av hans mest intensiva och gripande boksidor, genomsyrade av det Herta Müller kallat en "varseblivningens erotik" hos Blecher.

I översättning från rumänska av Inger Johansson och med ett efterord av författaren och essäisten Henrik Nilsson.

"Den judiske rumänen Max Blechers (1909 1938) roman Upplyst gryt är skriven under nämnda sista antibiotikafria årtionde, målad i skrikande färger mot en fond av svartaste poesi. Hans surrealism och de utsuddade gränserna mellan dröm och verklighet för läsaren till de mest dramatiska yttre och inre landskap glödande, blödande. ... Boken är vackert översatt från rumänskan av Inger Johansson ackompanjerad med Henrik Nilssons ampla efterord." - Salomon Schulman, Expressen

"Upplyst gryt [...] rymmer sakliga och häpnadsväckande historier och drömlika sekvenser om så skilda ting som polishundars revolt och att kyssa ett glas vatten." - Jenny Högström tipsar om böcker att läsa under julen, Aftonbladet

"Vilken upptäckt! Det är länge sedan jag läste något så underbart" - Jenny Högström, Sydsvenskan.

»Han visste att pojkarna följde honom med blicken, att minsta svaghet som han visade kunde bli hans undergång.« - Den ångestridne läraren Josef Blau plågas av en manisk skräck inför hans bättre bemedlade och mer självsäkra elever. Men hans fruktan gäller livet självt. 

I Hermann Ungars egensinniga roman Klassen är läraren Blau besatt av tanken att allt man säger och gör kan få ödesdigra konsekvenser, som förgrenar sig i oändlighet och som man ensam bär ansvar för. Lämnar man minsta blotta är man förlorad. Inte bara hans skolklass utan hela tillvaron är en obeveklig fiende som bara väntar på att krossa honom. 

Klassen (1927) kan läsas som en psykologisk eller sociologisk studie lika väl som ett existentiellt drama. I Ungars febriga prosa kommer vi obehagligt nära en människa som försvinner allt längre in i förföljelsemani och vanföreställningar. 

Litteraturvetaren Sten Wistrand har försett boken med ett initierat efterord som belyser manliga identitetskriser, klassmotsättningar och mindervärdeskomplex i Hermann Ungars författarskap.

Hermann Ungar (1893 1929) var en tysktalande tjeckiskjudisk författare som hyllades av samtida storheter som Thomas Mann och Stefan Zweig, men som sedan under decennier hamnade i glömska. I likhet med sin idag mer berömde landsman Franz Kafka blev han juris doktor i Prag och slets mellan borgerskap och konstnärskap. Blott 36 år gammal avled han i sviterna efter en blindtarmsinflammation, just som han helt skulle satsa på litteraturen. Få har lika skoningslöst som Ungar fördjupat sig i själens dunkla natt och det mänskliga psykets irrvägar, inte minst hos unga och komplexfyllda män. Expressionism möter djuppsykologi och klassmedvetande i hans två oroande romaner De lemlästade (1923) och Klassen (1927), liksom i flera av hans noveller.

PRESSRÖSTER

Hermann Ungars "prosa är djärv och uttrycksfull i tidens expressionistiska anda men också påfallande modern, stram och direkt i tilltalet, och hans blick ner i de vansinneshål hans huvudpersoner bär inom sig är saklig och oförställd. För dem som står ut att vistas i de klaustrofobiska rum han bygger kring sina karaktärer är Ungar en litterär bekantskap väl värd att göra." - Steve Sem-Sandberg, DN.

"Ungar modellerar skickligt språket, ofta i korta raka huvudsatser, hans psykologiska blick är knivskarp" - Eva Palm, BTJ, som ger boken helhetsbetyg 5, "Briljant".

"Berättelsen är inget lyckopiller, men som kvalitativ litteratur plägar göra, lyckas den ändå förmedla en mångbottnad och fascinerande upplevelse av ett liv, en tillvaro som det är skönt att slippa vistas i själv. Här finns starka beröringspunkter med Kafka, men också expressionistiska konstnärer som Egon Schiele, Oskar Kokoschka och Edvard Munch. Översättningen är skickligt utförd av Heidi Havervik och romanen har ett intressant efterord skrivet av litteraturvetaren Sten Wistrand." - Erik Cardelús i Alba

För första gången på över trettio år samlas Fernando Pessoas viktigaste röster Álvaro de Campos, Alberto Caeiro, Ricardo Reis och Bernardo Soares på svenska i en och samma bok. Urvalet rymmer dikter och prosafragment som på ett brett och varierat sätt knyter an till resan och rörelsen - ett återkommande tema i många av Pessoas efterlämnade skrifter.

Samtidigt som hans vuxna liv var begränsat i geografin, stod han ständigt i begrepp att ge sig ut i världen med hjälp av språket och fantasin. Ibland möter vi ett diktjag som blickar mot horisonten från en kaj vid Tejofloden, ibland befinner vi oss på ett fartyg ute till havs, eller ombord på en spårvagn i Lissabon.

Andra texter problematiserar resan och rörelsen, vilket blottlägger spänningen inte bara mellan Pessoas eget liv och hans verk, utan också mellan hans olika författarjag - som vart och ett reser på sitt eget sätt, eller väljer att stanna hemma. 

För urval, inledning och tolkningar står författaren och essäisten Henrik Nilsson. En lång rad av dikterna har aldrig tidigare översatts till svenska.

Medan Estland under 1500-talet omväxlande led under dansk, tysk, polsk, rysk och svensk överhöghet publicerade prästen Balthasar Russow i Tallinns Helgeandskyrka år 1584 sitt stora livsverk: den livländska krönikan, Chronica Der Prouintz Lyfflandt, på lågtyska.

Medan Estland fyrahundra år senare led under sovjetisk ockupation kunde landets främste författare Jaan Kross mellan 1970 och 1980 publicera romanen Mellan tre farsoter i fyra delar. Han bygger sin historia på Russows krönika, men gör roman av hans liv - samtidigt som han med förtäckta allusioner talar om det samtida förtrycket.

Båda författarna använde litteraturen för att hävda Estlands och det estniska folkets kulturella egenart mitt under de ockupationer som olika stormakter ständigt utsatt dem för genom historien.

I den första delen får vi följa hur den unge Balthasar Russow, genom begåvning, studieflit och lyckliga tillfälligheter, får förmånen att lyfta sig ur sin enkla härkomst i den kuvade estniska bondeklassen. Snart involveras han i det snåriga storpolitiska spelet om Livlands öde samtidigt som han slits mellan dubbla lojaliteter och tvingas hantera ungdomens passioner.

Mellan tre farsoter är Jaan Kross första och största roman. Nu finns den på svenska i översättning av Enel Melberg. I denna första volym har journalisten och författaren Maarja Talgre skrivit en initierad inledning.

Medan Estland under 1500-talet omväxlande led under dansk, tysk, polsk, rysk och svensk överhöghet publicerade prästen Balthasar Russow i Tallinns Helgeandskyrka år 1584 sitt stora livsverk: den livländska krönikan, Chronica Der Prouintz Lyfflandt, på lågtyska.

Medan Estland fyrahundra år senare led under sovjetisk ockupation kunde landets främste författare Jaan Kross mellan 1970 och 1980 publicera romanen Mellan tre farsoter i fyra delar. Han bygger sin historia på Russows krönika, men gör roman av hans liv - samtidigt som han med förtäckta allusioner talar om det samtida förtrycket.

Båda författarna använde litteraturen för att hävda Estlands och det estniska folkets kulturella egenart mitt under de ockupationer som olika stormakter ständigt utsatt dem för genom historien.

I den andra delen har Balthasar Russow anlänt till Stettin, Tyskland, för att studera till präst. Ett hemlighetsfullt uppdrag föranleder en dramatisk resa till Narva, en stad som såväl ryssarna som tyskarna gör anspråk på.  Efter ett besök hos sina lantliga släktingar i Livland finner sig Balthasar stå mitt i historiens omvälvningar och involveras i det stora bondeupproret mot de tyska godsägarna. Slutligen får han sin första prästtjänst i Bremen men tvingas hastigt återvända till Tallinn när hans far avlider.

Medan Estland under 1500-talet omväxlande led under dansk, tysk, polsk, rysk och svensk överhöghet publicerade prästen Balthasar Russow i Tallinns Helgeandskyrka år 1584 sitt stora livsverk: den livländska krönikan, Chronica Der Prouintz Lyfflandt, på lågtyska.

Medan Estland fyrahundra år senare led under sovjetisk ockupation kunde landets främste författare Jaan Kross mellan 1970 och 1980 publicera romanen Mellan tre farsoter i fyra delar. Han bygger sin historia på Russows krönika, men gör roman av hans liv - samtidigt som han med förtäckta allusioner talar om det samtida förtrycket.

Båda författarna använde litteraturen för att hävda Estlands och det estniska folkets kulturella egenart mitt under de ockupationer som olika stormakter ständigt utsatt dem för genom historien.

I den tredje delen utnämns Balthasar Russow till präst i Helgeandskyrkan i Tallinn, en stad där svenskarna nu regerar, men där han predikar för "de grå" på folkspråket. Den enkle bondsonen har kommit upp sig och står nu i tjänst hos överheten, som han hela tiden måste anpassa sig till, samtidigt som han känner med sitt folk. Det stundar giftermål och barnalycka, men tiderna kommer också med stora prövningar, Tallinn belägras och pesten skördar offer. Balthasar tar sig an skrivandet av sin stora krönika som efter idogt arbete färdigställs. Det finns emellertid starka intressen som vill stoppa den.

Medan Estland under 1500-talet omväxlande led under dansk, tysk, polsk, rysk och svensk överhöghet publicerade prästen Balthasar Russow i Tallinns Helgeandskyrka år 1584 sitt stora livsverk: den livländska krönikan, Chronica Der Prouintz Lyfflandt, på lågtyska.

Medan Estland fyrahundra år senare led under sovjetisk ockupation kunde landets främste författare Jaan Kross mellan 1970 och 1980 publicera romanen Mellan tre farsoter i fyra delar. Han bygger sin historia på Russows krönika, men gör roman av hans liv - samtidigt som han med förtäckta allusioner talar om det samtida förtrycket.

Båda författarna använde litteraturen för att hävda Estlands och det estniska folkets kulturella egenart mitt under de ockupationer som olika stormakter ständigt utsatt dem för genom historien.

I den fjärde delen anländer ett fartyg från Rostock med de tryckta exemplaren av Russows livländska krönika och i ett slag är han en berömd man i hela Nordeuropa. Alla är dock inte nöjda med att den sprids. Rådsherrarna i Tallinn fördömer bokens innehåll och sammansvärjer för att avsätta Russow från hans tjänst.  I denna avslutande volym fortsätter våldsamma stormar, i form av svält, krig och farsoter, att släppas lös på ett redan ansatt Livland. Även det lilla livet är för Balthasar fyllt av turbulens och förluster, i viss mån stammande från hans egen svartsjuka. Men här finns också kanske plats för sann kärlek och försoning.