Visar resultat för..."Byar"

En vandring mellan storstadens byar

I London har drömmen om en urban livsstil i lantliga miljöer länge varit stark. Runt om i världsstaden finns ett charmigt småstadsliv där de lyckligt lottade förverkligat denna dröm i det som brukar kallas "Londons byar".

I en tid av växande klimathot och förödande pandemier understryks vikten av storstadens grönområden för invånarnas välbefinnande. Med över 3 000 parker är London en metropol i nära samspel med naturen. Den brittiska huvudstaden har till och med fått status som nationalstadspark, den första av sitt slag i världen.

Följ med på en lång vandring genom skogar och parker i en av världens grönaste storstäder och möt ett London bortom turisternas London.

Det här är Anders Steinvalls tredje reportagebok om London. De två tidigare volymerna Det nya London (2015) och Rytmen av London (2018) skildrar stadens omvälvande förändringar respektive mångfaldens geografi.

Anders Steinvall är journalist och författare. Han arbetade tidigare under många på Dagens Nyheter, där han som Moskvakorrespondent bevakade Sovjetunionens upplösning i början av 90-talet och senare skrev prisbelönta sportreportage.

I den här boken ska jag försöka göra dessa fantastiska klippbyar rättvisa. Det är ingen lätt uppgift,för deras storhet upplevs bäst på plats i

de provensalska bergen där de ligger uppflugna på de spetsiga topparna med sina murar, kyrktorn och grå befästningar.

Min bok är ingen guidebok av det vanliga slaget. Jag är bara en vanlig kulturintresserad resenär som haft förmånen att vistas i Provence och uppleva klippbyarnas magi och dragningskraft.

Jag har valt ut 20 klippbyar i sydligaste Provence, närmare bestämt i departementet Alpes-Maritmes och Var. tanken är att de kan nås med bil eller buss. Perfekta ställen för dagsutflykter . även tåg går till vissa.

meddelar författaren och klippbykännaren Ingrid Hultqvist som varmt rekommenderar ett besök. 

​Snöljus ​påbörjades, tror jag, på ett tåg mellan Linköping och Stockholm vårvintern 1978. Sommaren innan hade jag bott i Jokkmokk och sett de platser som skulle bli romanens rum. Därefter har jag aldrig varit i Lappland. Men boken påbörjades givetvis på många andra ställen. Den började i immunologilabbet på Biomedicinska Centrum i Uppsala, en vår när jag läste estetik, och trodde mig dödssjuk. Den började på en träbro i Hågadalen en vinterdag när ån hade frusit , men inte helt frusit, och jag stod där på ett par skidor. Den började när jag läste att det finns ett långt förlorat avsnitt i Codex Regis i skarven mellan Sången om Sigfrida och Brottsstycke ur det Gamla Sigurdskvädet, allt däremellan var tillskarvat i efterhand. Jag skrev i tidningar på den tiden och romanen skrevs på manusblad som gav två karbonkopior. Mitt virus visade sig i något annorlunda variant dessvärre finnas. Inget av det råder jag över. Läsarens läsning är läsaren sak. Helga skulle jag vilja skriva om igen. Hon var den första romangestalt jag var jämnårig med. /Lars Andersson, 1998