Lennart Sjögren – författare

En grupp människor förs uppåt, mot regnbågen, för att få se det som ligger utanför vår värld, men även för att faktiskt kunna se den värld vi lever i. Det mystiska och det reella, livet och döden, kärleken och hatet, freden och kriget – allt finns här, kanske såsom regnbågen består av alla färger.

"Regnbågen" är en sammanhängande diktberättelse i en Sjögrensk precis och mjuk poesi.

vi kom från det möjliga

mot det omöjliga reste vi

Werner Aspenström (1918-1997) är fortfarande en av våra mest levande poeter, trots att han för länge sedan gått ur tiden. Under årens lopp har många författare låtit sig inspireras av hans strävt bejakande och lågmält ifrågasättande poesi, och stärkts av hans aldrig sviktande humanistiska livshållning.

Werner Aspenströmsällskapet har sedan 2006 årligen delat ut det världsunika priset bestående av den röda molntröjan. Det är också ett rakt igenom jämställt pris. Lika många män som kvinnor har hittills fått en stickad tröja efter modell som Werner själv bar. Samtliga återfinns med egna skönlitterära verk i denna antologi. 

Werner Aspenströmsällskapets skrifter nr 9

På ett bord på ålderdomshemmet ligger det röda äpplet som en hägring från förr. Människorna som befolkar hemmet kommer och går. I denna obarmhärtiga men också hemligt trösterika långdikt hör vi dem tala om livet som varit och slutet som väntar – nu är vi här, snart är vi det inte.

Med ”Det röda äpplet” befäster Lennart Sjögren sin särställning inom svensk poesi.

”Vi är en, vi är många” blir en sorts poetisk skapelseberättelse skriven av en av Sveriges äldsta och mest framstående poeter. Lennart Sjögrens unika naturlyrik fångar inte bara tillvarons skönhet utan också existensen i all sin obönhörlighet. Nåd och onåd, hat och kärlek, tvång och frihet – allt går hand i hand. Såsom detta vi berättar i både enskildhet och i gemenskap.

Vi har inget slut

vi har ingen början

det är vårt högsta tvång

det är vår högsta frihet.

Om Anna Rydstedt (1928–1994) skriver Jan Olov Ullén i förordet till denna bok: ”Hennes poesi är lätt att ta till sig och samtidigt omöjlig att bli riktigt färdig med. Därför lever den, därför är den klassisk.” Tjugo författare, litteraturvetare, konstnärer och vänner belyser ur olika infallsvinklar Anna Rydstedt med närhet till hennes personlighet, verk och det lyriska språkets möjlighet att fördjupa verkligheten. Boken har redigerats av Ingegerd Blomstrand.

Lukten av papper

Det är den tjugosjätte augusti 2016 och hösten nalkas. Äpplen faller till marken men det är fortfarande högsommarvarmt och kanske till och med sommarens vackraste dag. Min sjuåring har börjat första klass. Min morfar somnar denna dag in efter ett långt liv. Om ordet bitterljuv är en tid på året så är det just denna: brytningen mellan sommar och höst. Ett slut och en ny början.

På redaktionen är det bråda dagar. Luften står still i lokalen efter semestern och sista handen läggs vid tidskriftsnummer och böcker. Samtidigt kommer höstens första diktsamlingar från tryck. Med stor förväntan och viss nervositet öppnas kartongerna. Lukten av papper fyller rummet. Nytt papper, ny trycksvärta. Och sedan: ljudet av papper och känslan av papper. Sedan jag var liten har jag älskat böcker, lukten av dem, tyngden av dem. Jag minns morfars Piraten-samling. Det må vara lite av en egenhet men jag tycker att det finns få saker som doftar så gott som just papper i allmänhet och böcker i synnerhet. Jag är bevisligen inte ensam om denna fäbless. För några år sedan släppte parfymören Geza Schoen doften ”Paper Passion” i samarbete med förläggaren Gerhard Steidl och Wallpaper Magazine. Parfymen sägs dofta som nytryckt bok. Det låter nästan för bra för att vara sant! Men även papper i sin allra vardagligaste form – skrivpappret och det rutade räknepappret – doftar på ett särskilt sätt och väcker minnen av höstterminer och klassrum:

En siffra skriven på ett visst sätt – och du är tillbaka i barndomens skolsal där räknetalen ritades i skönt pappersdoftande, nya rutor. Fingrarna kring pennan lärde dig forma symboler och du själv? Du siffra symbol tal… för annars omätbara storheter

Så skriver poeten Majken Johansson i ”Känsla om hösten”. Dikten ingår i samlingen Otroheten och andra dikter – en volym med aldrig tidigare ­publicerade dikter av Majken Johansson – som kommer ut under hösten och som visar en ny sida av en av sin tids mest hyllade och säregna poeter. Johansson var på många sätt ett unikum. Hennes säregna språklekar, de av Karl Vennberg så kallade ”Majkenismerna”, blev tidigt hennes signum och den språkliga lekfullheten löper genom hela hennes författarskap. En annan inflytelserik poet för vilken ”allvarsamma språkliga lekar” blivit något av ett signum är Ann Jäderlund. I våras utkom hennes ­tionde diktsamling, djupa kärlek ingen, och i detta nummer av Lyrikvännen ägnar vi flera texter åt Jäderlund och hennes textvärld. Författaren och kritikern Hanna Nordenhök skriver om ”världen som kött” hos Jäderlund och författaren Niklas Schiöler om hennes ständigt rörliga språk. Dessutom valde författaren Ida Linde att närläsa en dikt av just Jäderlund när vi bad henne skriva under rubriken ”En poet, en dikt”. I övrigt bjuder Lyrikvännen 4/16 på exildiktning, poesiantologiläsning, samtida norsk poesi och nyskriven (och ung!) svensk poesi. I vanlig ordning innehåller numret också ett stort antal lyrikrecensioner.

Men åter till lukten av papper. Det verkar inte vara ett ovanligt tema i poesin. I en av kartongerna med höstens första diktsamlingar fanns en bok som introducerar prosaisten W.G. Sebald som poet – urvalsvolymen Bokstavsspåret (översättning Axel Englund). Även Sebald noterar den alldeles speciella lukten av papper och dess förmåga att framkalla associationer. Den näst sista dikten i samlingen lyder i sin helhet:

Lukten av mitt skrivpapper kommer mig att tänka på hyvelspånen i min morfars kista

Kanske var den tjugosjätte augusti 2016 sommarens sista dag men i så fall också höstens första. Ett slut och en början.

Clara Möller

"I Jatteland" är en bok om målaren Jan Anders "Jatte" Eriksson. I hans bildvärld öppnar sig norrbottniska himlar och horisonter. I personliga texter av poeten Lennart Sjögren och vännen Anders Marner lär vi känna en konstnär som alltid sökt sin egen väg. I hans drygt 50-åriga livsverk anas rötterna i hembyn Södra Harads och de många strövtågen i Norrbottens inland. Ibland också en slags ödslighet som ofta tolkats som den avfolkade glesbygdens. Men i det "Jatteland" som boken skildrar finns liv och existensiell laddning bortom avbildandet. Författaren och norrbottningen Torbjörn Säfve har en gång träffande liknat Jatte vid barockpoeten Lasse Lucidor: "humor mot en fond av tung melankoli, gycklande barock, vass skarpsyn, ögonblicklighet; längtan efter rus och lugn".