Lennart Sjögren – författare

En grupp människor förs uppåt, mot regnbågen, för att få se det som ligger utanför vår värld, men även för att faktiskt kunna se den värld vi lever i. Det mystiska och det reella, livet och döden, kärleken och hatet, freden och kriget – allt finns här, kanske såsom regnbågen består av alla färger.

"Regnbågen" är en sammanhängande diktberättelse i en Sjögrensk precis och mjuk poesi.

vi kom från det möjliga

mot det omöjliga reste vi

Werner Aspenström (1918-1997) är fortfarande en av våra mest levande poeter, trots att han för länge sedan gått ur tiden. Under årens lopp har många författare låtit sig inspireras av hans strävt bejakande och lågmält ifrågasättande poesi, och stärkts av hans aldrig sviktande humanistiska livshållning.

Werner Aspenströmsällskapet har sedan 2006 årligen delat ut det världsunika priset bestående av den röda molntröjan. Det är också ett rakt igenom jämställt pris. Lika många män som kvinnor har hittills fått en stickad tröja efter modell som Werner själv bar. Samtliga återfinns med egna skönlitterära verk i denna antologi. 

Werner Aspenströmsällskapets skrifter nr 9

"Detta är dagen före plöjarens kväll

när det högsta av träden når genom himlen,

och fönsterrutorna

hur vänder de sig inte mot en ljus horisont

där master av fartyg är synliga

ty havet ligger nära.

Här når ljud från vatten

ljud från skog

viporna ropar in i alfågelns mun."

Lennart Sjögren är en av våra främsta poeter och han har med åren fått en trogen läsekrets. Han är född 1930, uppvuxen på norra Öland och bor på en gård som i generationer varit i familjens ägo. Han är också verksam som målare. Hans poesi har för det mesta naturen som utgångspunkt, naturen som den ofrånkomliga grunden för allt människan företar sig. Dagen före plöjarens kväll gavs ut 1984.

Ett lättare sinne kom över mig

ett lättsinne

det jag inte känt förut

idag vill jag bara skriva om livetdöden blev ett ord som föll bort i hanteringen

Lennart Sjögrens dikter utspelar sig i ett lantligt landskap som är omedelbart igenkännbart. De är språkligt enkla och hämtar ofta sina bilder från bondesamhället. Men samtidigt söker de hela tiden efter svar på de stora livsfrågorna.

I hans tidiga författarskap dominerade en mörk livskänsla. ”Slakthuset” blev en symbol för livet: alla äter alla, såväl djur som människor. Men i hans senare diktsamlingar, och inte minst Den stora munnen, är tonläget ett annat. I en av dikterna där utgår från ena hållet ett ljus av stark ondska och från det andra ett ljus av godhet, ”svårare att namnge / betydligt svårare än det andra”. Ändå är det dessa ögonblick av ljus som Lennart Sjögrens dikter söker och tar emot. I en annan dikt skriver han att vi reser med våra drömmar som segel - av dem gör vi ett förseglat brev vars innebörd vi knappt förstår men som ändå är vår tröst. Ingenting i livet är lättköpt, men det finns ”någon gång / en frid / som endast stenarna och de tidigt döda / kan föreställa sig.”

"Ur en tidig sommar för länge sen kommer du

du försvinner bortåt – bara solröken är kvar.

Jag behöver dig

som en amulett för livet

och som ett brev ur barndomen:

att en sommar ändå fanns

att gruset knastrade

att röster hördes

och skosulorna var blöta efter regnet.

Ditt liv var redan då förbrukat

mitt var ännu kvar.

Ändå sträcker du idag din mule mot mig."

Lennart Sjögren är en av våra främsta poeter och han har med åren fått en trogen läsekrets. Han är född 1930, uppvuxen på norra Öland och bor på en gård som i generationer varit i familjens ägo. Han är också verksam som målare. Hans poesi har för det mesta naturen som utgångspunkt, naturen som den ofrånkomliga grunden för allt människan företar sig. Djur är ofta förekommande, likaså det öländska landskapet, och det finns ett starkt och mörkt ekologiskt medvetande i hans dikter. Han har fått många olika utmärkelser, däribland Sveriges Radios Lyrikpris, Frödings stora pris, Svenska Akademiens Bellmanspris och De Nios pris. Deras ögon kom ut 1994.

"Ärrig himmel över svartbränd mark

över havets skifferyta

Skrämda fåglar lyfter skrämda skrik

flyger planlöst av och an

Sönderskjutna faller ropen

splittrade mot strandens ängslan."

Lennart Sjögren är en av våra främsta poeter och han har med åren fått en trogen läsekrets. Han är född 1930, uppvuxen på norra Öland och bor på en gård som i generationer varit i familjens ägo. Han är också verksam som målare. Hans poesi har för det mesta naturen som utgångspunkt, naturen som den ofrånkomliga grunden för allt människan företar sig.

Lennart Sjögren har en särpräglad och betydelsefull plats i den svenska samtidspoesin: i det på en gång korta och ändlösa spannet mellan biologi och myt, mellan slakthus och gudsförnimmelse har han konsekvent gestaltat våra existentiella grundvillkor. I sina tidigare dikter skildrar han framför allt skoningslösheten i såväl djurens som människornas värld - ingen undgår den grymhet som tycks vara ett med själva livet. I hans senare dikter är ovissheten större, och en mjukare ton gör sig gällande. Genom hela hans författarskap finns naturen också som en tillflykt: ljuset över mullen, de skira vårlöven på trädens nyss kala grenar och sjöfåglarnas flykt över havsytan. Han har dessutom en trygg förankring i ett gammalt bonde-Sverige. Sin fasta geografiska punkt har författarskapet på Öland, där han bott större delen av sitt liv.

1980 samlade Lennart Sjögren ett urval av sina dikter i en volym med titeln Men också denna skog. Dikter 1982-2004 tar vid där den slutar och är ett rikt urval ur samtliga hans diktsamlingar sedan 1982. Den avslutas med ett tjugotal nyskrivna dikter under rubriken "En ljusare eld". Förord av Staffan Söderblom.

Klar var dagen

fåglarna drog mot norr.

Vi var tre

vi gick över isen

sköt alfågel, ejder och knipa.

Svarttjärad var vår båt

vi förde den med oss ut

vi rodde mellan isens lysande slätter.

Morgonens vatten var sol

dagen var jaktens dag.

Fågeljägare var vi

tre var våra namn.

Då ägde vi namn.

I Fågeljägarna berättar Lennart Sjögren om några män som går ner sig på isen under vårjakten, och dikterna formar sig till en växelsång mellan de drunknande och de som blev kvar på stranden. Diktsviten är starkt visuell till sin karaktär: den vita isen, den svarttjärade båten, det flamgröna vattnet - man ser omedelbart scenen framför sig. Men framför allt griper dikterna tag i läsaren i kraft av sitt ämne: de drunknandes långsamma sjunkande ner i havet och döden, och de överlevandes tunga sorg som först mot slutet av sviten låter sig lindras. Lennart Sjögren är bosatt på Öland, och diktsviten går tillbaka på en drunkningsolycka som han fick höra om i sin barndom och alltsedan dess burit med sig.

Prosaberättelsen Fårmannen är den mogne mästarens klockrena mästerstycke.Fårmannen är en äldre och sedan länge ensam man, som flyttat in i huset han fått ärva. Han är en återvändande, förtidspensionerad från ett kontorsarbete och därigenom i hemtraktens ögon en som inte riktigt duger. Åtminstone tror han så. Kanske är han en som alltid stått vid sidan av sitt liv; hans vilja har saknat kraft. Själv tänker han att han är född till att vara utanför.Nu lever han stillsamt i sitt hus och rör sig i en begränsad värld: skogen, stranden, byn. Men samtidigt finns han inne i ett stort stort rum av tid, med sina drömmar, förnimmelser, tankar och iakttagelser. Ofta känner han sorg, och han får kämpa för att hålla ledan borta. Minnena kommer och går, vanmakten besöker honom, men också glädjen. Och hans undran och förundran är vid liv; plötsligt kan andra världar öppna sig för honom, eller oväntade stunder av frid. Lennart Sjögren berättar hans historia med en skärpa och enkelhet som blottar tillvarons nakenhet och djup. På så vis blir den till historien om var och en av oss, ansikte mot ansikte med liv och död.

I friheten från tyngande bronslejon

och rustningar i järn

reder vi oss här en tillfällig plats

i grönskan

innan natten och vad till natten hör

ändå skall skrämma oss från våra platser

Lennart Sjögren är en av våra främsta poeter och han har med åren fått en trogen läsekrets. Han är född 1930, uppvuxen på norra Öland och bor på en gård som i generationer varit i familjens ägo. Hans poesi har för det mesta naturen som utgångspunkt, naturen som den ofrånkomliga grunden för allt människan företar sig. Grönskan kom ut 1989.

"Håll portarna öppna

och slut dem icke

när skymningen kommer

ännu är mycket som väntar

mycket som söker sin födelsetid

fast redan så nära är döden.

Förbida vid trösklarna

vänta och se vad som nalkas."

Lennart Sjögren är en av våra främsta poeter och han har med åren fått en trogen läsekrets. Han är född 1930, uppvuxen på norra Öland och bor på en gård som i generationer varit i familjens ägo. Han är också verksam som målare. Hans poesi har för det mesta naturen som utgångspunkt, naturen som den ofrånkomliga grunden för allt människan företar sig. Håll Portarna Öppna är hans debut från 1958.

"Först rör sig vattenfågeln

nedåt

där kan den stanna i tusen år.

Det sägs att den bäddar åt sig i bottenslammet

den övervintrar

mot den nedre bottnen

där finns också svalorna

och de som tidigt dog i de meningslösa krigen

där finns också de grymma vårarnas offer."

Lennart Sjögren är en av våra främsta poeter och han har med åren fått en trogen läsekrets. Han är född 1930, uppvuxen på norra Öland och bor på en gård som i generationer varit i familjens ägo. Hans poesi har för det mesta naturen som utgångspunkt, naturen som den ofrånkomliga grunden för allt människan företar sig. Diktsamlingen I vattenfågelns tid kom ut första gången 1985.

"Kalla mig Noa eller kalla mig något annat jag var med om den stora floden jag överlevde. Efter vattnets utplånande kraft saknar namn betydelse namnen har man för stadgans skull."Så inleds Lennart Sjögrens nya bok, som är en omdiktning av Bibelns berättelse om Noa. Med vidsträckt överblick och skärpa i detaljerna tecknar poeten en resa över havet och ett liv som kan vara allas. Lennart Sjögrens långa och rika författarskap når här en höjdpunkt.

"Kopparen vidgar sig inifrån. Av något som inte tillhör krukan men som ändå finns inne i henne rör sig nu hennes väggar. Hon är tung, hon är gjord av driven koppar. Länge har hon tillhört de oföränderliga.Nu brister hon."

Lennart Sjögren (f. 1930) är en av våra främsta poeter och han har med åren fått en trogen läsekrets. Hans poesi har för det mesta naturen som utgångspunkt, naturen som den ofrånkomliga grunden för allt människan företar sig. Han har fått många olika utmärkelser, däribland Sveriges Radios Lyrikpris och Svenska Akademiens Bellmanspris. Kopparkrukan utgavs för första gången 1987.

"En dag när jag satt och plockadebland gamla pappereller var det gamla kläderkom en mal upp på min handden såg på migden fällde hop vingarnaoch sadenu har vintern kommit över världen."

Lennart Sjögren är en av våra främsta poeter och han har med åren fått en trogen läsekrets. Han är född 1930, uppvuxen på norra Öland och bor på en gård som i generationer varit i familjens ägo. Han är också verksam som målare. Hans poesi har för det mesta naturen som utgångspunkt, naturen som den ofrånkomliga grunden för allt människan företar sig. Ormens tid gavs ut för första gången 1992.

Lennart Sjögren hade en betydande framgång med romanen Fårmannen, en berättelse om en udda människa som utan illusioner men med tacksamhet ser tillbaka på sitt liv. Ändå är det framför allt lyriker han är. Sjögren har under 80- och 90-talen publicerat flera diktsamlingar som hör till de mest betydande i den samtida svenska lyriken: Dagen före plöjarens kväll (1984), Ormens tid (1992) och Fågeljägarna (1997), för att bara nämna några av dem.

I diktsamlingen Sent, tidigt, som är en av hans allra bästa, närmar han sig en gräns som visar sig vara mer genomsläpplig än vad vi vanligen föreställer oss. Där är det sent, men samtidigt tidigt. Där betraktas den som är på väg att lämna livet av nyfödda med ögon som de hämtat "ur stenkolets innersta djup". Så här lyder en kort men central dikt:

Möt mig i lövverket

med en ränsel på ryggen

- uppbrottet är nära

ett uppbrott i sömnens tecken

med det vilda hoppet

om ett okänt väderstreck

inskrivet som adress

på ränselns rygg.

Ur okändheten kom jag

min plats blev i människovärlden

allt grymmare smakar den mig

men jag har bara den

jag har ingen annan att leva i.

Lennart Sjögrens dikter är mörka och illusionslösa: världen är grym både för människor och djur. Men dikterna är inte uppgivna. Hoppet om en annan ordning än den vi lever under måste gång efter annan avvisas av förnuftet, men låter sig ändå inte utrotas. Oväntade och oförklarliga öppningar mot ett slags försoning visar sig i dikterna - till exempel i en dikt med titeln Självantänt:

Försökte tända en eld

en ljusare eld

det blev ingen riktig eld

den slocknade snart sådana eldar är tvetydiga. Till sist

om inte annat i drömmen

En mörkare eld, en hetare.

Självantänd.

Om det är morgon eller kväll: det kan likna en annan morgon långt bortom den gamla det kan också likna en kväll och visar mot en lång natt I Lennart Sjögrens nya dikter öppnar sig passager, oväntat eller med en känsla av urgammal igenkänning: mellan barndom och ålderdom, mellan myter och fallfrukt, i flyttfåglars streck, flyktingars rörelser. Försoningen med världen går samman med arbetet med den, lidelsen.

Se mig ännu en gång

när jag reser mig i splittret

när jag blir ett stjärnfall och försvinner

återkommer.

I diktsamlingen "I grenverket" rör sig Lennart Sjögren i en gränslös värld mellan dröm och vakenhet, mellan evighet och förgänglighet. Varje uppbrott är också en återkomst; tystnaden och mörkret sänker sig och utgör kanske också en början.

På ett bord på ålderdomshemmet ligger det röda äpplet som en hägring från förr. Människorna som befolkar hemmet kommer och går. I denna obarmhärtiga men också hemligt trösterika långdikt hör vi dem tala om livet som varit och slutet som väntar – nu är vi här, snart är vi det inte.

Med ”Det röda äpplet” befäster Lennart Sjögren sin särställning inom svensk poesi.

På ett bord på ålderdomshemmet ligger det röda äpplet som en hägring från förr. Människorna som befolkar hemmet kommer och går. I denna obarmhärtiga men också hemligt trösterika långdikt hör vi dem tala om livet som varit och slutet som väntar – nu är vi här, snart är vi det inte.

Med ”Det röda äpplet” befäster Lennart Sjögren sin särställning inom svensk poesi.

En grupp människor förs uppåt, mot regnbågen, för att få se det som ligger utanför vår värld, men även för att faktiskt kunna se den värld vi lever i. Det mystiska och det reella, livet och döden, kärleken och hatet, freden och kriget – allt finns här, kanske såsom regnbågen består av alla färger.

"Regnbågen" är en sammanhängande diktberättelse i en Sjögrensk precis och mjuk poesi.

vi kom från det möjliga

mot det omöjliga reste vi

”Vi är en, vi är många” blir en sorts poetisk skapelseberättelse skriven av en av Sveriges äldsta och mest framstående poeter. Lennart Sjögrens unika naturlyrik fångar inte bara tillvarons skönhet utan också existensen i all sin obönhörlighet. Nåd och onåd, hat och kärlek, tvång och frihet – allt går hand i hand. Såsom detta vi berättar i både enskildhet och i gemenskap.

Vi har inget slut

vi har ingen början

det är vårt högsta tvång

det är vår högsta frihet.

Lantliga noveller är en samling berättelser som på ett lågmält och inträngande sätt tar fasta på en situation, en dramatisk händelse, en människas illusion och därigenom ger en plötslig glimt av den ensamma människans tillvaro.

Lennart Sjögren skriver i en saklig, realistisk stil där en ofta rustik humor fint balanserar de tragiska händelseförloppen. Den realistiska stilen bottnar i ett medvetet försök att bryta med de formexperiment som var vanlig då boken gavs ut första gången, 1962.

Om Anna Rydstedt (1928–1994) skriver Jan Olov Ullén i förordet till denna bok: ”Hennes poesi är lätt att ta till sig och samtidigt omöjlig att bli riktigt färdig med. Därför lever den, därför är den klassisk.” Tjugo författare, litteraturvetare, konstnärer och vänner belyser ur olika infallsvinklar Anna Rydstedt med närhet till hennes personlighet, verk och det lyriska språkets möjlighet att fördjupa verkligheten. Boken har redigerats av Ingegerd Blomstrand.

Lukten av papper

Det är den tjugosjätte augusti 2016 och hösten nalkas. Äpplen faller till marken men det är fortfarande högsommarvarmt och kanske till och med sommarens vackraste dag. Min sjuåring har börjat första klass. Min morfar somnar denna dag in efter ett långt liv. Om ordet bitterljuv är en tid på året så är det just denna: brytningen mellan sommar och höst. Ett slut och en ny början.

På redaktionen är det bråda dagar. Luften står still i lokalen efter semestern och sista handen läggs vid tidskriftsnummer och böcker. Samtidigt kommer höstens första diktsamlingar från tryck. Med stor förväntan och viss nervositet öppnas kartongerna. Lukten av papper fyller rummet. Nytt papper, ny trycksvärta. Och sedan: ljudet av papper och känslan av papper. Sedan jag var liten har jag älskat böcker, lukten av dem, tyngden av dem. Jag minns morfars Piraten-samling. Det må vara lite av en egenhet men jag tycker att det finns få saker som doftar så gott som just papper i allmänhet och böcker i synnerhet. Jag är bevisligen inte ensam om denna fäbless. För några år sedan släppte parfymören Geza Schoen doften ”Paper Passion” i samarbete med förläggaren Gerhard Steidl och Wallpaper Magazine. Parfymen sägs dofta som nytryckt bok. Det låter nästan för bra för att vara sant! Men även papper i sin allra vardagligaste form – skrivpappret och det rutade räknepappret – doftar på ett särskilt sätt och väcker minnen av höstterminer och klassrum:

En siffra skriven på ett visst sätt – och du är tillbaka i barndomens skolsal där räknetalen ritades i skönt pappersdoftande, nya rutor. Fingrarna kring pennan lärde dig forma symboler och du själv? Du siffra symbol tal… för annars omätbara storheter

Så skriver poeten Majken Johansson i ”Känsla om hösten”. Dikten ingår i samlingen Otroheten och andra dikter – en volym med aldrig tidigare ­publicerade dikter av Majken Johansson – som kommer ut under hösten och som visar en ny sida av en av sin tids mest hyllade och säregna poeter. Johansson var på många sätt ett unikum. Hennes säregna språklekar, de av Karl Vennberg så kallade ”Majkenismerna”, blev tidigt hennes signum och den språkliga lekfullheten löper genom hela hennes författarskap. En annan inflytelserik poet för vilken ”allvarsamma språkliga lekar” blivit något av ett signum är Ann Jäderlund. I våras utkom hennes ­tionde diktsamling, djupa kärlek ingen, och i detta nummer av Lyrikvännen ägnar vi flera texter åt Jäderlund och hennes textvärld. Författaren och kritikern Hanna Nordenhök skriver om ”världen som kött” hos Jäderlund och författaren Niklas Schiöler om hennes ständigt rörliga språk. Dessutom valde författaren Ida Linde att närläsa en dikt av just Jäderlund när vi bad henne skriva under rubriken ”En poet, en dikt”. I övrigt bjuder Lyrikvännen 4/16 på exildiktning, poesiantologiläsning, samtida norsk poesi och nyskriven (och ung!) svensk poesi. I vanlig ordning innehåller numret också ett stort antal lyrikrecensioner.

Men åter till lukten av papper. Det verkar inte vara ett ovanligt tema i poesin. I en av kartongerna med höstens första diktsamlingar fanns en bok som introducerar prosaisten W.G. Sebald som poet – urvalsvolymen Bokstavsspåret (översättning Axel Englund). Även Sebald noterar den alldeles speciella lukten av papper och dess förmåga att framkalla associationer. Den näst sista dikten i samlingen lyder i sin helhet:

Lukten av mitt skrivpapper kommer mig att tänka på hyvelspånen i min morfars kista

Kanske var den tjugosjätte augusti 2016 sommarens sista dag men i så fall också höstens första. Ett slut och en början.

Clara Möller