Magnus William-Olsson – författare

Den börjar med en kyss och slutar med ett bröllop. Felicia och Vergilius är berättelsen om två ungars kärlek, men också om sådant som är verkligt och sant för barn fastän de vuxna varken förstår eller erkänner det.

I den välbärgade trädgårdsstaden härskar de vuxnas strikt dikotomiska ordning. Tillsammans utforskar Felicia och Vergilius istället portar till andra dimensioner, där den inre världen kan bli den yttre, och omvänt.

Kan de reda sig ett liv i utrymmet mellan antingen och eller där frihet och kärlek båda är möjliga?

”Jag kan inte komma på någon som lika inlevelsefullt och besjälat fångat barnets värld sedan Mare Kandre.”

Svenska Dagbladet

”’Felicia och Vergilius’ är en sprudlande vuxensaga, lekfullt berättad med lätt hand.”

Expressen

”’Felicia och Vergilius’ är en skimrande pärla till text, varken mer eller mindre. [...] Vem vet, det kanske kan bli en Augustnominering igen? Det vore välförtjänt.”

Norra Skåne

”’Felicia och Vergilius’ stannar kvar i mig. Den frammanar den där lätt surrealistiska friheten och förnimmelsen av det fantastiska i tillvaron som de yngre årens läsning oftare tillät sig. Som teckning av svensk efterkrigstidshistoria är den mer effektiv än de flesta andra försök att i romanform gestalta den.”

Dagens Nyheter

Den börjar med en kyss och slutar med ett bröllop. Felicia och Vergilius är berättelsen om två ungars kärlek, men också om sådant som är verkligt och sant för barn fastän de vuxna varken förstår eller erkänner det.

I den välbärgade trädgårdsstaden härskar de vuxnas strikt dikotomiska ordning. Tillsammans utforskar Felicia och Vergilius istället portar till andra dimensioner, där den inre världen kan bli den yttre, och omvänt.

Kan de reda sig ett liv i utrymmet mellan antingen och eller där frihet och kärlek båda är möjliga?

”Jag kan inte komma på någon som lika inlevelsefullt och besjälat fångat barnets värld sedan Mare Kandre.”

Svenska Dagbladet

”’Felicia och Vergilius’ är en sprudlande vuxensaga, lekfullt berättad med lätt hand.”

Expressen

”’Felicia och Vergilius’ är en skimrande pärla till text, varken mer eller mindre. [...] Vem vet, det kanske kan bli en Augustnominering igen? Det vore välförtjänt.”

Norra Skåne

”’Felicia och Vergilius’ stannar kvar i mig. Den frammanar den där lätt surrealistiska friheten och förnimmelsen av det fantastiska i tillvaron som de yngre årens läsning oftare tillät sig. Som teckning av svensk efterkrigstidshistoria är den mer effektiv än de flesta andra försök att i romanform gestalta den.”

Dagens Nyheter

Spöken är Magnus William-Olssons första prosabok. Det är en samling korta berättelser, personliga på gränsen till privata, om gestalter som hemsöker författaren och gör sig påminda i hans drömmar och dikter. Här finns far- och morföräldrar, gammelfarmor, mor och far, farbror och moster - som alla bär på sina egna hemligheter - men också barndomsvänner och den första kärleken.I ett slags märkvärdigt skarpa porträtt, som ändå ofrånkomligt repats av tid och av minne, möter vi dem såsom de visar sig för författaren: ömsinta och krävande, besvärande och gåtfulla. De flesta av dem är nu döda, men som spöken är de så verkliga som bara spöken kan vara.Magnus William-Olsson har tidigare utkommit med sex diktsamlingar, senast Biografia (2000). Han har också gett ut tre essäsamlingar om poesi, Livets skrift (1992), Obegränsningens ljus (1997) och Det är för att jag har lärt mig av Homeros (2003) samt tolkningar av Sapfo, Dikter och fragment (tills. m. Vasilis Papageorgiou, 1999).

»Att tala till de döda innebär att upplösa sin ort. De är inte tillstädes. Den som talar till ingenstans saknar själv hemvist. Intet gör intet.«I Magnus William-Olssons lilla prosabok Spöken från 2004 sökte de döda upp författaren. I den efterföljande boken, Jag talar till de döda, är det han som söker upp dem.Formatet är detsamma som i Spöken: små korta berättelser om människor som har stått författaren nära. Men perspektivet har förskjutits. Det är inte längre barndomens gestalter som hemsöker honom och påminner om svårtolkade händelser och handlingar. I Jag talar till de döda har avstånden förkortats - mellan de döda och de levande, mellan då och nu.I femton täta texter återkallar Magnus William-Olsson personer som har lärt honom något, förfört honom, imponerat på honom, generat honom eller älskat honom, gjort honom rasande, glad eller sorgsen.

Till skillnad mot Magnus William-Olssons senaste skönlitterära böcker som kommit till snabbt och rusigt, är den nya diktsamlingen resultatet av ett arbete under sju års tid och ett syskon till Biografía (2000) och Ögonblicket är för Pindaros ett litet rum i tiden (2006). De här dikterna är övervägda, elaborerade och prövade i relation till hans syn på poesin. Det är en dikt som tydligt involverar kroppen och sinnena, som blir till i och genom läsarens kropp. Filosofisk i sitt anspråk. Med en strävan efter mångfaldighet och enkelhet undersöks relationerna mellan kroppen och världen. Latinets homullus är ett diminutiv av homo ”människa”; absconditus betyder ”dold”, ”gömd”, ”förborgad”. Nästan ingenting av vad allt en människa erfar, känner och tänker skall någonsin uppdagas. Alldeles invid ens kropp finns alltid ett oändligt antal andra versioner av ens liv, de som man inte lever, lika sanna, lika giltiga, bara ännu inte aktualiserade. Det biografiska fortsätter att uppta honom: bekännelsen, självreflektionen, memoaren, begären.

Dikterna i Magnus William-Olssons nya samling "Inget är alltid för sent" handlar om vår tid, om politik, sanning och frihet i de sociala mediernas, övervakningens och raseriets era. Men också om begär, åtrå och åldrande, om att leva med de redan döda och de ännu ofödda. Sapfos grekiska och Alejandra Pizarniks spanska och Beyoncés engelska är bara några av de språk som klingar strax under dikternas yta.

Dikterna i Magnus William-Olssons nya samling "Inget är alltid för sent" handlar om vår tid, om politik, sanning och frihet i de sociala mediernas, övervakningens och raseriets era. Men också om begär, åtrå och åldrande, om att leva med de redan döda och de ännu ofödda. Sapfos grekiska och Alejandra Pizarniks spanska och Beyoncés engelska är bara några av de språk som klingar strax under dikternas yta.

”Koraxas tomb” handlar om att leva med det som inte. Det är en gravdikt och en gryningsdikt. I graven det som aldrig blev men likväl finns. I gryningen det som ännu inte blivit. På dessa gränser, gravens rand och gryningens strimma, sjunger dikterna om kärlek, om ensamhet, om självkänsla, förundran och lek. Men boken börjar hos Sapfo, hon som kallade morgonrodnaden ”härskarinna” och längtade till dödsfloden Acherons lotushöljda stränder.

”Koraxas tomb” handlar om att leva med det som inte. Det är en gravdikt och en gryningsdikt. I graven det som aldrig blev men likväl finns. I gryningen det som ännu inte blivit. På dessa gränser, gravens rand och gryningens strimma, sjunger dikterna om kärlek, om ensamhet, om självkänsla, förundran och lek. Men boken börjar hos Sapfo, hon som kallade morgonrodnaden ”härskarinna” och längtade till dödsfloden Acherons lotushöljda stränder.

En bok om och till Aris Fioretos. 

Redaktör Cecilia Sjöholm

Redaktörsassistent Astrid Grelz

Omslag Håkan Liljemärker

Begränsad upplaga: 250 exemplar

Medverkande:

Paul Auster

Anna Bengtsson

Magnus Bergh

Bigert & Bergström

Daniel Birnbaum

Mirces Cartarescu

Love Derwinger

Kjell Espmark

Magnus Florin

Jörgen Gassilewski

Durs Grünbein

Gunnar D. Hansson

Gabriel Itkes-Sznap

Elfriede Jelinek

Stefan Jonsson

Mara Lee

Claudia Lindén

Arne Melberg

Lothar Müller

Ernst Osterkamp

Daniel Pedersen

Håkan Rehnberg

Mikael van Reis

Monika Rinck

Hans Ruin

Cecilia Sjöholm

Sophie Tottie

Jan Wagner

Sven-Olov Wallenstein

Ola Wallin

Magnus William-Olsson