Visar resultat för..."Riksantikvarieambetet"

Gamla plåttak har i allmänhet reparerats många gånger och det finns få bevarade större avtäckningar av hög ålder. Skriften vill visa hur avtäckningar med järnplåt bör underhållas och repareras. Främst behandlas frågor som är viktiga för att byggnadernas kulturhistoriska värden ska kunna tas tillvara. Tyngdpunkten i ”Järnplåt” ligger på arbetsutförandet. Därtill ges en kortfattad historik och en orientering om planeringsfrågor och korrosionsproblem. Utgiven i samarbete med Byggnadsstyrelsen och Fortifikationsförvaltningen. Allmänna råd 1980:4.

Ingen byggnadstyp har en sådan förankring i folkmedvetandet som liggtimmerhuset. Det har kommit att i hög grad prägla vår äldre byggnadsvård. Här visas hur liggtimmerhus ska vårdas och repareras så att de bevaras som vittnesbörd om sitt byggnadsskick.

Fönstren tillhör de byggnadsdelar som ofta byts ut när våra hus ska rustas upp. Den här skriften beskriver fönster från olika tider, och hur de kan repareras och kompletteras för att fylla dagens krav. Virkesval och dimensioner, hopfogning och beslagning, underhållsmålning och reparationer beskrivs i detalj. Genom utförda exempel visas hur fönster av olika åldrar och skick kan renoveras med gott resultat.

Erfarenheterna av trä som byggnadsmaterial är goda, flerhundraåriga byggnader finns fortfarande bevarade i gott skick. Denna skrift redovisar synsätt och krav som bör ställas på trä för restaureringsarbeten av kulturhistoriskt värdefulla byggnader. Skriften behandlar furu men är till stora delar giltig även för andra träslag.

Forskningsprojektet sockenkyrkorna, kulturarv och bebyggelsehistoria presenterar i denna rapport en sammanfattande översikt av kyrkobyggandet i landskapet Jämtland från medeltiden till 1950. Rapporten är en del i en serie där samtliga landskap ingår. Projektresultaten kommer även att redovisas i en tryckt volym om kyrkorna i hela landet, samt genom uppgifter som i samarbete med Riksantikvarieämbetet görs tillgängliga via Internet. Det tvärvetenskapliga projektet sockenkyrkorna har med stöd från Riksbankens Jubileumsfond pågått 1996–2001. Anslaget förvaltas av Riksantikvarieämbetet. Projektet har som mål att behandla Sveriges kyrkor byggda före 1950, med tonvikt på de ca 2600 församlingskyrkorna. Kyrkorna och deras närmiljö studeras både som element i landskapet och i bygden, och som byggnadsverk och kyrkorum. Projektet behandlar alltså i första hand de huvudkyrkor som kan knytas till kända socknar och församlingar. Socken och församling används här som synonymer och avser den minsta territoriella enheten inom Svenska kyrkan.

In Relations and Runes a number of specialists from the fields of archaeology, numismatics and runology explore the complexity of developments and relations in the Baltic Sea region during the Late Iron Age and Early Middle Ages. The contributions in the book cover a wide spectrum of topics and approaches highlighting how islands functioned as nodes in interaction and communication, while constructing and maintaining individual identities. With special focus on the islands of Öland, Gotland and Bornholm, in-depth studies of specific archaeological materials are set in a broader context of cultural development and change in the Baltic. This book is the outcome of a joint venture between two research projects – The Viking Phenomenon and Everlasting Runes, and Gotland Museum.

Närke är Svealands till ytan minsta landskap. Kyrktätheten är dock förhållandevis stor. De kyrkor och kapell som bildar underlag för rapportens kartor, tabeller och diagram är 58 till antalet och representerar de 46 församlingar som fanns i landskapet 1950. De församlingar som tillkommit senare utgörs av nya tätortsförsamlingar. Vid medeltidens slut fanns 40 socknar och församlingar, d.v.s. endast något färre än 1950.

Den fjällnära skogen är inte orörd Människan har vistats i, och nyttjat, fjällnära skog sedan förhistorisk tid och det finns en lång kontinuitet av kulturpåverkan: runt samiska fångst- och fiskeplatser, flyttleder och visten, kring nybyggen och fäbodar och kring gruvor och smältverk. Alla dessa nyttjandeformer måste ha präglat naturen och tillsammans byggt upp kulturlandskap, till exempel genom att skogens sammansättning ändrades och betesformade naturtyper och ibland även helt avskogade områden skapades. Särskilt ren- och kreatursbete, slåtter och vedhuggning kan antas ha präglat ekosystemen. Brist på kunskap om fjällnära skog som kulturlandskap Fjäll och fjällnära natur har dock inte studerats lika mycket som sydsvenska landskap med utgångspunkt från nyttjandehistoria, och de flesta kulturpräglade naturtyperna och det biologiska kulturarvet är förmodligen okända eller inte beskrivna i litteraturen. Därmed är det svårt att tolka och beskriva kulturpräglad natur, inte minst i samiska kulturlandskap. Av samma anledning är det brist på kunskap om nyttjande historiens betydelse för biologisk mångfald och naturvård. Flera ekologiskt viktiga strukturer i fjällnära skog är dock troligen gynnade av eller rentav knutna till tidigare nyttjande, exempelvis lövträd, ljusformade och solexponerade ved- och trädsubstrat och mosaiker av träd och öppen mark, ofta med artrik betesvegetation i skog och vid skogsgränsen. Andra exempel är nött mark längs flyttleder och i skogsbeten och artrik slåttervegetation i våtmarker. En viktig slutsats är att det behövs fler beskrivningar av kulturpräglade fjällnära naturtyper, fler tolkningar av biologiskt kulturarv och fler analyser av samband mellan kulturpåverkan och biologisk mångfald. Det behövs ett brett arbete för skydd, förvaltning och kunskapsuppbyggnad Kunskapen om var människor vistats och påverkat ekosystem i det fjällnära landskapet är ofullständig, vilket gör att det inte går att skapa en säker bild av var vi kan förvänta oss kulturpräglad natur, respektive naturskog med mycket få eller inga kulturspår. Därför behöver all skötselplanering i naturreservat och all hantering av nyckelbiotoper och avverkningsanmälningar innefatta en översiktlig inventering av kulturpåverkan och kulturspår. Det kräver kompetensutveckling hos handläggare och samverkan mellan myndigheter. För att öka kunskapen behövs också fallstudier med fältundersökningar i både samiska och jordbruksnyttjade miljöer. Genom samverkan mellan olika experter och lokala informanter kan fallstudierna kombinera ekologisk, historisk-arkeologisk och traditionell kunskap.

För endast ett sekel sedan täckte skogsbetesmarker och andra naturbeten mycket stora arealer och utgjorde en grundförutsättning för landets försörjning och livsmedelsproduktion. Formade av århundraden av bete och lokalt mångbruk fanns en bred palett av skogsbetesmarker. Idag är det svårt att föreställa sig hur ett visst skogsbete kan ha sett ut och nyttjats, men det är ändå det vi behöver veta så mycket som möjligt om, för att förstå vad som har gett upphov till de natur- och kulturmiljövärden som finns kvar idag.

Denna kunskapssammanställning har tagits fram inom satsningen ”Skötsel av kulturpräglad natur” som finansieras av Naturvårdsverket och Riksantik­varieämbetet och görs i samarbete med Centrum för biologisk mångfald. Satsningen syftar till bättre bevarande av biologisk mångfald och kulturmiljövär­den i landskapet, genom lokalt anpassad skötsel som bygger på kunskap om sambanden mellan naturtypernas ekologi och deras historia

men i de barrskogsdominerade delarna av Sverige har de ofta ett förflutet som bondeskog, det vill säga skog som framförallt uppfyllde bondehushållens egna behov. Det kunde röra sig om trädklädd utmark kring byar och fäbodar såväl som trädklädda hagar på inägomark. Man ska inte

Redovisning av kunskaper och forskningsbehov. Vid omputsning och avfärgning av äldre byggnader med kulturhistoriskt värde är det angeläget att ursprungliga material fortfarande kommer till användning. Här finns kalkputsens historia i korthet, information om putsmaterial, tillredning och putsning förr och nu, renoveringsmetoder och mycket mer

Forskningsprojektet sockenkyrkorna, kulturarv och bebyggelsehistoria presenterar i denna rapport en sammanfattande översikt av kyrkobyggandet i landskapet Uppland från medeltiden till 1950. Rapporten är en del i en serie där samtliga landskap ingår. Projektresultaten kommer även att redovisas i en tryckt volym om kyrkorna i hela landet, samt genom uppgifter som i samarbete med Riksantikvarieämbetet görs tillgängliga via Internet. Det tvärvetenskapliga projektet sockenkyrkorna har med stöd från Riksbankens Jubileumsfond pågått 1996–2001 med Riksantikvarieämbetet som huvudman. Projektet har haft som mål att behandla Sveriges kyrkor byggda före 1950, med tonvikt på de ca 2600 församlingskyrkorna. Kyrkorna och deras närmiljö har studerats både som element i landskapet och i bygden, och som byggnadsverk och kyrkorum. Projektet behandlar alltså i första hand de huvudkyrkor som kan knytas till kända socknar och församlingar. Socken och församling används här som synonymer och avser den minsta territoriella enheten inom Svenska kyrkan.

Observera att denna titel har försämrad kvalitet jämfört med originalutgåvan. Bearbetad natursten i byggnader har inte oändlig livslängd. Den är ett av de mest hotade materialen i vår kulturmiljö. Genom en landsomfattande inventering av bearbetad och utvändigt exponerad natursten får vi en bild av vilka bergarter som använts under olika perioder samt benägenheten för skador.

Forskningsprojektet sockenkyrkorna. kulturarv och bebyggelsehistoria presenterar i denna rapport en sammanfattande översikt av kyrkobyggandet i landskapet Östergötland från medeltiden till 1950. Rapporten är en del i en serie där samtliga landskap ingår. Projektresultaten kommer även att redovisas i en tryckt volym om kyrkorna i hela landet, samt genom uppgifter som i samarbete med Riksantikvarieämbetet görs tillgängliga via Internet. Det tvärvetenskapliga projektet sockenkyrkorna har med stöd från Riksbankens Jubileumsfond pågått 1996–2001 med Riksantikvarieämbetet som huvudman. Projektet har haft som mål att behandla Sveriges kyrkor byggda före 1950, med tonvikt på de ca 2600 församlingskyrkorna. Kyrkorna och deras närmiljö har studerats både som element i landskapet och i bygden, och som byggnadsverk och kyrkorum. Projektet behandlar alltså i första hand de huvudkyrkor som kan knytas till kända socknar och församlingar. Socken och församling används här som synonymer och avser den minsta territoriella enheten inom Svenska kyrkan.

Forskningsprojektet sockenkyrkorna, kulturarv och bebyggelsehistoria presenterar i denna rapport en sammanfattande översikt av kyrkobyggandet i landskapet Härjedalen från medeltiden till 1950. Rapporten är en del i en serie där samtliga landskap ingår. Projektresultaten kommer även att redovisas i en tryckt volym om kyrkorna i hela landet, samt genom uppgifter som i samarbete med Riksantikvarieämbetet görs tillgängliga via Internet. Det tvärvetenskapliga projektet sockenkyrkorna har med stöd från Riksbankens Jubileumsfond pågått 1996–2001. Anslaget förvaltas av Riks- antikvarieämbetet. Projektet har som mål att behandla Sveriges kyrkor byggda före 1950, med tonvikt på de ca 2 600 församlingskyrkorna. Kyrkorna och deras närmiljö studeras både som element i landskapet och i bygden, och som byggnadsverk och kyrkorum. Projektet behandlar alltså i första hand de huvudkyrkor som kan knytas till kända socknar och församlingar. Socken och församling används här som synonymer och avser den minsta territoriella enheten inom Svenska kyrkan.

Traditionella färgtyper som linoljefärg, slamfärg och kalkfärg har använts i århundraden. De äldre färgerna är många gånger fördelaktiga ur både teknisk och ekonomisk synpunkt. I äldre miljöer är det även historiskt riktigt att begagna sig av traditionella färger. I denna informationsskrift ges en sammanfattande orientering om tillredning och målning med de färger som förr var brukliga. Tonvikten har lagts på underhålls- och renoveringsmålning.

I Det öppna och det fördolda undersöker runforskare användningen av runor på Öland, Gotland och Bornholm i olika sociala miljöer från sen vikingatid till efterreformatorisk tid. Temat är hur runor i vissa sammanhang använts öppet och publikt, för alla att se och betrakta — såsom på kyrkväggar, runstenar och gravhällar — och under andra omständigheter mer dolt och diskret, som i hopvikta amuletter. Därtill publiceras för första gången Carl Säves anteckningar från en forskningsresa till Bornholm 1865 tillsammans med professor George Stephens och tecknaren Julius Magnus Petersen.

Den läsning och tolkning av runinskrifterna på Pireuslejonet i Venedig som här presenteras baseras på fyra olika undersökningsperioder mellan 2009 och 2013. Sammanlagt har jag ägnat 15–16 dagar, 4–7 timmar per dag, åt att fullborda min läsning av runinskrifterna på lejonet, som står utanför ingången till den italienska flottans högkvarter, Arsenalen, i östra delen av staden.

Observera att denna titel har försämrad kvalitet jämfört med originalutgåvan. Kyrkomiljöerna och kyrkobyggnaderna bär unika kulturhistoriska värden. För vår förståelse av landskapsutveckling och bebyggelsehistoria från vikingatid till nutid utgör sockenkyrkorna ett källmaterial i paritet med de fasta fornlämningarna för vår förhistoria. Denna rapport tecknar en översiktlig bild av Sveriges kyrkor från medeltiden till 1950, både som landskapselement och byggnadsverk. Hittills utgivna landskapsrapporter finns förtecknade på omslagets insida. I denna volym ges de rikstäckande perspektiven.

I norra och mellersta Sveriges inland har ända in i modern tid fäbodbruket spelat en avgörande roll för folkförsörjningen. Över hela skogslandet har säsongsbosättningar funnits, dit man fört kreaturen på skogsbete om sommaren. Än idag finns många gamla fäbodställen kvar, med gamla timmer- stugor på en öppen gräsvall i skogen.

Utmarksbete har historiskt varit Sveriges mest omfattande grupp av kulturpräglade naturtyper. Skogsbetesmarker har utgjort den största andelen av dessa utmarksbeten. Trots det är såväl den historiska som den ekologiska forskningen om Sveriges utmarker begränsad. Det har varit lättare att studera inägomarkens ängar, åkrar och hagar än svåravgränsade och svårdefinierade betade utmarker och skogar. Denna kunskapssammanställning samlar olika typer av historisk-ekologisk kunskap om svenska skogsbeten.

Odlade växter kan leva kvar i naturen långt efter att händerna som planterade och skötte dem är borta. Sådana kvarstående växter kan hjälpa oss att hitta platser där människor bott även när andra spår saknas. De kan också tillföra information som inte går att utläsa ur exempelvis huslämningar.

I denna vägledning ger Riksantikvarieämbetet (RAÄ) allmänna råd för hur bestämmelserna i förordningen (2013:558) om statliga byggnadsminnen (FSBM) bör tillämpas. Syftet är att väg ledningen ska vara ett stöd i förvaltningen och att processen kring tillståndsprövning blir tydligare och enklare vilket ska leda till ökad samverkan mellan berörda parter samt att de kulturhistoriska värdena blir väl omhändertagna.

Denna skrift är en del av Riksantikvarieämbetets serie Skötsel av historiska trädgårdar och ett resultat av projektet Utvecklande skötsel i kulturhistoriskt värdefulla parker och trädgårdar som pågick 2015–2017. Projektet syftade till erfarenhetsutbyte och ökad kunskap kring vård av historiska parker och trädgårdar, med fokus på antikvariska ställningstaganden och skötselmetoder som tillvaratar de historiska trädgårdarnas kulturvärden. De tillämpningsområden som undersöktes var gräs, grus, häckar, fruktträd och prydnadsplanteringar. Projektet finansierades med medel från kulturmiljövårdsanslaget (bidrag till kulturmiljövård) och huvudman var Hantverkslaboratoriet vid Göteborgs universitet. De trädgårdar som användes som laboratorier för skötselförsök i projektet var Tycho Brahe-museets trädgård på Ven, Gunnebo slott, Stabergs bergsmansgård, Fredriksdal museer och trädgårdar, Julita gård och Mårbacka minnesgård. När det gäller skötsel av granhäckar medverkade även Bergianska trädgården.

Ett världsarv är en särskilt värdefull kultur- eller naturmiljö som visar människans eller jordens historia. Drottningholms slottsområde utsågs 1991 till Sveriges första världsarv och 2012 upptogs Hälsingegårdarna på Unescos världsarvslista. Därmed ingår de i det natur- och kulturarv vi alla har gemensamt. De sju hälsingegårdarna från 1800-talet, med tillhörande ekonomibyggnader, utgör höjdpunkten i en byggnadstradition som går tillbaka till medeltiden. Bland de cirka 1000 gårdar som finns kvar är de här gårdarna de bästa exemplen på denna byggnadstradition och uttryckskonst, och de är alla välbevarade. Vi som arbetar med världsarven

Observera att denna titel har försämrad kvalitet jämfört med originalutgåvan. Historiskt perspektiv på byggnadsuppmätningens metoder i Sverige, Norge och Danmark. Dessutom finns ett "regelverk" och råd om praktiska rutiner vid byggnadsundersökningar, för att historikers, arkitekters och byggnadsarkeologers uppmätningsritningar ska bli begripliga och möjliga att kritiskt granska.

En studie av färg som ytskydd och kulturhistoria inom svensk stenkonservering och restaurering. Rapporten ger en värdefull överblick av kunskapsområdet och kartläggningen av hur sten bemålats kan ge verksamma i kulturmiljöarbetet bättre underlag inför val av åtgärder. Färgundersökningen om förekomst av färger och bindemedel på sten ger en kulturhistorisk kunskap som kan användas i en bredare forskning på området.

För att bidra till kunskapsuppbyggnaden kring det här området, initierade Riksantikvarieämbetet forsknings- och utvecklingsprojektet Vibrationers påverkan på arkitekturbunden konst. Forskningsprojektet har undersökt vilken påverkan olika former av byggrelaterade vibrationer kan ha på fast konst i kulturhistoriska byggnader, isolerat från annan påverkan från omgivningen. Vibrationsprovning på historiska material i laboratorium visar en differentierad bild av vibrationers påverkan. Det bidrar till att riskanalyser i framtiden kan bygga på fakta relaterat till respektive material och vibrationsart. Som komplement till laboratorieprovning har regelbundna workshops genomförts och utgjort ett reflekterande och kreativt moment i ett forskningsområde som annars kan bli detaljfokuserat och tekniskt. En viktig erfarenhet från projektet är, att fakta om den arkitekturintegrerade konstens material och tillverkningssätt, är central för att hantera vibrationsrelaterade risker.