Visar resultat för..."marguerite duras"

I Vardagens ting berättar Marguerite Duras i ett femtiotal korta texter om centrala platser och händelser i sitt liv. Om, kärlek, alkoholism, skam och orättvisor – och förstås om att skriva. Själv liknar hon boken vid en stor väg som vill gå överallt på samma gång – en rörlig och levande text, vare sig hon skriver om mötet mellan könen eller om kontro-versiella händelser i bokens samtid. Vardagens ting kom till i samarbete med vännen Jérôme Beaujour och är ett av Duras mest orädda och omtyckta verk.  

Boken gavs ut på franska 1988, översattes till svenska av Katarina Frostenson 1989, men har sedan länge varit slutsåld. Nu ges den äntligen ut igen, i reviderad översättning och med ett nyskrivet förord av Katarina Frostenson.

Marguerite Duras näst sista bok och älskade klassiker för alla skrivande människor kommer nu i ­efterlängtad nyutgåva med ett nyskrivet förord av författaren Karolina Ramqvist. Boken, som utgavs två år före Duras död, innehåller fem texter som på olika sätt förhåller sig till den skrivande och konstnärliga processen. Det självklara huvudnumret är den fyrtio sidor långa titeltexten som blir till ett litterärt testamente där det självbiografiska och det fiktiva sömlöst smälter samman. Här återfinns de teman Duras ständigt kom tillbaka till i slutet av sitt liv – barndomen, andra världskriget, de egna böckerna, men framför allt skrivandet, dess förutsättningar och konsekvenser: platsen, ensam­heten, alkoholen.

En fransk kvinna och en japansk man träffas i Hiroshima. Deras kärleksrelation får vara bara till dess att hon ska åka hem till Paris ett och ett halvt dygn senare. Men under deras samtal öppnar sig ett livstrauma. Aldrig för någon förut har hon berättat om det förbjudna förhållandet med en tysk soldat i Nevers under kriget. Och om hur hon efter befrielsen straffas och hålls gömd, inlåst i familjens källare. Hiroshima min älskade [Hiroshima mon amour, 1959], med sina två parallella berättelser, en i Japan på femtiotalet och en i Frankrike under kriget, är ett verk om atombomben och den omöjliga kärleken. Om tragedin i att glömma och i att minnas. Marguerite Duras skrev texten; Alain Resnais stod för regin. Resultatet blev en av historiens vackraste filmer, medan Duras manus kvarstår som världslitteraturens mest berömda drama skrivet för film. I svensk översättning av Marianne Lindström och med ett nyskrivet förord av författaren Nova Gullberg Zetterstrand.        

MARGUERITE DURAS [1914-1996] föddes av franska föräldrar i Gia Dinh, nära Saigon i nuvarande Vietnam. Hennes författarskap som omfattar över femtio romaner, dramer, filmmanus och essäer präglades starkt av uppväxten i Franska Indokina, men också av engagemanget i motståndsrörelsen under andra världskriget. Med sin unika stil, och få men stora, komplexa teman, är Duras efterkrigstidens kanske mest betydande franska författare. 

»Mästerligt.« Aftonbladet 

»Av sällsam närhet och lyskraft.«  Dagens Nyheter 

Låt mig också säga, jag är femton och ett halvt år gammal. Det är på en färja över Mekongfloden.

Så börjar Marguerite Duras avskalat och suggestivt sin berättelse om den passionerade kärleksaffären mellan den femtonåriga fransyskan och hennes kinesiske älskare.På färjan över Mekongfloden träffar flickan en ung kines ur den rika överklassen, och hon fortsätter resan i hans limousin. Det blir upptakten till en relation, förtärande i sin erotiska hetta och intenstitet men samtidigt dömd att kvävas av stränga traditioner och rasfördomar.Varje dag väntar älskarens chaufför på henne utanför skolan för att köra henne till en ungkarlsvåning i Saigon där de ostörda kan hänge sig åt den kärlek som omgivningen fördömer: hans far har andra planer för honom, och hennes familj hör till den koloniala klassen.

Marguerite Duras genombrottsroman Moderato cantabile från 1958 inleds med att en kvinna mördas av sin älskare och dör i dennes armar. Det är en knivskarp och känslosam berättelse, där scener och landskap reflekterar personernas inre liv. När boken kom ut sålde den i över en halv miljon exemplar och blev startskottet på Duras riktigt breda karriär. Dödssjukdomen [1982] utkom tjugofyra år senare. Det är en intensiv kortroman, så koncentrerad till tid och plats att läsaren själv tycker sig känna klaustrofobin i det lilla rum där dramat utspelar sig. En man betalar en kvinna för att tillbringa ett antal nätter med honom, men mannens övertag är långt ifrån självklart. Av Duras sammanlagt över femtio verk hör Emily L. [1987] till de allra främsta. På en bar i Quillebeuf, där floden Seine rinner ut i Engelska kanalen, betraktar berättaren och hennes älskare ett mystiskt, engelsktalande par, och börjar dikta ihop deras historia. Tre romaner samlar tre av Marguerite Duras mest hyllade romaner i en volym. I översättning av Marianne Lindström (Moderato Cantabile), Marie Werup (Dödssjukdomen) och Britt Arenander (Emily L.).

MARGUERITE DURAS [1914-1996] föddes i Indokina av franska föräldrar. Hennes författarskap präglades starkt av uppväxttiden, liksom av hennes engagemang i motståndsrörelsen under andra världskriget. Duras utgivning - som omfattade över femtio romaner och pjäser - gör henne till en av efterkrigstidens mest betydande franska författare.

»Hon skär genom allt. Hon drivs av ett nästan djävulskt behov av att benämna saker - om det så är smärtsamt, skamligt, outhärdligt, skandalöst.« | Åsa Beckman, Dagens Nyheter

»Författaren som blickar tillbaka har ersatts av en samling röster, bilder, ord ur det förflutna som tas fram eller väcks till liv i ett ständigt närvarande nu.« | Steve Sem-Sandberg, Svenska Dagbladet   

I Anteckningar från kriget samlas Duras legendariska anteckningsböcker från krigsåren, de som också låg till grund för hennes viktigaste romaner. Hon berättar om förlusten av sitt första barn, om sin brors död, engagemanget i motståndsrörelsen, om sin man Robert Antelmes deportation och om sonen Jeans födelse. Här strålar Duras karakteristiska, sträva exakthet, hennes malande besatthet, nakna nyfikenhet och stränghet - Duras stil - i sin ursprungligaste form.

MARGUERITE DURAS (1914 -1996) föddes i Indokina av franska föräldrar och uppväxttiden präglade hennes författarskap starkt, liksom engagemanget i motståndsrörelsen under andra världskriget. Duras utgivning - som omfattade över femtio romaner och pjäser - gör henne till en av efterkrigstidens mest betydande franska författare.

»Skönheten och svärtan alldeles invid varandra. Som alltid hos Duras.« | Therese Eriksson, Arbetarbladet

»Marguerite Duras är osentimental, oförutsägbar och drabbande som livet självt, något av det mest uppfriskande och ständigt moderna du kan läsa.« | Peter Åkesson, Corren

»En fördämning mot Stilla havet är en roman så känslomässigt intensiv att min hjärna i vissa partier bara knäpper av för att vila sig. En av världens allra bästa böcker.« | Åsa Beckman, Dagens Nyheter

Franska Indokina, 1931. En ensamstående mor med två nästan vuxna barn. De kämpar för att överleva på sina risodlingar, som ligger alldeles för nära havet. Varje år visar sig skyddsvallarna otillräckliga, vattnet forsar in och ödelägger grödorna. Modern vägrar ge upp kampen, mot havet och mot de korrupta franska kolonialmyndigheterna. Men när hon inser att barnen, Suzanne, 16, och Joseph, 20, kommer att överge henne, överväger hon att ta till drastiska åtgärder. En fördämning mot Stilla havet brukar kallas grundstenen i Marguerite Duras fiktionsvärld. Här berättar hon för första gången om sin uppväxt i Franska Indokina. Om misären och rasismen, men också om den första sexualitetens maktkamper och våldsamt förvandlande kraft. Den barndomsvärld som Duras skulle återkomma till i hela sitt författarskap möter här sin första färdiga gestaltning. I svensk översättning av Marianne Lindström med ett förord av Hanna Nordenhök.

MARGUERITE DURAS [1914-1996] föddes av franska föräldrar i Gia Dinh, nära Saigon i nuvarande Vietnam. Hennes författarskap - som omfattar över femtio romaner, dramer, filmmanus och essäer - präglades starkt av uppväxten i Franska Indokina, men också av engagemanget i motståndsrörelsen under andra världskriget. Med sin unika stil, och få men stora, komplexa teman, är Duras efterkrigstidens kanske mest betydande franska författare.

»Marguerite Duras verk är politiska på ett sätt som liknar Paul Celans, eller Samuel Becketts, eller Sarah Kanes eller Birgitta Trotzigs författare som förmår tänka över människomörkrets yttersta konsekvenser, vars språk och form vidgas till att rymma mänsklighetens passionerade oförmåga och oändliga sorg.« | Jenny Tunedal, Aftonbladet

»Det är en prosa som i sin skärpa framstår som lika obönhörligt stark som olyckan själv.« | Malte Persson, Expressen

»Det är sensationellt bra.« | Björn Kohlström, Bernur

En man betalar en kvinna för att tillbringa ett antal nätter med honom. Därmed verkar reglerna för spelet dem emellan vara fastställda; men hans överläge är långt ifrån självklart. För en kväll säger sig kvinnan veta att han är drabbad av en sjukdom: dödssjukdomen. Marguerite Duras kortroman Dödssjukdomen [1982] är ett intensivt verk, så koncentrerat till tid och plats att läsaren själv tycker sig känna klaustrofobin i det lilla rum där dramat utspelar sig.

MARGUERITE DURAS [1914-1996] föddes i Indokina av franska föräldrar. Hennes författarskap präglades starkt av uppväxttiden, liksom av hennes engagemang i motståndsrörelsen under andra världskriget. Duras utgivning - som omfattade över femtio romaner och pjäser - gör henne till en av efterkrigstidens mest betydande franska författare.

Ett franskt par är tillsammans med sin lilla dotter och en väninna på bilresa genom Spanien. En kväll råkar de ut för ett oväder i en mindre stad, där ett svartsjukebrott just har ägt rum. En man har skjutit sin hustru, och hennes älskare gömmer sig någonstans i staden, polisen genomsöker husen medan åskvädret larmar och regnet vräker ner.

MARGUERITE DURAS (1914–1996) är Frankrikes mest uppmärksammade kvinnliga författare under sent 1900-tal. Hon har skrivit över femtio romaner, skådespel och filmmanus. I sin produktion har hon skapat texter som suddat ut gränserna mellan romanen och filmen. De avskalade texterna är reducerade till ett minimum och handlingen är ersatt av detaljer och ögonblicksbilder. På ett mästerligt vis lyckas hon förmedla känslor som hämndbegär, skuld och kärlek i sekunder av tvekan och tystnad.

Sommaren 1980, då Marguerite Duras i snart ett decennium nästan enbart ägnat sig åt filmskapande, skrev hon tio krönikor, en i veckan, på uppdrag av tidningen Liberation. Krönikorna, som senare resulterade i boken Sommaren -80, handlar om regnet, om semesterfirare, om de olympiska spelen i Moskva, om Iran där ”dödens regering” tagit makten, om svälten i Uganda, om strejken på varvet i Gdansk och alla de förhoppningar den väckte, om hajen Ratakatabom, om barnet med de grå ögonen och om den omöjliga kärleken. Allt tvinnas samman, alltmedan tidvattnet skiftar och sommaren går.

Sommaren -80 är i sin hopsmältning av ­politik och privatliv, av fiktion och verklighet, ett portalverk i Duras författarskap.