Gotlandssamtal – serie

Den 13 december 2016 greps den karelske historikern Jurij Dmitrijev i sitt hem i Petrozavodsk. Dmitrijev är ordförande i den karelska avdelningen av människorättsorganisationen Memorial, vars främsta uppgift är att kartlägga de människorättsbrott som begicks av Sovjetregimen. I egenskap av lokalhistoriker har Dmitrijev upptäckt och kartlagt flera av de platser i Karelen där NKVD genomförde massavrättningar under trettiotalet. Hans främsta incitament har varit att identifiera offren, för att postumt återbörda deras namn till historieskrivningen, för att ge deras efterlevande släktingar visshet om vad som skedde med dem – och för att ge dem en människovärdig begravning. ​ De anklagelser som riktades mot Dmitrijev hade formellt inget samband med hans verksamhet som historiker, men åtalets karaktär skvallrade om motsatsen: att Dmitrijev var måltavla för en skenprocess. Detta gjorde omedelbart fallet till något som berörde hela det ryska civilsamhället. Dmitrijev satt häktad i mer än ett år innan han i januari 2018 släpptes ur häktet, men med utreseförbud i avvaktan på den slutliga domen. I mars 2018 yrkade åklagaren på nio års fångläger med sträng regim och den 5 april avkunnades så till sist domen: Dmitrijev frikändes på åtalets huvudpunkter. I »Fallet Jurij Dmitrijev« beskriver författaren och geologen Sergej Lebedev närmare bestämt hur skenprocessen mot Dmitrijev hänger samman med trettiotalets terror och den karelske historikerns arbete. Häftet är det första i Ariel förlags skriftserie »Gotlandssamtal«, som belyser det fria ordets ställning i dagens Ryssland. Häftena produceras för hand i Malens bokverkstad. Projektet är ideellt, och alla intäkter går till att finansiera framtida häften. Läs mer om projektet på förlagets hemsida: www.ariel.nu/gotlandssamtal!

Med utgångspunkt i sina erfarenheter som författare från en av den ­Ryska federationens många minoritetsfolk reflekterar Alisa ­Ganijeva över vilka val hon ställts inför och vilka förväntningar hon mötts av när hon trätt in i den ryska majoritetskulturen. Vad har hon haft rätt att ­skriva om, efter vilka kriterier har hon blivit läst, och vad har skett när hon inte infriat dessa förväntningar? Ganijeva är avariska och bördig från Dagestan, men skriver på ryska. Hon hör ­därmed hemma både i en muslimsk och en kristen kultur, både i det avariska och det ryska språket, och genom att debutera under manlig pseudonym gjorde hon också anspråk på en annan författarroll än den som traditionellt erbjuds kvinnliga författare. I efterordet tecknar Ingunn Lunde, professor i ryska språket och litteraturen vid Bergen universitet, konturerna av Ganijevas författarskap mot fonden av den officiella »minnespolitik«, som präglar dagens ryska politiska och kulturella offentlighet.

Sedan den fjortonde maj i år hungerstrejkar den ukrainske film­regissören Oleg Sentsov, som sedan 2015 avtjänar ett tjugo­årigt fängelsestraff i Ryssland, dömd på fabricerade anklagelser för terroristbrott på Krim efter den ryska annekteringen av halvön 2014. Hans krav är att samtliga ukrainska politiska fångar i Ryssland släpps. Vi publicerar här utdrag ur två rapporter, som sammanställdes och gavs ut av den Polenbaserade människorätts­organisationen Fundacja Otwarty Dialog (Stiftelsen Öppen Dialog) i samband med att processen mot Sentsov och hans medåtalade ägde rum. Det är dokument som i detalj visar hur en politisk rättegång konstrueras och genomförs. I efterordet ger vi den bredare politiska bakgrunden till processen mot Sentsov – och en inblick i förutsättningarna för det ryska civilsamhällets försök att bedriva opinion.

I Ryssland har internet spelat en stor roll i formandet av alternativa offentligheter – både för att möjligheten att publicera sig digitalt helt enkelt erbjudit en lösning på problemet att »nå ut« i det stora landet, och för att det utgjort en fristad i ett med tiden allt hårdare ideologiserat och statstyrt medielandskap. Också idag är ordet på internet mer eller mindre fritt – här kan man finna både grävande journalistik och regimkritik som inte skulle tolereras, varken i andra media eller på gatorna. Sam­tidigt har dock under de senaste åren antalet privatpersoner som ställts inför rätta och dömts för inlägg på sociala medier växt till den grad, att »åka in för delningar« har blivit ett talesätt. Kritik mot myndigheter, politiska karikatyrer och vidarelänkningar till kontroversiella artiklar i den virtuella världen har lett till helt reella straff – många gånger enligt absurda åtal. Dessa domar siktar huvudsakligen in sig på olika former av förment extremism och hatbrott. Vi ser här närmare på vilka lagar som är aktuella, och, framför allt, exakt hur de tillämpas – både mot verkliga extremister, främst ur de högerextrema miljöerna, och mot regimkritiker och antikorruptionsaktivister.

Den nionde augusti i år bröt omfattande protester ut i Belarus sedan ­president Aljaksandr Lukasjenka utropat sig till segrare i det riggade presidentval. Andrej Kurejtjyks pjäs Sista droppen. Belarus(sia), som är skriven bara en månad senare, är en skildring av de första veckornas ­protester, skriven på plats, inifrån ett ännu pågående skeende. I ­pjäsen möter vi dramats huvudaktörer – både den gamla presidenten och den nyvalda, både valobservatören och kravallpolisen. Vad är det som så oväntat fått det belarusiska civilsamhället att resa sig ur och mot ­diktaturen, och varifrån kommer det våld som regimen svarar med? ­Pjäsen tillhandahåller ­nycklar till de stämningar som driver skeendet – men visar kanske främst av allt på hur tätt sammantvinnade det ­belarusiska samhällets olika delar är med varandra, och vilka trauman det kommer att ha att ta itu med den dag Lukasjenka lämnar makten. Både hos dem som nu dagligen grips och torteras i fängelserna, de efterlevande efter dem som mördas, och hos alla dem som nu begår övergreppen. Den svenska utgåvan av Sista droppen. Belarus(sia) är en del av det internationella projektet »Insulted. Belarus(sia)«. Den svenska översättningen är resultatet av ett samarbete mellan Dramaten och Svenska institutet, och hade urpremiär i form av en läsning på Elverket den 27 oktober i år, i regi av Dmitri Plax. Pjäsen har i skrivande stund översatts till 18 språk, och över hundra läsningar har genomförts i 22 länder. Andrej ­Kurejtjyk är dramatiker och manusförfattare, samt ingår i det koordinationsråd oppositionen inrättade efter valet.

Den 9 september 2020 försökte belarusiska säkerhetsstyrkor bryta sig in i Nobelpristagaren Svetlana Aleksijevitjs lägenhet i Minsk. I den appell hon skrev under tiden vände sig Aleksijevitj bland annat till sina ryska kollegor: »Varför tiger ni?« I essän "Brev till en lycklig tid" har den ryska prosaisten Maria Stepanova lagt örat både mot den ryska tystnaden och mot de röster som ändå hörs. Hennes essä är både ett försök att från rysk horisont närma sig den belarusiska erfarenheten och en diagnos över den politiska apati som präglat Ryssland efter protestvågen 2011–12. Med den protestvåg som svept också över Ryssland sedan texten skrevs har den dubbel ­aktualitet.

Den belarusiske poeten Dmitrij Strotsev har kontinuerligt publicerat sina protestdikter på internet sedan de protesterna inleddes i augusti 2020. I essän "Belarus: motståndets konst" gör han en analys av den spontana konstens roll under de belarusiska protesterna. Texten är en stark appell för den fredliga revoltens estetik och etik, och gör de mer djupgående förändringarna i det belarusiska samhället synliga. Liksom Strotsevs dikter är den skriven inifrån ett pågående skeende, och därför desto mer frapperande för sin överblick och sitt siktdjup.

Galina Rymbu är poet, född i Omsk i västra Sibirien. Hon dök upp på den ryska poesikartan i början av tiotalet och blev snabbt en central person i de alternativa miljöer som växte fram i Ryssland under detta årtionde – miljöer där poesi och andra konstarter mötte feministiskt, ekologiskt och postkolonialt tänkande, och där gränsen mellan poetisk och politisk aktivism var porös. År 2018 flyttade hon till Ukraina, vilket markerade inledningen på en sorts »utcheckning« också från dessa sammanhang. Då den fullskaliga invasionen ägde rum den 24 februari befann hon sig i sin hemstad Lviv, där hon stannat under hela invasionen. I de texter som vi sammanställt här rannsakar hon sin egen belägenhet som poet som skriver på ryska men som kapat banden med den samtida kulturen och de politiska realiteterna i landet. Och hon vänder sig till de miljöer hon fram till nyligen själv tillhörde, till det som hon kallar för den nya dissidentkulturen, med frågan om vilka strategier och uttryck som är moraliskt och mänskligt möjliga i ljuset av den ryska aggressionen mot Ukraina.

Postskriptum till den svenska läsaren September 2023 Jag är född 1989. Jag har diagnosen cerebral pares. På nittiotalet rådde läkarna alltid mödrarna att lämna ifrån sig barn som mig. Argumentet var att barn med CP behöver växa upp på särskilda institutioner. Många gjorde som de sade. Liknande råd ges fortfarande, men inte lika ofta. De personer med CP eller andra neurologiska diagnoser som hamnar i systemet lever på institutioner som har karaktär av koncentrationsläger. De är berövade grundläggande mänskliga rättigheter, sjukvård och kontakter med omvärlden. Så lever idag 177 000 personer. Mina föräldrar lämnade inte bort mig. Jag växte upp i en vanlig stad inte långt från Moskva. Jag gick i en vanlig grundskola, tog examen från universitetet, skaffade mig ett arbete. Det enda jag drabbades av var vardagsdiskrimineringen. Jag hade tur. Idag, 2023, är handikapp för många i Ryssland fortfarande något av en stämpel – en synonym för mindervärdighet. Själva ordet »handikappad« används som ett skällsord i vardagstal. De senaste tio åren har nya ord börjat dyka upp i språket: istället för »sjuka« skriver man »särskilda«, istället för »handikappad« skriver man »en person med handikapp«. I media har man börjat skriva mycket om hur språket formar medvetandet, och att det därför är viktigt att förändra sitt språkbruk. Men det är en långsam och komplicerad process. Den mest berömda ryska filmen om en person med CP spelades in för fem år sedan. Den slutar med att fadern kör ut i skogen med sin förlamade son, som blir hittad av en björn och av pur skräck plötsligt först börjar gå, sedan springa. I slutscenen omfamnar far och son varandra. I mina historier om handikapp finns det inga björnar. Jag började skriva den första texten i denna bok två månader efter den fullskaliga invasionen. För mig förändrade kriget inte bara nuet, utan också mina föreställningar om det förflutna. Jag minns hur jag ibland fick höra varningar i stil med: så som staten idag behandlar exkluderade grupper, så kommer den imorgon att behandla alla andra också. Jag minns hur jag brukade skratta åt dem. Jag tyckte att det var en vansinnig överdrift, en undergångsprofetia som aldrig skulle slå in. Jag ansåg att det var precis tvärtom: idag är det som det är, men imorgon kommer också jag att bli behandlad som en vanlig medborgare. Varför? Jag misstog mina egna önskningar för tankar, och levde på detta hopp. Nu är detta hopp borta, och jag ser klarare.

Nej till k * * * * t! är skriven i Moskva hösten 2023. Den är ett försök att fixera dynamiken mellan repression och fredliga protester i den radikalt nya situation som råder i landet sedan februari 2022. Den rör inte vid mer militanta former av motstånd (som ryska frivilligbrigader på den ukrainska sidan eller inhemska sabotageaktioner). Vad den intresserar sig för är vilka motståndsuttryck som står till buds för den vanliga medborgaren – från symboliska gester till handfasta solidaritetsaktioner. Försöken att systematisera och konkludera till trots förblir också dessa observationer anekdotiska till sin karaktär, och lämnar en av de kritiska frågorna obesvarad – nämligen den om motståndets omfattning och möjligheter på sikt. Finns det under repressionen ett latent civilsamhälle, redo att manifestera sig den dag repressionen lättar, och inleda de processer som är nödvändiga för ett framtida fredligt Ryssland?

Kriget börjar i hemmet är skriven av aktivister från den feministiska antikrigsmotståndsrörelsen FAM, som svar på vår förfrågan att presentera rörelsen för en svensk läsekrets. Rörelsen bildades av ryska feminister som ett omedelbart svar på inledningen av den fullskaliga invasionen av Ukraina i februari 2022. Under de tjugo månader som gått sedan dess har rörelsen trätt fram som ett av de viktigaste ryska antikrigsinitiativen, både i termer av gräsrotskontakt, organisatorisk förmåga och medial genomslagskraft. Den är verksam både i och utanför Ryssland, och är en av de viktigaste strukturerna för att kanalisera det civila motståndet mot kriget i Ukraina.

I december i år har det gått trettio år sedan Boris ­ Jeltsin ­ beordrade rysk trupp mot den tjetjenska ­ huvudstadenGroznyj för att kväsa den tjetjenska delrepublikens själv- ständighets­ ambitioner. Det blev inledningen på det första av de två Tjetjenien­ krigen, som skulle ­ prägla den ryska samhällsutvecklingen på djupet och spela en helt central roll i Vladimir ­ Putins väg till makten. I och med att kla- nen Kadyrov installerades i ledningen för delrepubliken ett par år in på 2000-talet övergick den öppna militära konflikten i någonting annat, som man med ett samtida språkbruk frestas att kalla för en »hybridfred«. Det trauma som de tjetjenska krigen innebar både för det tjetjenska samhället och det omgivande ryska har förblivit obearbe- tat och krigsförbrytarna i stort sett ostraffade. Lana Estemirova är dotter till den tjetjenska människorättsaktivisten Natalja Estemirova, som mördades den 15 juli 1999. I detta samtal med den ryske historikern och prosaisten Sergej Lebedev försöker hon frilägga hur krigen inte bara förändrade det tjetjenska samhället i grunden, utan också pekar fram mot den ryska invasionen av Ukraina och övergreppen mot civilbefolkningen i Butja, Mariupol, Izium och otaliga andra platser i Ukraina. Samtalet ägde rum i april 2023.

Då den fullskaliga ryska invasionen av Ukraina inleddes i ­februari 2022 angav Kreml att ett av huvudmålen var att »avnazifiera« Ukraina. Detta ord föranledde den burjatiska journalisten och människorättsaktivisten Aleksandra Garma­zjapova att i ett inlägg på Instagram berätta om sina personliga erfarenheter av den rasism som genomsyrar vardagen i ­den Ryska federationen. Kanske, påpekade hon, borde Ryssland börja med att göra upp med sin egen rasism. Hennes inlägg väckte ett oväntat gensvar – från hela landet strömmade inlägg in från läsare med egna erfarenheter av de fördomar och det våld som riktas mot landets etniskt icke-ryska invånare. En handfull av dessa »brev om det oryska« ingår i detta häfte. Aleksandra Garmazjapova (f. 1989), burjatisk journalist, för närvarande bosatt i Prag. Medgrundare till och ordförande för människorättsorganisationen »Fria Burjatien«, som grundades efter den ryska fullskaliga invasionen av Ukraina i syfte är att samla in och sprida information om kriget samt att tillhanda­hålla juridisk hjälp åt soldater som inte vill strida i den ryska armén. Fonden verkar också för ökad självständighet för Burjatien inom ramen för den Ryska federationen. Trots att den alltså saknar separatistisk agenda fanns den upptagen på den lista över 55 organisationer i och utanför Ryssland som det ryska justitieminsteriet publicerade i slutet av juli 2024, och som enligt ministeriet utgör underavdelningar av den av myndigheterna uppdiktade, extremistklassade så kallade »Antiryska separatistiska rörelsen«.

Texterna i denna antologi är skrivna av representanter för en handfull av Rysslands minoritetsfolk. De är skrivna inifrån de kulturella avkoloniseringsprocesser som sedan länge pågått i landet. ​ Boken är utgiven i samarbete mellan Ariel förlag och Svenska PEN. Initiativet till detta samarbete togs senvintern 2024, två år in på den fullskaliga ryska invasionen av Ukraina. Avsikten var att försöka synliggöra hur den ryska krigföringen hängde samman med de djupa koloniala rötterna hos den ryska statsbildningen som sådan. Att visa att det ryska angreppet mot det självständiga Ukraina inte är ett isolerat våldsutbrott, framkallat av en aggressiv utrikespolitik, utan också en följd den koloniala logiken i rysk inrikespolitik. Det är ingen slump att krigsutbrottet föregåtts av år av en allt mer repressiv politik gentemot landets mångtaliga etniska och språkliga minoriteter.

Den feministiska antikrigsmotståndsrörelsen FAM bildades av ryska feminister som ett svar på den fullskaliga invasionen av Ukraina i februari 2022. Den har sedan dess trätt fram som ett av de viktigaste ryska antikrigsinitiativen, med en vittförgrenad verksamhet både i och utanför Ryssland. Ett av de viktigaste formaten för att arbeta med det civila motståndet på gräsrots­nivå är den serie nätbaserade underjordiska studiecirklar gruppen tog initiativ till i början av 2024. Till dags dato har ett tjugotal cirklar hållits, och nya startas ungefär varannan månad. Ämnena skiftar – från feminismens historia, dokumentärteater och antikrigsperformances till cirklar för utmattade mammor och hjälp till ­politiska fångar. Den övergripande avsikten med dem är att skapa säkra rum, öppna för gemensam ­reflektion och gemensamt skapande; rum där man utan censur och utan fruktan kan kalla ­saker vid deras rätta namn. Diktaturen strävar efter att göra människor ensamma och att beröva dem deras röst; det gör behovet av detta slags rum och gemenskaper större än någonsin. Den första cirkeln var en ren skrivarcirkel. Den ägde rum vårvintern -24, modererad av Dinara Rasuleva (tatarisk poet och språkaktivist, baserad i Berlin) och Darja Serenko (poet och koordinator inom FAM, för närvarande i exil). Deltagarna ­lever i olika delar av Ryssland, och är därför anonyma. Samtliga texter i det här häftet kommer från denna cirkel.