Historiens hemvist – serie

Vi lever alla omgivna av ett förflutet som på olika sätt påverkar nuet. Men hur ska vi förstå det förflutnas fortsatta verkan och närvaro i samtiden? Inom historieteori diskuterades länge frågan om vi kan veta något med säkerhet om det förflutna. Men under senare decennier har intresset snarare riktats mot de olika sätt på vilka det förflutna finns kvar och formar de efterkommande. En dåtidsorienterad historieskrivning har fått ge plats åt en som rör sig i relationer mellan olika tidsliga dimensioner. I takt med att den historiska tiden historiseras väcks nya frågor: Är det meningsfullt att tala om en sammanhängande fortskridande tid eller bör vi snarare tänka oss flera parallella, multipla och korsande tider? Hur ska vi förstå historisk tid efter att framstegstanken själv alltmer kommit att framstå som en konstruktion? Frågor om vår egen plats i ett historiskt landskap öppnar för nya sätt att tänka det historiska och att historisera, där genealogiska, arkeologiska, dekonstruktiva, konstellativa och andra former av motläsningar tycks öppna nya och olikartade dörrar till det förflutna, i dess skilda gestalter och verkligheter. "Den historiska tidens former" är den första fristående delen i trebandsverket "Historiens hemvist". Den samlar nitton forskare inom skilda ämnen som behandlar frågor om historiens slut, hemsökelser och gengångare, döda och odöda, postapokalyps och messianism, exil, narrativitet och genealogi, polytemporalitet, anakronism och tidens mångfaldigande. Sammantaget bidrar den till att ge nya kartor över det samtida historiska medvetandet i dess struktur och förvandling. Volymen är redigerad av Victoria Fareld, forskare i idéhistoria vid Stockholms universitet, och Hans Ruin, professor i filosofi vid Södertörns högskola, båda knutna till forskningsprogrammet "Tid, minne, representation".

Historiemedvetandet har skiftat mellan olika tider beroende på sociala, ekonomiska, politiska och teknologiska villkor. Dessa skiften har sin grund i olika historiografiska praktiker, minnestekniker och minnesfunktioner, och historiografin och minnet måste därmed själva historiseras. För att förstå historiemedvetandets förändringar blir det därför avgörande att undersöka vilka medier, tekniker och historiografiska praktiker som har använts för att göra en plats meningsfull genom att tilldela den en historia och därmed göra den minnesbärande. På så sätt kan platsen betecknas som ett monument, ett kulturarv eller en minnesinstitution och därmed skiljas från andra platser. Monumentet och dess gränsdragningar är centrala i hela den västliga estetiken, från skulpturens sockel till måleriets ram, men också i religiösa praktiker, inom institutioner som museet samt i hemmet. Dessa tekniker och praktiker för minnes- och historieproduktion är ofta omdebatterade och sociala, ekonomiska, politiska och teknologiska villkor skapar både möjligheter och sätter gränser för historiemedvetandet under en viss epok så även vår egen. I "Minne, medier och materialitet", som är den tredje fristående delen i trebandsverket "Historiens hemvist", fokuserar fjorton forskare på minnespolitiska och historiografiska implikationer och mediala praktiker. De utgår från museer, arkiv, litterära och konstnärliga gestaltningar, liksom från rymden, i sina försök att tydliggöra de historiografiska praktikernas påverkan på vårt historiemedvetande och således på vårt sätt att minnas och förstå medier, platser och föremål som minnesbärande "monument". Volymen är redigerad av Johan Hegardt, docent i arkeologi och forskare vid Institutionen för kultur och lärande, Södertörns högskola, och Trond Lundemo, docent i filmvetenskap vid Institutionen för mediestudier, Stockholms universitet, båda knutna till forskningsprogrammet "Tid, minne, representation".

I allt högre grad ser vi krav på historiskt erkännande för gångna tiders oförrätter som del av upprättelse- och försoningsprocesser. Sådana krav kan komma från underordnade grupper, men reses inte sällan också från forskarhåll och blir del av en pågående diskussion om historiepraktikens etiska och politiska dimensioner. Vilket ansvar har historikern, inte bara gentemot det förflutna, utan också i relation till det nu i vilket hen verkar? Och hur förhåller sig detta ansvar till de historier genom vilka akademiska kunskapspraktiker bidragit till underordning och förtryck? Historia skrivs alltid av någon och någonstans ifrån. Tiden, platsen och historikerns position spelar roll för vilken historia som tar form, och vem som genom denna historia kan tala. Men historieskrivningens praktik är inte begränsad till den akademiska disciplinen. Historieskrivning sker också genom museer, hembygdsföreningar, populärvetenskap, konst och skönlitteratur, underhållningsbranschen och inte minst i de politiska diskurserna. Den som ägnar sig åt historia måste därför också förhålla sig till hur den egna praktiken relaterar till alla dessa berättelser om det förflutna, och på vilka sätt de ger mening åt nuet. I "Etik, politik och historikerns ansvar", som är den andra fristående delen i trebandsverket "Historiens hemvist", samlas tolv forskare som på olika sätt förhåller sig till frågor om etiskt och politiskt ansvar i historieskrivning. Texterna behandlar allt från det akademiska historieämnets förändringar till historieskrivning bland revolutionära socialister, profetiska missionärer, människorättsaktivister och poeter. Frågor om historiebruk, mothistorier, våld, emancipation, historiska lärdomar och historieskrivandets gränser står i fokus. Volymen är redigerad av Patricia Lorenzoni, idéhistoriker verksam vid Linköpings universitet, och Ulla Manns, idéhistoriker och professor i genusvetenskap vid Södertörns högskola, båda knutna till forskningsprogrammet "Tid, minne, representation".