Mats Burström – författare

After Discourse is an interdisciplinary response to the recent trend away from linguistic and textual approaches and towards things and their affects.The new millennium brought about serious changes to the intellectual landscape. Favoured approaches associated with the linguistic and the textual turn lost some of their currency, and were followed by a new curiosity and concern for things and their natures. Gathering contributions from archaeology, heritage studies, history, geography, literature and philosophy, After Discourse offers a range of reflections on what things are, how we become affected by them, and the ethical concerns they give rise to. Through a varied constellation of case studies, it explores ways of dealing with matters which fall outside, become othered from, or simply cannot be grasped through perspectives derived solely from language and discourse.After Discourse provides challenging new perspectives for scholars and students interested in other-than-textual encounters between people and the objects with which we share the world.

After Discourse is an interdisciplinary response to the recent trend away from linguistic and textual approaches and towards things and their affects.The new millennium brought about serious changes to the intellectual landscape. Favoured approaches associated with the linguistic and the textual turn lost some of their currency, and were followed by a new curiosity and concern for things and their natures. Gathering contributions from archaeology, heritage studies, history, geography, literature and philosophy, After Discourse offers a range of reflections on what things are, how we become affected by them, and the ethical concerns they give rise to. Through a varied constellation of case studies, it explores ways of dealing with matters which fall outside, become othered from, or simply cannot be grasped through perspectives derived solely from language and discourse.After Discourse provides challenging new perspectives for scholars and students interested in other-than-textual encounters between people and the objects with which we share the world.

Varför ta arkeologi till hjälp för att studera samtiden? Vad kan arkeologin tillföra när det finns ett överflöd av andra kunskapskällor? Och när börjar överhuvudtaget samtiden? Samtidsarkeologin visar hur föremål och andra materiella spår från det nära förflutna ofta leder fram till andra berättelser än de som dominerar historieskrivningen. De saker som människor lämnat efter sig ger en mänsklig dimension till det vi känner som den stora historien. Men tingen är inte bara viktiga som kunskapsobjekt. De har också en förunderlig förmåga att beröra oss och väcka tankar. Synen av hur tidens tand sätter sina avtryck i tingen får oss att reflektera över tillvarons stora frågor. Samtidsarkeologi är ett mångvetenskapligt forskningsfält som överskrider traditionella ämnesgränser. Boken vänder sig till universitetsstuderande och andra som är intresserade av det nära förflutna och hur ting berör oss.

Historiemedvetandet har skiftat mellan olika tider beroende på sociala, ekonomiska, politiska och teknologiska villkor. Dessa skiften har sin grund i olika historiografiska praktiker, minnestekniker och minnesfunktioner, och historiografin och minnet måste därmed själva historiseras. För att förstå historiemedvetandets förändringar blir det därför avgörande att undersöka vilka medier, tekniker och historiografiska praktiker som har använts för att göra en plats meningsfull genom att tilldela den en historia och därmed göra den minnesbärande. På så sätt kan platsen betecknas som ett monument, ett kulturarv eller en minnesinstitution och därmed skiljas från andra platser. Monumentet och dess gränsdragningar är centrala i hela den västliga estetiken, från skulpturens sockel till måleriets ram, men också i religiösa praktiker, inom institutioner som museet samt i hemmet. Dessa tekniker och praktiker för minnes- och historieproduktion är ofta omdebatterade och sociala, ekonomiska, politiska och teknologiska villkor skapar både möjligheter och sätter gränser för historiemedvetandet under en viss epok så även vår egen. I "Minne, medier och materialitet", som är den tredje fristående delen i trebandsverket "Historiens hemvist", fokuserar fjorton forskare på minnespolitiska och historiografiska implikationer och mediala praktiker. De utgår från museer, arkiv, litterära och konstnärliga gestaltningar, liksom från rymden, i sina försök att tydliggöra de historiografiska praktikernas påverkan på vårt historiemedvetande och således på vårt sätt att minnas och förstå medier, platser och föremål som minnesbärande "monument". Volymen är redigerad av Johan Hegardt, docent i arkeologi och forskare vid Institutionen för kultur och lärande, Södertörns högskola, och Trond Lundemo, docent i filmvetenskap vid Institutionen för mediestudier, Stockholms universitet, båda knutna till forskningsprogrammet "Tid, minne, representation".

Under hösten 1944 flydde omkring 70 000 människor från Estland undan den framryckande Röda armén och nästan hälften av dem kom till Sverige. De flesta trodde att den sovjetiska ockupationen skulle bli kortvarig och att de snart skulle kunna återvända hem. Många gömde därför värdefulla ägodelar som inte kunde tas med i flykten genom att gräva ner dem på säkra ställen. Ända fram till Stalins död 1