Historiemedvetandet har skiftat mellan olika tider beroende på sociala, ekonomiska, politiska och teknologiska villkor. Dessa skiften har sin grund i olika historiografiska praktiker, minnestekniker och minnesfunktioner, och historiografin och minnet måste därmed själva historiseras. För att förstå historiemedvetandets förändringar blir det därför avgörande att undersöka vilka medier, tekniker och historiografiska praktiker som har använts för att göra en plats meningsfull genom att tilldela den en historia och därmed göra den minnesbärande. På så sätt kan platsen betecknas som ett monument, ett kulturarv eller en minnesinstitution och därmed skiljas från andra platser. Monumentet och dess gränsdragningar är centrala i hela den västliga estetiken, från skulpturens sockel till måleriets ram, men också i religiösa praktiker, inom institutioner som museet samt i hemmet. Dessa tekniker och praktiker för minnes- och historieproduktion är ofta omdebatterade och sociala, ekonomiska, politiska och teknologiska villkor skapar både möjligheter och sätter gränser för historiemedvetandet under en viss epok så även vår egen. I "Minne, medier och materialitet", som är den tredje fristående delen i trebandsverket "Historiens hemvist", fokuserar fjorton forskare på minnespolitiska och historiografiska implikationer och mediala praktiker. De utgår från museer, arkiv, litterära och konstnärliga gestaltningar, liksom från rymden, i sina försök att tydliggöra de historiografiska praktikernas påverkan på vårt historiemedvetande och således på vårt sätt att minnas och förstå medier, platser och föremål som minnesbärande "monument". Volymen är redigerad av Johan Hegardt, docent i arkeologi och forskare vid Institutionen för kultur och lärande, Södertörns högskola, och Trond Lundemo, docent i filmvetenskap vid Institutionen för mediestudier, Stockholms universitet, båda knutna till forskningsprogrammet "Tid, minne, representation".

Under hösten 1944 flydde omkring 70 000 människor från Estland undan den framryckande Röda armén och nästan hälften av dem kom till Sverige. De flesta trodde att den sovjetiska ockupationen skulle bli kortvarig och att de snart skulle kunna återvända hem. Många gömde därför värdefulla ägodelar som inte kunde tas med i flykten genom att gräva ner dem på säkra ställen. Ända fram till Stalins död 1

After Discourse is an interdisciplinary response to the recent trend away from linguistic and textual approaches and towards things and their affects.The new millennium brought about serious changes to the intellectual landscape. Favoured approaches associated with the linguistic and the textual turn lost some of their currency, and were followed by a new curiosity and concern for things and their natures. Gathering contributions from archaeology, heritage studies, history, geography, literature and philosophy, After Discourse offers a range of reflections on what things are, how we become affected by them, and the ethical concerns they give rise to. Through a varied constellation of case studies, it explores ways of dealing with matters which fall outside, become othered from, or simply cannot be grasped through perspectives derived solely from language and discourse.After Discourse provides challenging new perspectives for scholars and students interested in other-than-textual encounters between people and the objects with which we share the world.

After Discourse is an interdisciplinary response to the recent trend away from linguistic and textual approaches and towards things and their affects.The new millennium brought about serious changes to the intellectual landscape. Favoured approaches associated with the linguistic and the textual turn lost some of their currency, and were followed by a new curiosity and concern for things and their natures. Gathering contributions from archaeology, heritage studies, history, geography, literature and philosophy, After Discourse offers a range of reflections on what things are, how we become affected by them, and the ethical concerns they give rise to. Through a varied constellation of case studies, it explores ways of dealing with matters which fall outside, become othered from, or simply cannot be grasped through perspectives derived solely from language and discourse.After Discourse provides challenging new perspectives for scholars and students interested in other-than-textual encounters between people and the objects with which we share the world.

Varför ta arkeologi till hjälp för att studera samtiden? Vad kan arkeologin tillföra när det finns ett överflöd av andra kunskapskällor? Och när börjar överhuvudtaget samtiden? Samtidsarkeologin visar hur föremål och andra materiella spår från det nära förflutna ofta leder fram till andra berättelser än de som dominerar historieskrivningen. De saker som människor lämnat efter sig ger en mänsklig dimension till det vi känner som den stora historien. Men tingen är inte bara viktiga som kunskapsobjekt. De har också en förunderlig förmåga att beröra oss och väcka tankar. Synen av hur tidens tand sätter sina avtryck i tingen får oss att reflektera över tillvarons stora frågor. Samtidsarkeologi är ett mångvetenskapligt forskningsfält som överskrider traditionella ämnesgränser. Boken vänder sig till universitetsstuderande och andra som är intresserade av det nära förflutna och hur ting berör oss.

Ödehus. Ordet är laddat. För vissa är det tecken på förlust och samhällets misslyckande. För andra är det resultat av fattigdom, arvskonflikter eller en envis gamling som inte ville släppa taget. Några ser övergivna hus som skrämmande och hotfulla, andra ser dem som spännande upptäcktsfärder eller skönhetsupplevelser. Detta häfte utgör text och bild från en sommarutställning 2013–2014 i Stensjö by, Oskarshamn (Vitterhetsakademiens kulturfastighet).

In the autumn of 1944, around 70,000 people fled Estonia in the face of the Red Army advance. Most of them believed the Soviet occupation would be shortlived and they would soon be able to return home, so many of them hid the most valuable of their belongings they were unable to carry, burying them in ‘safe’ places. Until Stalin’s death in 1953, Estonians continued to bury objects to hide them, now for fear of deportationto Siberia. In Treasured memories, the archaeologist Mats Burström tells the stories of some of these hoards: the ones that remain buried, the ones that vanished, and the ones that were recovered and have found a place in new contexts. Their sheer variety brings together all levels of history, from personal memories to high politics, and reflects how events on the world stage can shape the fate of individual families, even across several generations. Yet most of all, as a groundbreaking work of contemporary archaeology, it is concerned with what objects mean to us, and our gift for remembering.

Under hösten 1944 flydde omkring 70 000 människor från Estland undan den framryckande Röda armén och nästan hälften av dem kom till Sverige. De flesta trodde att den sovjetiska ockupationen skulle bli kortvarig och att de snart skulle kunna återvända hem. Många gömde därför värdefulla ägodelar som inte kunde tas med i flykten genom att gräva ner dem på ”säkra” ställen. Ända fram till Stalins död 1953 fortsatte människor att gömma föremål i jorden, nu av rädsla för att bli deporterade till Sibirien. br/> I Minnesgömmor skildrar arkeologen Mats Burström historierna om några av dessa skatter; föremål som blev kvar i jorden, sådana som försvann, och sådana som återfanns och nu ingår i nya sammanhang. De mångskiftande berättelserna binder samman den lilla och den stora historien, och speglar hur världspolitiska skeenden formar enskilda familjers livsöden, ibland i flera generationer. Men mest av allt handlar denna samtidsarkeologiska studie om vad föremål betyder för oss och vår förmåga att minnas.

Alla platser har en historia att berätta. I Skärvor av 1900-tal söker arkeologen Mats Burström upp ställen där något alldeles speciellt utspelat sig. En mytomspunnen filminspelningsplats i Kalifornien, en specialbyggd arena för Tredje rikets skördefestival, gropen efter en störtad raket i Småland och sovjetiska kärnvapenbaser på Kuba. Platser som myllrat av liv och rörelse ligger nu tysta och öde. Den tydliga skillnaden mellan då och nu gör intryck på en besökare. Ibland är de fysiska spåren från tidigare händer iögonfallande, ibland oansenliga. Oavsett storlek hjälper lämningarna oss att få syn på andra aspekter av det förflutna än de som brukar dominera historieskrivningen. De kvarlämnade tingen låter oss komma nära människor som annars sällan uppmärksammas. Resterna av det förra århundradet framstår ofta som märkvärdigt tidlösa fornlämningar. Som skärvor av en förlorad helhet har de en förunderlig förmåga att beröra och väcka nya tankar.

Historiemedvetandet har skiftat mellan olika tider beroende på sociala, ekonomiska, politiska och teknologiska villkor. Dessa skiften har sin grund i olika historiografiska praktiker, minnestekniker och minnesfunktioner, och historiografin och minnet måste därmed själva historiseras. För att förstå historiemedvetandets förändringar blir det därför avgörande att undersöka vilka medier, tekniker och historiografiska praktiker som har använts för att göra en plats meningsfull genom att tilldela den en historia och därmed göra den minnesbärande. På så sätt kan platsen betecknas som ett monument, ett kulturarv eller en minnesinstitution och därmed skiljas från andra platser. Monumentet och dess gränsdragningar är centrala i hela den västliga estetiken, från skulpturens sockel till måleriets ram, men också i religiösa praktiker, inom institutioner som museet samt i hemmet. Dessa tekniker och praktiker för minnes- och historieproduktion är ofta omdebatterade och sociala, ekonomiska, politiska och teknologiska villkor skapar både möjligheter och sätter gränser för historiemedvetandet under en viss epok så även vår egen. I "Minne, medier och materialitet", som är den tredje fristående delen i trebandsverket "Historiens hemvist", fokuserar fjorton forskare på minnespolitiska och historiografiska implikationer och mediala praktiker. De utgår från museer, arkiv, litterära och konstnärliga gestaltningar, liksom från rymden, i sina försök att tydliggöra de historiografiska praktikernas påverkan på vårt historiemedvetande och således på vårt sätt att minnas och förstå medier, platser och föremål som minnesbärande "monument". Volymen är redigerad av Johan Hegardt, docent i arkeologi och forskare vid Institutionen för kultur och lärande, Södertörns högskola, och Trond Lundemo, docent i filmvetenskap vid Institutionen för mediestudier, Stockholms universitet, båda knutna till forskningsprogrammet "Tid, minne, representation".

Under hösten 1944 flydde omkring 70 000 människor från Estland undan den framryckande Röda armén och nästan hälften av dem kom till Sverige. De flesta trodde att den sovjetiska ockupationen skulle bli kortvarig och att de snart skulle kunna återvända hem. Många gömde därför värdefulla ägodelar som inte kunde tas med i flykten genom att gräva ner dem på säkra ställen. Ända fram till Stalins död 1

After Discourse is an interdisciplinary response to the recent trend away from linguistic and textual approaches and towards things and their affects.The new millennium brought about serious changes to the intellectual landscape. Favoured approaches associated with the linguistic and the textual turn lost some of their currency, and were followed by a new curiosity and concern for things and their natures. Gathering contributions from archaeology, heritage studies, history, geography, literature and philosophy, After Discourse offers a range of reflections on what things are, how we become affected by them, and the ethical concerns they give rise to. Through a varied constellation of case studies, it explores ways of dealing with matters which fall outside, become othered from, or simply cannot be grasped through perspectives derived solely from language and discourse.After Discourse provides challenging new perspectives for scholars and students interested in other-than-textual encounters between people and the objects with which we share the world.

After Discourse is an interdisciplinary response to the recent trend away from linguistic and textual approaches and towards things and their affects.The new millennium brought about serious changes to the intellectual landscape. Favoured approaches associated with the linguistic and the textual turn lost some of their currency, and were followed by a new curiosity and concern for things and their natures. Gathering contributions from archaeology, heritage studies, history, geography, literature and philosophy, After Discourse offers a range of reflections on what things are, how we become affected by them, and the ethical concerns they give rise to. Through a varied constellation of case studies, it explores ways of dealing with matters which fall outside, become othered from, or simply cannot be grasped through perspectives derived solely from language and discourse.After Discourse provides challenging new perspectives for scholars and students interested in other-than-textual encounters between people and the objects with which we share the world.

Varför ta arkeologi till hjälp för att studera samtiden? Vad kan arkeologin tillföra när det finns ett överflöd av andra kunskapskällor? Och när börjar överhuvudtaget samtiden? Samtidsarkeologin visar hur föremål och andra materiella spår från det nära förflutna ofta leder fram till andra berättelser än de som dominerar historieskrivningen. De saker som människor lämnat efter sig ger en mänsklig dimension till det vi känner som den stora historien. Men tingen är inte bara viktiga som kunskapsobjekt. De har också en förunderlig förmåga att beröra oss och väcka tankar. Synen av hur tidens tand sätter sina avtryck i tingen får oss att reflektera över tillvarons stora frågor. Samtidsarkeologi är ett mångvetenskapligt forskningsfält som överskrider traditionella ämnesgränser. Boken vänder sig till universitetsstuderande och andra som är intresserade av det nära förflutna och hur ting berör oss.

Ödehus. Ordet är laddat. För vissa är det tecken på förlust och samhällets misslyckande. För andra är det resultat av fattigdom, arvskonflikter eller en envis gamling som inte ville släppa taget. Några ser övergivna hus som skrämmande och hotfulla, andra ser dem som spännande upptäcktsfärder eller skönhetsupplevelser. Detta häfte utgör text och bild från en sommarutställning 2013–2014 i Stensjö by, Oskarshamn (Vitterhetsakademiens kulturfastighet).

In the autumn of 1944, around 70,000 people fled Estonia in the face of the Red Army advance. Most of them believed the Soviet occupation would be shortlived and they would soon be able to return home, so many of them hid the most valuable of their belongings they were unable to carry, burying them in ‘safe’ places. Until Stalin’s death in 1953, Estonians continued to bury objects to hide them, now for fear of deportationto Siberia. In Treasured memories, the archaeologist Mats Burström tells the stories of some of these hoards: the ones that remain buried, the ones that vanished, and the ones that were recovered and have found a place in new contexts. Their sheer variety brings together all levels of history, from personal memories to high politics, and reflects how events on the world stage can shape the fate of individual families, even across several generations. Yet most of all, as a groundbreaking work of contemporary archaeology, it is concerned with what objects mean to us, and our gift for remembering.

Under hösten 1944 flydde omkring 70 000 människor från Estland undan den framryckande Röda armén och nästan hälften av dem kom till Sverige. De flesta trodde att den sovjetiska ockupationen skulle bli kortvarig och att de snart skulle kunna återvända hem. Många gömde därför värdefulla ägodelar som inte kunde tas med i flykten genom att gräva ner dem på ”säkra” ställen. Ända fram till Stalins död 1953 fortsatte människor att gömma föremål i jorden, nu av rädsla för att bli deporterade till Sibirien. br/> I Minnesgömmor skildrar arkeologen Mats Burström historierna om några av dessa skatter; föremål som blev kvar i jorden, sådana som försvann, och sådana som återfanns och nu ingår i nya sammanhang. De mångskiftande berättelserna binder samman den lilla och den stora historien, och speglar hur världspolitiska skeenden formar enskilda familjers livsöden, ibland i flera generationer. Men mest av allt handlar denna samtidsarkeologiska studie om vad föremål betyder för oss och vår förmåga att minnas.

Alla platser har en historia att berätta. I Skärvor av 1900-tal söker arkeologen Mats Burström upp ställen där något alldeles speciellt utspelat sig. En mytomspunnen filminspelningsplats i Kalifornien, en specialbyggd arena för Tredje rikets skördefestival, gropen efter en störtad raket i Småland och sovjetiska kärnvapenbaser på Kuba. Platser som myllrat av liv och rörelse ligger nu tysta och öde. Den tydliga skillnaden mellan då och nu gör intryck på en besökare. Ibland är de fysiska spåren från tidigare händer iögonfallande, ibland oansenliga. Oavsett storlek hjälper lämningarna oss att få syn på andra aspekter av det förflutna än de som brukar dominera historieskrivningen. De kvarlämnade tingen låter oss komma nära människor som annars sällan uppmärksammas. Resterna av det förra århundradet framstår ofta som märkvärdigt tidlösa fornlämningar. Som skärvor av en förlorad helhet har de en förunderlig förmåga att beröra och väcka nya tankar.