Tvärvetenskapligt trebandsverk från forskningsprojektet "Tid, minne, representation", om historia och minne, etik och ansvar, medier och materialitet. Ur volymernas gemensamma förord: Men varför "historiens hemvist"? Uttrycket skickar en serie frågor i retur. Vad menas med hemvist? Har historien verkligen en sådan? Är det inte just hemvist den saknar? Eller snarare: är det inte just denna illusion hos tidigare mänskligheter som "vi" nu lämnat bakom oss, när historien visat oss att alla föreställningar om ursprung och hemmahörighet är konstruerade och imaginära berättelser med vilka en utkastad och exilerad mänsklighet fåfängt och kanske övermodigt inrättat sig i tiden? Situationen är dock mer komplicerad än vad en konventionell "konstruktivism" vill göra gällande. Om det historiska betecknar ett existentiellt rum till vilket människor är förvisade och där de söker och förväntar sig att finna sig själva också i sin historicitet och historisering, så gäller det idag att lära sig bebo detta rum på ett tänkande sätt. Det är vad som aktualiserar frågan om historiens hemvist i båda de betydelser som den dubbeltydiga genitivkonstruktionen tillåter, där den riktar blicken mot såväl var historien hör hemma som mot hur vi finner oss själva i historien och gör den till en hemvist för oss.

Tvärvetenskapligt trebandsverk från forskningsprojektet "Tid, minne, representation", om historia och minne, etik och ansvar, medier och materialitet. Ur volymernas gemensamma förord: Men varför "historiens hemvist"? Uttrycket skickar en serie frågor i retur. Vad menas med hemvist? Har historien verkligen en sådan? Är det inte just hemvist den saknar? Eller snarare: är det inte just denna illusion hos tidigare mänskligheter som "vi" nu lämnat bakom oss, när historien visat oss att alla föreställningar om ursprung och hemmahörighet är konstruerade och imaginära berättelser med vilka en utkastad och exilerad mänsklighet fåfängt och kanske övermodigt inrättat sig i tiden? Situationen är dock mer komplicerad än vad en konventionell "konstruktivism" vill göra gällande. Om det historiska betecknar ett existentiellt rum till vilket människor är förvisade och där de söker och förväntar sig att finna sig själva också i sin historicitet och historisering, så gäller det idag att lära sig bebo detta rum på ett tänkande sätt. Det är vad som aktualiserar frågan om historiens hemvist i båda de betydelser som den dubbeltydiga genitivkonstruktionen tillåter, där den riktar blicken mot såväl var historien hör hemma som mot hur vi finner oss själva i historien och gör den till en hemvist för oss.