Åsa Arping – författare

Hur skildras klass i svensk samtidslitteratur och vad kan det lära oss om dagens samhälle? I Att göra klass prövar litteraturvetaren Åsa Arping nya ingångar till de senaste decenniernas breda, i huvudsak realistiska svenska samtidsskildring. Hon finner klasskodade handlingar, tankar och känslor även utanför arbetarlitteraturen och följer hur berättelsen om klass djupnar när den sätts i dialog med andra kategorier, som genus, ålder och rasifiering. Genom nedslag i de senaste tjugo årens prosautgivning, från Torbjörn Flygts Underdog (2001) till Donia Salehs Ya Leila (2020), visar studien hur litteraturen gestaltar och diskuterar samtidens allt otydligare klassbegrepp, där synen på arbete, identitet, livsstil och välfärdsstat snabbt förändras. 

Åsa Arping (f. 1968) är professor i litteraturvetenskap vid Göteborgs universitet och intresserar sig i sin forskning särskilt för relationen mellan litteratur och samhälle. Hon har tidigare skrivit en rad artiklar om klass i samtidslitteraturen och böcker om svensk 1800-talslitteratur, samt medverkat i flera litteraturhistoriska översiktsverk, senast Natur & Kulturs litteraturhistoria (2021).

I den här boken fokuserar vi på offentliganställda civila tjänstemän, sådana som verkar inom statlig och kommunal förvaltning. Men alltså inte i krigsmakten. Även så är detta en minst sagt bred kategori som fokus. Man får tänka sig att tjänstemannen, av valfritt kön eller inte, är en person eller en funktion som står närmare politiken, ledningsgruppen, direktionen, verkschefen än den övriga personalen. Var gränserna går, uppåt och nedåt, kan vara flytande. Den typiske tjänstemannen är en handläggare snarare än en beslutsfattare, och tar han/hon beslut är det i allmänhet på delegation. Om den övriga personalen befolkningen utgör en majoritet eller en minoritet, torde vara historiskt bestämt.

Det finns flera goda skäl till valet av skönlitteratur som källmaterial. I diktens och fiktionens form framträder ofta drag i samhällslivet och de sociala relationerna som annars inte uppmärksammas, antingen för att de tas för givna eller för att man inte vill tala om dem. Kanske kan man inte. Visst händer det också att de förgrovas, rentav till groteskeri. Skönlitteraturen kan dessutom vara ett effektivt sätt att komma en viss tidsanda in på livet och bli varse hur den har förändrats och till slut upplösts. Män och kvinnor som skriver noveller, romaner och poesi har inte sällan själva haft erfarenheter av tjänstemannajobb eller kanske tillhört någon profession som fått dem att se ned på, och inte sällan förlöjliga, företrädare för mer okvalificerade tjänstemannasysslor.

Honoré de Balzacs roman Les Employés (Byråkraterna, 1838) lär vara den första skönlitterära framställning som gör tjänstemän i staten till berättelsens huvudpersoner i Balzacs övriga produktion vimlar det annars av litteratörer, kurtisörer, aristokrater, konstnärer, arrivister, bankruttörer, militärer, entreprenörer. Tjänstemannen var då ännu ett maktens redskap, kanske till och med manipulatör, och servilitet snarare än självständighet tycks ha varit hans emblem eller varumärke. Det har förstås inte uteslutit sådana kvaliteter som briljans, intelligens, handlingskraft när det kommer till kritan och en konkret uppgift måste lösas. Balzacs hjälte, Rabourdin, har ett projekt: han vill halvera statsförvaltningens storlek och fördubbla dess skatteintäkter (och naturligtvis blir det bråk).

Men i skildringar av tjänstemän förekommer också olater som långsamhet, indolens, viktigpetteri, trälsinne, konflikträdsla, osjälvständighet litet om vart annat. Hunsade, obefordrade kanslister dräller det av i den ryska litteraturen, liksom sluskar, eviga studenter, suputer.Nej, någon enhetlig grupp med självfallen solidaritetskänsla får vi inte syn på i litteraturen, och det hade vi inte heller väntat oss. Vad vore det för litteratur i så fall?

Medverkande:Beata Agrell, Åsa Arping, Anders Björnsson, Stefan Bohman,Anna Cregård, Eva Fjellander, Anders Hammarlund,Anna Hedlin, Lars Karlsson, Rolf Lind, Johan Lundberg,Per Lundin, Lennart J. Lundqvist, Stellan Malmer, Anna Nyberg,Östen Ohlsson, Ulf Persson, Björn Rombach, Johanna Schiratzki,Karin Svedberg Helgesson och Anna Maria Ursing

Svenska kvinnotidskrifter har en lång tradition. Det började med Tidskrift för hemmet 1859 och har sedan fortsatt med många viktiga tidskrifter som Hertha,Morgonbris, Tidevarvet, Vi mänskor, Kvinnobulletinen, Bang och de akademiska tidskrifterna som Tidskrift för genusvetenskap, den populärvetenskapliga Genus och fanzines av olika slag.

Det är en brokig skara tidskrifter: långvariga och kortvariga, borgerliga och socialistiska, politiska, kulturella och vetenskapliga, små och stora. Mycket skiljer dem åt, men en sak förenar: kvinnotidskriften har varit och är en viktig plats för kvinnofrågor i samhället, politiken och kulturen. Kvinnotidskrifterna har varit betydelsefulla som opinionsbildare, som kultur- och litteraturförmedlare, som mötesplats för kritisk tänkande, som informationsspridare, som identitetsskapare och som humoristisk arena.

I antologin Nya röster finns fjorton spännande bidrag av följande skribenter: Irene Andersson, Åsa Arping, Anna Bohlin, Eva Borgström, Monika Edgren, Maria Edström, Jenny Gunnarsson Payne, Kristina Hultman, Ingrid Holmquist, Katarina Leppänen, Anna Lena Lindberg, Ami Lönnroth, Birgitta Ney, Anna Nordenstam, Lina Samuelsson, Cristine Sarrimo, Lisbeth Stenberg, Margareta Stål, Birgitta Wistrand, Eva Åsén Ekstrand.