Anders Björnsson - Böcker

Mellankrigstiden och särskilt 1930-talet är en epok i Europas historia då de politiska systemen bekämpar varandra. Demokratin var en ung och späd planta. Folkmassor mobiliserades för olika mer eller mindre utopiska mål. Det fanns i skilda läger en oro för att den nationella endräkten skulle spricka. Land ställdes mot stad, jordbrukare mot fabriksarbetare. Bönder, också i Sverige, var övertygade om att de utkämpade en strid för överlevnad. Men till skillnad från bonderörelser i många andra europeiska länder fick de svenska böndernas mobilisering inga aggressiva överslag. Istället ingicks ett fredligt förbund med stat och arbetarrörelse. Detta tryggade demokratins fortbestånd i landet. Men många idéer typiska för tiden låg farligt nära de fascistiska rörelsernas. Rastänkandet var gemensamt tankegods för de flesta politiska åskådningar. Den här boken är ett försök att utreda de idéhistoriska sammanhangen, med fokus på en tid då politiskt undantagstillstånd rådde i Europa.

Anders Björnsson är en svensk publicist, historiker och översättare.

I den här boken fokuserar vi på offentliganställda civila tjänstemän, sådana som verkar inom statlig och kommunal förvaltning. Men alltså inte i krigsmakten. Även så är detta en minst sagt bred kategori som fokus. Man får tänka sig att tjänstemannen, av valfritt kön eller inte, är en person eller en funktion som står närmare politiken, ledningsgruppen, direktionen, verkschefen än den övriga personalen. Var gränserna går, uppåt och nedåt, kan vara flytande. Den typiske tjänstemannen är en handläggare snarare än en beslutsfattare, och tar han/hon beslut är det i allmänhet på delegation. Om den övriga personalen befolkningen utgör en majoritet eller en minoritet, torde vara historiskt bestämt.

Det finns flera goda skäl till valet av skönlitteratur som källmaterial. I diktens och fiktionens form framträder ofta drag i samhällslivet och de sociala relationerna som annars inte uppmärksammas, antingen för att de tas för givna eller för att man inte vill tala om dem. Kanske kan man inte. Visst händer det också att de förgrovas, rentav till groteskeri. Skönlitteraturen kan dessutom vara ett effektivt sätt att komma en viss tidsanda in på livet och bli varse hur den har förändrats och till slut upplösts. Män och kvinnor som skriver noveller, romaner och poesi har inte sällan själva haft erfarenheter av tjänstemannajobb eller kanske tillhört någon profession som fått dem att se ned på, och inte sällan förlöjliga, företrädare för mer okvalificerade tjänstemannasysslor.

Honoré de Balzacs roman Les Employés (Byråkraterna, 1838) lär vara den första skönlitterära framställning som gör tjänstemän i staten till berättelsens huvudpersoner i Balzacs övriga produktion vimlar det annars av litteratörer, kurtisörer, aristokrater, konstnärer, arrivister, bankruttörer, militärer, entreprenörer. Tjänstemannen var då ännu ett maktens redskap, kanske till och med manipulatör, och servilitet snarare än självständighet tycks ha varit hans emblem eller varumärke. Det har förstås inte uteslutit sådana kvaliteter som briljans, intelligens, handlingskraft när det kommer till kritan och en konkret uppgift måste lösas. Balzacs hjälte, Rabourdin, har ett projekt: han vill halvera statsförvaltningens storlek och fördubbla dess skatteintäkter (och naturligtvis blir det bråk).

Men i skildringar av tjänstemän förekommer också olater som långsamhet, indolens, viktigpetteri, trälsinne, konflikträdsla, osjälvständighet litet om vart annat. Hunsade, obefordrade kanslister dräller det av i den ryska litteraturen, liksom sluskar, eviga studenter, suputer.Nej, någon enhetlig grupp med självfallen solidaritetskänsla får vi inte syn på i litteraturen, och det hade vi inte heller väntat oss. Vad vore det för litteratur i så fall?

Medverkande:Beata Agrell, Åsa Arping, Anders Björnsson, Stefan Bohman,Anna Cregård, Eva Fjellander, Anders Hammarlund,Anna Hedlin, Lars Karlsson, Rolf Lind, Johan Lundberg,Per Lundin, Lennart J. Lundqvist, Stellan Malmer, Anna Nyberg,Östen Ohlsson, Ulf Persson, Björn Rombach, Johanna Schiratzki,Karin Svedberg Helgesson och Anna Maria Ursing

Anders Björnssons nya bok, När man inte hunsar, består av trettiofem korta essäer om musik. Boken tillkom under det första corona­halvåret 2020. Under karantänen på landsbygden fanns ingen flygel att slå sig ned vid, det blev inga besök på konsert­lokaler och operahus. Däremot kom många musikupplevelser upp till ytan, som minnesbilder och hörselintryck. Närvaron i naturen och närheten till litteraturen förstärkte dem ömsevis.

Ett sammanhållande tema i dessa texter är musikens jämlikhetsskapande möjligheter: den inkluderar genom att fascinera. Ämnena kretsar väsentligen kring västerländsk konstmusik, men folklighet och motkulturalitet finns hela tiden med i bilden. Författaren kallar sig amatörpianist, och han har under perioder av sitt yrkesliv också ägnat sig åt musikkritik. Salongens intimitet snarare än scenens monumentalitet lockar honom.

Författaren är historiker och har varit publicistiskt verksam bland annat vid Sveriges Radios vetenskapsredaktion och i Svenska Dagbladet. På Celanders förlag har han tidigare utgivit I Bildts tid och andra nedslag i tidskrönikan (2015) och varit redaktör för två antologier: Bevara alliansfriheten. Nej till Nato-medlemskap (2014, tillsammans med Sven Hirdman) samt Försvaret främst (2016). Björnsson är hedersdoktor vid humanistiska fakulteten, Göteborgs universitet.