När Anders Björnsson ger ut Andreas Baader, Hanna och jag – en bok av blandkaraktär, med starka självbiografiska inslag – bör den få många läsare bland litterärt, kulturellt och politiskt intresserade. Björnsson har gjort sig känd för sin speciella stilkonst, sin ibland något våghalsiga vokabulär, sitt resonerande småprat. Han är, skulle man kunna säga, en feuilletonist i en stor europeisk tradition. Han öser i denna bok ur sina erfarenheter som radio- och tidningsman, som resenär och boksamlare, som estradör och som en mycket svårfångad – rentav fritt svävande – intellektuell. Han vet hur man bedriver forskning och hur man sitter ordförande vid ett sammanträde. Genom sin eleganta prosa lyckas han lyfta fram historiens ofta försummade detaljer och en rad av samtidens förbisedda bipersoner. Ingenting är för kuriöst eller för betydelselöst för Anders Björnsson, artillerifänrik och amatörpianist som han är. Själv ser han sig gärna som en upprorsman och har karakteriserat sig som konservativ vänsterdemokrat.
