Visar resultat för..."Kungl Gustav Adolfs Akademien"

Järnvägstjänstemannen Karl Tirén (1869–1955) reste under åren 1909–1916 igenom nästan hela svenska Sámpi för att samla jojkar. Till en början tecknade han upp jojkningar med hjälp av penna och notpapper. Från 1913 använde han en fonograf och blev därigenom en svensk pionjär för klingande dokumentation av musik. Boken beskriver Karl Tiréns vidsträckta insamlingsfärder och hans många möten med jojkare. Den tecknar bakgrunden till Tiréns stora ansträngning för jojktraditionen, både hans personliga förutsättningar och den tidsanda som möjliggjorde hans enastående arbete.

Hur formas identiteter, normer och samhällsbilder i skolans läromedel – och vilken roll spelar egentligen namnen? Den här studien undersöker svenska förlagsproducerade läromedel från 1920-talet till 2010-talet med fokus på hur individer presenteras genom namn, text och bild. Genom analyser av 18 läromedel i matematik, samhällskunskap och svenska för årskurs fyra kartläggs hur namnbruk både speglar och skapar sociala relationer, hierarkier och normer för unga läsare. Resultaten visar tydliga förändringar över tid: från anonymitet och formalitet i tidiga läromedel till successivt ökad informalisering och barnfokus, liksom skiftande mönster kring ålder, genus och kulturell mångfald. Kvinnor rör sig från osynlighet till synlighet, även om bakslag syns under 2010-talet, kulturell mångfald framträder långsamt och ofta på begränsande sätt, medan äldre nästan genomgående förblir osynliga. Studien belyser både anpassning till och motstånd mot samhällsförändringar och lyfter fram progressiva strategier som inkluderande namnbruk, perspektivförskjutningar och lekfull dekonstruktion av normer. Samtidigt visar den att även 2010-talets läromedel är långt ifrån fullt inkluderande. Boken framhäver namnbrukets betydelse som semiotisk resurs i skapandet av identiteter och understryker hur sätten att presentera och språkligt omtala individer i läromedel formas av både sociala kontexter och ämnesnormer.

Det har av många efterlysts en aktuell samlad beskrivning av svenska språkets historia, dess ursprung och utveckling. Bristen är påtaglig för t.ex. svensklärare, doktorander och nybörjare vid universiteten liksom för språkligt och historiskt intresserade lekmän. Knappast någon svensk forskare' torde i dag bättre än Gun Widmark förkroppsliga bredden i universitetsämnet nordiska språk. Hon har lämnat bestående bidrag till runologin, namnforskningen, språkhistorien, dialektologin, språksociologin, språkvården och den nusvenska grammatiken och stilistiken. Så karaktäriseras hon i inledningen till Boksvenska och talsvenska. Ett urval uppsatser samlade till författarens 80-årsdag 31 juli 2000. Gun Widmark presenterar här under titeln Det språk som blev vårt en språkhistoria som följer svenskan fram till omkring 1375. Den gör alltså halt då språket börjar framträda i modernare dräkt. Framställningen syftar inte till att vara en samling av fakta utan vill vara resonerande och probleminriktad.

Ur skillingtryck läste och sjöng tiotusentals människor i vårt land under mer än trehundra år. De små tryckalstren kunde köpas vid marknader, i cigarrbodar och av kringvandrande försäljare. Visorna kunde locka till både skratt och tårar, men trycken var också ett medium för att förmedla braskande nyheter till folket i form av visor. För dagens forskare har dessa folkliga vistryck mycket att berätta. Detta får sin belysning i föreliggande bok där artikelförfattarna, forskare inom musikhistoria, litteraturvetenskap, etnologi, historia och konstvetenskap, både använder och belyser skillingtryck som källor. Artiklarna bygger på föredrag vid seminariet »Skillingtryck som källmaterial» som anordnades den 17 september 2013 av Svenskt visarkiv och Kungl. Gustav Adolfs Akademien för svensk folkkultur. Kungl. Gustav Adolfs Akademien för svensk folkkultur är en riksakademi med säte i Uppsala. Sin uppgift att främja forskning rörande svensk folklig kultur, begreppet taget i vid mening, skall Akademien enligt sina stadgar bland annat fullgöra genom att i sina skriftserier offentliggöra forskningsrön inom ämnesområden som den har till uppgift att vårda sig om. Huvudserien är Acta Academiae Regiae Gustavi Adolphi, vars första nummer utkom 1933. Bland övriga serier kan nämnas Folklivsskildringar och bygdestudier, Kungl. Gustav Adolfs Akademiens småskrifter och Svenska sagor och sägner. Redaktör för skriftserierna är Akademiens sekreterare, docent Maj Reinhammar, maj.reinhammar@agora.se.

Ämnet arkeologi började formas vid sekelskiftet 1800. Arkeologins tidiga historia och framväxten av dess instutioner skildras i boken genom korta biografier över 60 företrädare från slutet av 1700-talet till andra hälften av 1900-talet. Här presenteras professorer, museimän och fältarkeologer, deras forskningsområden och verksamheter. Många av dem är internationellt kända, alla med det gemensamt att deras födelseår är senast 1921. De olika artiklarna ger tillsammans en initierad bild av ämnets utveckling under mer än 200 år. Bokens redaktör är Anne-Sofie Gräslund, professor emeritus i arkeologi vid Uppsala universitet.

Ella Odstedt (1892–1967) föddes i Amäs i norra Ångermanland och var hela sitt liv verksam som upptecknare av folktraditioner. Under sina resor i de norrländska landskapen dokumenterade hon tusentals människors hågkomster från 1800-talets bondesamhälle. Uppteckningarna gjordes tidigast för Nordiska museet, senare för dåvarande Landsmåls- och folkminnesarkivet i Uppsala. Ella Odstedt var särskilt intresserad av den gamla folktron om det underjordiska vitterfolket, om trolldom och folkmedicin, om ”fegljus” och kärleksorakel. Men hon tillvaratog även uppgifter om årets och livets högtider, sagor, visor, lekar, ordspråk och gåtor. Bengt af Klintberg har gjort ett fylligt urval av hennes uppteckningar och försett dem med en vetenskaplig kommentar.

Med denna utgåva av Gustaf Ericssons sagor från Södermanland fullbordas Akademiens 1937 inledda utgivning av Svenska sagor och sägner. Under mer än 30 år, med början på 1860-talet, nedtecknade Gustaf Ericsson flera hundra sagor som de berättades för honom av informanter, huvudsakligen hemmahörande på landsbygden kring Strängnäs och Eskilstuna. I samlingen ingår ett stort antal skämtsagor, avfattade på dialekt. Uppteckningarna förvaras dels vid Institutet för språk och folkminnen, dels i Kungl. Vitterhets Historie och Antikvitets Akademiens arkiv. I boken återges alla sagor Gustaf Ericsson nedtecknat, men bara i en version. I en utförlig inledning ger Bengt af Klintberg en presentation av folklivsforskaren Gustaf Ericsson och hans betydelse för bevarandet av traditionella sagor.

Kungl. Gustav Adolfs Akademien för svensk folkkultur är en riksakademi med säte i Uppsala. Sin uppgift att främja forskning rörande svensk folklig kultur, begreppet taget i vid mening, skall Akademien enligt sina stadgar bland annat fullgöra genom att i sina skriftserier offentliggöra forskningsrön inom ämnesområden som den har till uppgift att vårda sig om. Huvudserien är Acta Academiae Regiae Gustavi Adolphi, vars första nummer utkom 1933. Bland övriga serier kan nämnas Folklivsskildringar och bygdestudier, Kungl. Gustav Adolfs Akademiens småskrifter och Svenska sagor och sägner. I denna bok diskuteras förhållandet mellan teori och empiri vid utforskandet av förkristen religion i Skandinavien samt hur dessa faktorer kan variera mellan olika discipliner. I centrum står frågorna om soldyrkan, anfäderskult och rituella skördebruk. Studien följer dessa frågors idéhistoria från mitten av 1800-talet till dagens forskningsläge. Det argumenteras för att andra delen av 1800-talet och första delen av 1900-talet var formativ för studiet av förkristen religion och att de landvinningar och misstag som gjordes då har stort inflytande på dagens forskning. Redaktör för skriftserierna är Akademiens sekreterare, docent Maj Reinhammar, maj.reinhammar@agora.se.

Denna essäsamling inleds med en utflykt i hembygdens växtvärld. Därefter följer några personporträtt: P.D.A. Atterbom i hembygdens Åsbodal, Bruno Liljefors och växterna och Th. O.B.N. Krok och Sigfrid Almquist med sin legendariska flora. Vidare porträtteras några förlinneanska pionjärer inom botaniken i Sverige och England: Johannes Franckenius, William Turner och John Gerard, den sistnämnde samtida med William Shakespeare, som också ägnas en essä. Två av de inledande essäerna diskuterar växternas namn i svenska och engelska perspektiv. I bokens andra avdelning presenteras omkring 60 svenska växter ur botaniska, kulturhistoriska (etnobotaniska) och stundom skönlitterära aspekter. De folkliga växtnamnen ägnas stor uppmärksamhet. De speglar en rik biologisk och kulturell mångfald och avslöjar mångskiftande samband mellan växt och människa. De ger ofta drastiska prov på människors associationsförmåga och språkliga fantasi. Boken, som är illustrerad med bilder från främst J.W. Palmstruchs Svensk Botanik (1802–43), avslutas med en engelsk sammanfattning, en omfattande litteraturlista samt register över växtnamn och personer nämnda i texten. Mats Rydén har varit professor i engelska i Umeå och Uppsala. Hans botaniska intressen går tillbaka till barndomens Åsbo i Östergötland.

Sommaren 1804 gjorde den fjortonårige, brådmogne Linköpingsgymnasisten Per Daniel Atterbom upp en förteckning över sitt bokinnehav, "Katalog uppå Mitt Bibliotek". Manuskriptet finns på Uppsala universitetsbibliotek. Det ges nu ut för första gången, med inledning och kommentarer. Förteckningen, som upptar 96 titlar och täcker vitt skilda ämnesområden, är av betydande bokhistoriskt intresse. Den ger bl.a. inblickar i lärobokssituationen vid ett svenskt gymnasium omkring 1800 liksom i tidens folkläsning. Mats Rydén, som är bördig från samma socken, Åsbo i Östergötland, som Atterbom, har varit professor i engelska vid Umeå och Uppsala universitet.

The front cover shows the fifth-century rune-stone from Mojbro, Uppland (now in Statens Historiska Museum, Stockholm). The runes should be read from right to left, beginning with the bottom line. They are: frawaradaR / anahahaislagina/R. The meaning of this is disputed; the most widely accepted interpretation is probably "Frawarad on the horse is slain".

Alver och jättar, troll och gengångare och andra väsen får läsaren stifta bekantskap med i den här boken. Island har alltså inte bara sina ättesagor och eddadikter utan också en rik och levande folklore: folksagor, folksägner, ballader, ramsor och ordspråk. Denna folkdiktning är ett av den isländska kulturens viktigaste källsprång och utgör ett starkt band mellan islänningarna och deras lands speciella natur. I denna antologi presenteras den för första gången på svenska. Textsamlingen föregås av en inledning och följs av en kommentar.

I denna volym har förre lektorn Halvar Nilsson samlat praktiskt taget alla tillgängliga dokument som belyser det medeltida Värmland. Han presenterar och kommenterar utifrån en grundlig lärdom på ett populärt sätt innehållet i närmare 500 brev och aktstycken och ger därmed den sentida forskaren och den intresserade läsaren en detaljerad inblick i landskapets historia och kultur. Boken är en guldgruva för varje värmländsk lokalhistoriker, som vill fördjupa sig i sin hembygds tidiga bebyggelse och bebyggare, något som underlättas av utförliga ort- och personregister.

In the early summer of 1998 a group of international foodways scholars gathered at Umeå University under the auspices of the International Commission for Ethnological Food Research, and later joined with the Jämtland community in the parish of Frostviken, north-western Sweden, to explore the theme Making the Most of Nature in the production, provision and presentation of food. The object of the meeting was to promote discussion of the historical and contemporary dynamics of wild foods in the diet and food habits of environmentally and climatically diverse regions of the world. The harsh environment, delicate ecological balance, yet rich natural food resources that characterize Frostviken, was an appropriate setting for such discussion. FOOD FROM NATURE contains the fruits of that discourse. Thirtythree scholars from Europe and North America address the theme of Making the Most of Nature using a variety of theoretical approaches and perspectives. They highlight the complex relationship between people and the environment, how food and culture intersect, and how culture shapes the dietary choices that people make. The Editor Patricia Lysaght is a Professor in the Department of Irish Folklore at University College Dublin, and President of the International Commission for Ethnological Food Research. She organized the 11 th International Ethnological Food Research Conference held in Ireland in 1992 and edited the conference proceedings (Milk and Milk Products from Medieval to Modern Times, Edinburgh, 1994). Professor Lysaght is also editor of the proceedings of the 12th International Ethnological Food Research Conference organized in Cyprus in 1996 (Food and the Traveller. Migration, Immigration, Tourism and Ethnic Food, Nicosia, 1998).

Carl Nyrén var född i Gammalkils socken år 1726 och hade fört ett växlingsrikt liv, bl.a. som Jonas Alströmers högra hand, innan han så småningom slog sig ned som präst i sin hembygd. Vid sin död 1789 var han kyrkoherde i Kuddby och prost i Vikbolandets kontrakt. Avhandlingen om Östergötlands dialekter utarbetade han kring seklets mitt, alltså innan Ihres dialektlexikon trycktes. Den inleds med en för sin tid förvånansvärt insiktsfull översikt över östgötamålen och innehåller vidare en rikhaltig samling ordspråk och talesätt, en förteckning över personnamn samt en omfattande ordbok, där dialektorden, definierade och belysta med språkprov, säkert kan väcka minnen hos dagens östgötar. Nyréns originalhandskrift förvaras i Linköpings stiftsbibliotek.

Med anledning av uppsalaetnologins femtioårsjubileum 1998 sammanställdes artiklar och föredrag till en bok som spänner över både nuet och det förflutna. Samtidigt gläntar den försiktigt på dörren till framtiden. Jubileet firades med seminarier, högtidsföreläsning och föredrag. Som en vektor mellan det förflutna och framtiden skulle det vara. Uppsalaetnologin vilar på lagrarna och vänder sig mot framtiden med tillförsikt.

Med utgångspunkt från entomologen Carl Fredrik Falléns beskrivning av Äsperöd vid Kivik 1821 berättar etnologen Nils-Arvid Bringéus i denna bok om herrgårdens människor och kulturhistoria från 1500-talet till våra dagar.

1816 startade Olof Jönsson Olcén tillsammans med sin bror Per ett manufakturverk vid Killeboda i Loshult. Det fungerade fram till 1859 och spred sina produkter av framför allt seldonsdetaljer till närområdet i Sydsverige. När manufakturverket upphörde tog socknens handelsmän över distributionen av vad smeder och gördelmakare tillverkade. Riktig fart på affärerna blev det, när Olof Olcéns sonson, Ino, tog tåget och under 1800-talets slut lyckade sprida Loshults tillverkningar över en stor del av Sverige med bland annat 161 järnhandlare som kunder, av vilka 22 hade sin verksamhet i Stockholm. När en spårvagnsklocka ringde i Stockholm på 1890-talet, var det mycket möjligt att Nils Mårtensson den yngre i Gräshult hade gjutit den och när en smålänning lämnade sitt land för den stora resan till Amerika var hans koffert kanske försedd med handtag, som var smidda i Loshult.